Det är allvar nu, nu räcker det!

Jag har precis kommit efter några intensiva dagar i Almedalen på Gotland. Dagar fyllda av intressanta samtal, seminarier och möten. Dagar fyllda av sol, regn och mörka, mörka moln, och då fanns inte de mörka molnen bara på himlen. Igår var det Centerpartiets dag och på kvällen skulle Annie Lööf hålla sitt tal. Jag var tidigt på plats i Almedalen för att få en bra plats och i väntan på Annie såg vi hur hundar sökte genom scenen och området däromkring efter sprängmedel, hur poliser och Säpovakter spred ut sig i parken, allt på grund av den hotbild som finns. Till slut kom då äntligen Annie upp på scenen. Efter några inledande ord om hur människor i Sverige utsätts för hat och hot så avbröts Annie av nazister, NMR, som hade samlats i parken, de hade med sig en banderoll med texten ”Landsförrädare” på. Annie svarade starkt emot och fick hela publiken med sig mot dessa fruktansvärda nazister. Många reagerade, organisationen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, en organisation för personer som har varit kriminella men lämnat den världen, omringade nazisterna för att hindra dem, för att de tyckte att nu räcker det. Flera personer som jag känner gick också emot dessa personer som var där för att störa talet, tack för ert mod! Jag fick en klump i magen av att se allt detta hända samtidigt som känslan då vi gemensamt stod emot dem gjorde mig lycklig och hoppfull, det finns en väg framåt.

Den normalisering som vi ser nu när nazister tillåts gå omkring och uttrycka sitt hat offentligt är fruktansvärd! Även den normalisering som SD står för är farlig, de uttrycker inte sina rasistiska åsikter lika tydligt men de åsikterna finns i bakgrunden. Det fanns flera som inte vågade vara i Almedalen i år, just på grund av dessa rasister och nazister, det är alltså Sverige 2018 vi pratar om, vi kan inte stå bredvid och se på och låta detta hända. När jag på kvällen igår skulle cykla tillbaka till mitt boende så kände jag mig för första gången, i Almedalen, orolig, orolig för att bli angripen på grund av de partisymboler jag bar. Cykelturen hem gick bra men känslan var obehaglig, ingen ska behöva känna sig otrygg. Idag pratade jag med en vän om det här och hon sa något som känns väldigt allvarligt, hon menade att ja, känslan är oerhört obehaglig men att jag ändå ka ta av mig mina symboler, hon som kommer från ett annat land, kan inte ”ta det av sig”. Det jag menar är ju så klart inte att det ska behövas, men många människor i Sverige har den här obehagskänslan och rädslan med sig hela tiden eftersom de tillhör någon av de grupper som dessa hemska rasister och nazister vill få ut från vårt land, grupper som dessa hotfulla och hatande människor inte anser är lika mycket värda.Hon gav mig en tankeställare och även om jag kommer fortsätta känna obehag och rädsla ibland så kommer jag fortsätta kämpa mot detta som nu sker i Sverige, jag vill istället ha ett varmt, medmänskligt och öppet Sverige, ett Sverige att vara stolt över! Mot hatet måste vi stå tillsammans, vi måste välja väg och för mig är det enkelt, jag väljer vägen FRAMÅT!

  Här kan ni se Annies tal.