26:e Januari 2006. Makalu. JC Lafaille kryper in i sitt tält 1 000 höjdmeter från toppen på 8 462 möh. Vinden har varit så kraftig att han nästan blåst av berget vid två tillfällen. Inga helikoptrar kan flyga på den här höjden och ingen person är nog acklimatiserad för att försöka sig på ett räddningsförsök den här tiden på året. Den här kvällen är JC ensammast i världen.
Vissa roller är ensamma. JC valde själv sin ensamhet. Som VD eller fabrikschef har jag sällan varit fysiskt ensam. Ur ett psykologiskt perspektiv är det annorlunda. Ensamheten är påtaglig. Att vara ensam när man är själv är en sak. Jag tycker om, och söker från tid till annan, ensamhet. En blank tjärn på hösten i stillhet. En middag själv en kväll på resa. En stilla vind på en fjällsida som smeker själen. Det ger mig lugn och energi.
Att vara ensam bland människor är något helt annat. Även om jag haft förmånen att arbeta med kompetenta, trevliga och reflekterande människor under mina år som VD och bolagschef så är rollerna nästan per definition ensamma.
Nu tar min självpåtagna professionella ensamhet slut. Den 14:e mars är min sista dag som VD för den här gången. Jag har i och med det på många sätt kanske nått målet för mitt toppförsök. Jag ser fram mot att se företaget fortsätta att utvecklas. Genom att göra det tänker jag att även jag fortsätter att utvecklas. Att kunna se företaget, världen och mig själv ur ett annat perspektiv. Att igen få välja ensamhet, och att få välja att vara del av en grupp. Att ha kollegor igen. Arbetet som chef kommer med en kostnad. Den betalas av mig, min familj och mina vänner. Är det, för att fortsätta anspelningen på Kentlåten i rubriken, då synd om mig? Nej, självklart inte. Men det är inte alltid lönen täcker kostnaden.
JC?
Tidigt på morgonen den 27:e meddelar han sin fru via satellittelefon att han ger sig av mot toppen. Han ämnar höra av sig senare under dagen. Ingen har någonsin hört av eller sett honom igen.
Senaste kommentarerna