25:e April 2016. Läser specen igen. Sjuttiotre procent. Samma besvikelse varje gång. Hur kan det vara så mycket skatter och avgifter. Det går inte att arbeta sig till en ny nivå i detta land. Och varje gång röstar jag vänster. Varför det? Jag kommer aldrig bli något annat än medium plus. En V70 med lite XC på toppen. En fläskfilé istället för en kotlett.
Det var några år sedan jag senast hade en bonus. Jag valde bort det på mitt senaste jobb. För att undvika den här stunden. De gånger jag sett fram mot bonusen har jag ju alltid gjort samma misstag. Trots att jag vet hur mycket som försvinner. Men drömmarna är alltid större än vad skattetabellen medger. Känslan av besvikelse ersätts snart av en tanke. Panama. De där bankpamparna kanske hade en poäng. Lite Panamabrev och några skatteparadis borde väl kunna rätta till det mesta. Jag är ju egentligen förtjänt av mina pengar. Eller hur? Jag är ju en bra chef. Jag skapar ordning och reda och har faktiskt koll på det här med ledarskap. Jag adderar värde i mina organisationer. Och för mina ägare.
Några veckor senare. Hoprullad på en brits med den beska smaken av smärta i munnen. Inte sovit mer än två minuter i sträck på hela natten. När skylten med siffrorna bläddrar till tittar kvinnan i hörnet på mig. Gå före du säger hon med nedböjt huvud. Jag har för ont för att ens försöka vara artig. Tjejen i luckan frågar hur jag mår. Inte så bra.
Kort genomgång med sjuksköterskan. Läkaren kommer in. Trycker och frågar. Efter en kort betänketid medger hon att jag själv iagnostiserat korrekt. Inskriven och schemalagd för operation senare under kvällen. Åker upp på Gynavdelningen, av alla avdelningar. Perfekt. Det skulle grabbarna gilla tänker jag med ena armen full av nålar. Eget rum. Träffar kirurgen. Vi älskar att skära i människor, välkommen hit hälsar han glatt! Träffar narkosläkaren som berättar hur det kommer att gå till i kväll. Blir erbjuden mat. Nya kläder. Som inte trycker. Tänker att det är de skönaste byxor jag någonsin provat. Sköterskorna kommer in med jämna mellanrum och frågar hur jag mår. Vad kan man mer begära av livet än fullständig uppassning, intravenös penicillin och dropp?
Stirrar i taket. Inser att jag är på uppvak. Ögonkontakt med sköterskan. Lugn och varsam i såväl röst som hand. Börjar förstå varför man vill arbeta här. Landstinget är ju erkänt uselt på allt jag är så bra på. Ledarskap. Organisation. Måluppfyllelse. Men här är allt på sin plats. Det flyter på. Med kunden, i det här fallet jag, i centrum.
Tillbaka på Gynavdelningen. Pappa kommer förbi. Han har lämnat tillbaka några saker på jobbet. Där jag är chef. Såg ju för fan ut som ett bombnedslag på det där stället grymtar han. Han säger ju inte så mycket pappa. Men han kan onekligen uttrycka sig. Mannen bredvid pratar ytterst begränsad svenska. Hans dotter berättar att hon är tre år på flytande svenska. Aylan som flöt i land i medelhavet fick inte bli mer än tre år. Men den här tjejen har ett liv här. Med en nation där en majoritet av oss faktiskt vill henne väl.
De där bankkillarna kan nog stoppa undan sina Panamabrev för den här gången. Ibland behöver vi nog bli påminda om värdet av solidaritet och inkomstfördelning. Eller som jag sagt på jobbet. Vi måste visualisera värdet för kunden.
Senaste kommentarerna