Dålig förlorare, eller?

I helgen var jag med om något intressant som fick mig att fundera på om jag är en dålig förlorare som bara försöker hitta på ursäkter eller om jag helt plötsligt råkade hamna i en samling mammor med fruktansvärd tävlingsinstinkt?

Det var mästerskap i Stöcke.
Mästerskapet gällde skidåkning och riktar sig framför allt till barn.
Som en avslutning på säsongen kan man säga.

Jag tycker sånt här är kul, står gärna själv på startlinjen och har försökt få med lite fler föräldrar, som en kul grej.
Sträckan är 2,5 km och det kan vem som helst klara av.

Vi var 3 mammor anmälda och jag lyckades få med en till som efteranmälde sig på plats.

Det blev så att jag och en tjej till startade samtidigt. Hon såg supersportig ut och jag tänkte att det var ju kul att du iddes ställa upp i sån här simpel tävling.

Hon jagade mig runt spåret, körde nästan på mina skidor (eller det gjorde hon lite då och då).
Jag fick alltså ligga och ’dra’.
Nästan som Vasaloppet tänkte jag. Trodde aldrig jag skulle få uppleva det:-D

När vi kommer på upploppet går hon om mig förståss och får briljera inför publiken.
Men om hon kört om mig tidigare och hållit sin fart utan att ligga och mesa bakom mig hade hon förmodligen vunnit men tji fick hon.

Mamman jag lyckades efteranmäla som dessutom varit på 40 års fest kvällen innan skåpade ut oss allihop.
Hon tog hem chokladkakan som är förstapriset i alla klasser.
Som tur är får alla deltagare en chokladmedalj, även de vuxna.

Sen var det dax för stafett.
Jag, Jonas, Lisa och Emilia ställde upp med ett lag.
Barnen kämpade på för fullt.
Jag och en annan mamma hade sista sträckan och hon talade om för mig hur otroligt otränad hon var, kunde knappt stå på ett par skidor och dessutom körde hon vallningsfria (med refflor under).
Jaha, tänkte jag när jag for i väg, för att göra det här lite publikvänligt så tar jag det lite lungt och väntar in henne så det blir lite kamp.

Det är ju bara en lek och mest för barnen.

Döm om min förvåning när hon kommer älgande bakom mig.
Jag hade inte en chans.
Tog i allt vad jag kunde men hon bara försvann.

Vadå otränad, dåligt självförtroende skulle jag kalla det.
Varför stå och ljuga mig rätt upp i ansiktet.

Jag kan förstå barn som tycker det är jobbigt att tävla för att dom är rädda att förlora men mammor…

Känner mig som en dumsnut, barnen som kämpade så och jag som klantade till det.
Lurad av en annan mamma. Hon borde börja med poker.

Mammor är värre än barn.

Nu återstår frågan, är det jag som är en dålig förlorare eller?

Men frånsett mina funderingar blev det en fantastisk dag. Tack till alla arrangörer och alla glada barn som var där för att ha kul.

Ha de…