Pinsamt

Äsch, nu har jag gjort det igen.
Gått ut för att hämta tidningen på en röd dag!

När man öppnar locket på brevlådan och kikar ner, ögonblicket då man inser sitt misstag.
Vägen tillbaka till huset där man kan försvinna in, gömma sig från grannarnas roade blickar.
Oftast bara iklädd min snofsiga, storblommiga morgonrock.
Känner mig så ut tittad.

Alla mina grannar, framför allt de som är lite äldre sitter säkert med uppriggade kameror i sina kök och bara väntar på att få föreviga knasbollen som aldrig har koll på storhelger.
Vilket de själva såklart har.
Sen bjuder de hem varandra och sitter och skrattar åt mig.

Så känns det iallafall.

Det är som när man råkar halka omkull.
Det första man tänker när man ligger där och sprattlar är: Undrar om någon såg mig?
Att man eventuellt har brutit en handled eller fått hjärnskakning är av sekundär betydelse.

Oftast känns sånt här inte lika pinsamt om man är två eller flera.
För då har man någon att vända sig till, man slipper stå där med skammen ensam, att man gjort bort sig.

Känner mig lite avundsjuk på de som bor i lägenhet.

Jonas har slängt ett getöga på vad jag skriver om och börjar skratta.
Han har suttit i köket med morgonkaffet och iaktagit en av våra grannar som också lyckats förgylla kameramänniskornas morgon.
Även han fick slokörad återvända hem utan tidning i handen och skammen brännande på kinderna.

Och självklart skrattar vi båda två.
Det är ju det jag säger.
I köket sitter grannarna och skrattar. Jag vet ju det!

Glad Påsk, nästa gång blir det nog rapport från Ammarnäs…