Djupt Maria

Mina grannar har reagerat på vad jag skrev ang hur pinsamt det kan vara att hämta dagstidningen på en röd dag.
De undrar vad jag menar med, äldre grannar som sitter i sina kök och fotar alla oss som missat att det inte kommer någon tidning på exempelvis långfredagen.

Har funderat lite på det här och känner att jag måste reda ut hur jag nog tänker.

För det första handlar det inte om ung eller gammal utan om att jag, en sån gång, känner mig liten och vimsig.
Alla andra är liksom förståndigare än mig.
Och visst vet ju jag att dom inte sitter med kamera i sina kök.
Men det känns så…

Jag undrar när man känner att man har blivit så där vuxen och förståndig som man blir när man blir vuxen?
Jag går och väntar och väntar men tycker fortfarande att jag är samma gamla vanliga Maria.
Och det är ju skönt i och för sig.

Undrar om de som är en tio år yngre tycker att jag är förståndig och vuxen?
Har svårt att tro det, men kanske.

På jobbet undrar dom ibland om 40års krisen börjat komma smygande.
Jag förstår knappt vad dom pratar om. Det kan ju inte var jag som börjar närma mig 40.

En annan tanke som jag också funderat kring är:
Att jag tycker ju själv att jag alltid tänker rätt och är mycket klok, reagerar på rätt sätt och varför är inte alla som jag.
Då skulle världen se bra fin ut.

Visst, håll med om att ni också tänker så om er själva.
Konstigt vore det ju annars.

Jag skulle ju inte vara jag om jag inte tänkte som jag.
Man ändrar sig säkert med åren men det märker man ju inte.

Ett tecken på vuxenhet tycker jag är när man tänker: aldrig mer säga aldrig.
När man säger aldrig så lovar man i princip något för resten av livet och det kan man inte göra.

Anser jag…