Sen tidigare har jag berättat om min lätta fobi för…

…spindlar. Nu är det så att jag har ju en fobi till.

Djupt vatten.

Eller kanske inte just djupt vatten, för jag har ju inga problem att vistas på "det djupa" i en bassäng. Nä, den stora rädslan brukar infinna sig så fort jag inte kan se botten eller jag kanske ser bottnen men det finns stora stenar eller stockar eller …tja, vad som helst kan ju finnas där nere. 

Försöker ibland att övervinna min rädsla men det går trögt. Vet inte hur många ggr jag stått på stegen i Mädan och verkligen bestämt mig för att simma ut. Men det går inte! Alla andra tycker det är så perfekt att bada just i Mädan för att där är så djupt och man kan springa rakt ut och göra volter mm. Pappa t o m byggde en trampolin i sommras. 

(Bilden visar Mädan med den perfekta badsjöboden)

(Badsäsongen är över men här står Jonas och spanar efter storgäddan)

Alla andra är ute och simmar men inte Maria, nähä inte då, jag är som ett fjask. Det kan hända att jag med ett stadigt tag om stegen doppar mig lite tvärt för att svalka ner mig men sen är det stopp. Mycket frustrerande.

För en del år sedan la min pappa ut en tjock duk i vattnet och tippade i ett lass sand för att barnbarnen lätt skulle kunna knata ut i vattnet.

Nu är det så att barnbarnen struntar blankt i den lilla stranden men den utnyttjas flitigt av mig. Man kan gå ut så vattnet når till knäna men sen blir det djupt. Där på det grunda brukar jag plaska runt.

Minns en gång för några år sen när jag var ute i en explorer-gummibåt och en liten kille skulle skoja och försöka tippa både mig och båten. Jag fick panik och började veva med årorna och skrek som en stucken. Total panik! Snacka om förvånad han blev. Kände att stämningen blev lite konstig efter detta och många förstod nog då hur illa det verkligen är. Eller när jag var liten och jag och brorsan hade tagit gummibåten över till en ö. (ca 100 m.) jag vågade inte åka tillbaka och pappa fick hämta mig med storbåten. Eller när jag och Jonas var ute och fiskade i en liten roddbåt och den otygga känslan dök upp. Jag skulle bara hem, på en gång. Fy, det är pinsamt.

Har även insett att jag nog ska sluta följa med barnen ut i småbåtar. Jag är så rädd att något ska hända för om något händer så ska ju barnen kunna lita på att den vuxne hjälper dem. Ha, vilket skämt. De blir nog dom som får livrädda mig från sjöbotten.

På vissa ställen kan jag faktiskt hoppa i men jag är försten upp och gud hjälpe mig om jag måste vänta på att någon ska klättra uppför stegen före mig. Varför det är så här har jag ingen aning om och hur jag ska komma över det vet jag inte??? Tror att det har med kontroll att göra. Jag kan ju inte se vad som finns under vattnet eller om något närmar sig. Läskigt!

Jag är så glad att våra barn inte har ärvt mitt otrygga vattenbeteende. De simmar glatt iväg, hoppar och dyker hejvilt. Jag lägger all kred på Jonas som så många ggr halvt blåfrusen stannat kvar i vattnet för att bada med barnen. Detta har gjort dem till riktiga små fiskar.     

Jag älskar sommaren, havet och att bada men om jag fick bestämma skulle hela Sveriges kust byggas om till sandstrand.

Funderar på om jag ska starta ett nytt parti, där jag kan driva frågan, -Ett badvänligare Sverige!