I morgon är det bio på dagordningen. Först jobb sen bio sen cafè.

Eftersom jag vanligtvis aldrig "går-på-café" ser jag nog mest fram emot det.

Har lovat mig själv att inte äta så mycket godis på bion utan spara mig och slå till på en smarrig bakelse efteråt istället.

Men nu till mitt dilemma, de enda gångerna jag äter bakelser är när vi eventuellt stannar till på Finas hembageri en lördag innan vi åker hem från stan. (kanske en gång vartannat år) Där köper jag hallonbakelser. Bara hallonbakelser, har alltid gjort och kommer förmodligen att fortsätta göra det för alltid.

Sån är jag, ska jag köpa glass så blir det en Magnum Classic eller en Piggelin. Provar inte den "nya-för -i-sommar-glassen" för att jag är rädd att bli besviken.

Tar alltid Big Mac på McDonalds…

Rullkebab på Svalan…

Esterellas Grillchips…

Samma plockgodis varje gång…

Marabous chokladkaka med ren choklad…

Som sagt, jag älskar Finas hallonbakelser och är rädd att om jag köper något annat kommer jag att ångra mig.

Men hur ska det då gå i morgon? Dom kanske inte har Hallonbakelser på det caféet vi ska till i morgon. Eller så har dom det men det skulle aldrig falla mig in att köpa en, då risken finns att den inte är lika god som Finas! (Har gjort det misstaget en gång och det räcker)

Tänk om jag väljer något jag aldrig provat och den inte är god, alla andra njuter av sina och jag bara sitter och ångrar mig. Nä, nu lovar jag mig själv att om det blir så går jag och köper en annan. Kosta vad det kosta vill… Men tänk om inte den heller är god…?

Tog upp problemet på jobbet och som tur var. Det verkar som om flera av dom som ska med har bra koll på det här med bakelser. Det verkar finnas en hel del smaskiga bakverk förutom "mina hallonbakelser".

Och som Frida sa, -En bakelse som "kickar ass" med alla andra är ju en gammal hederlig, chokladbiskvi…! Och det har hon ju rätt i, dom har jag ätit förr, t o m bakat själv nångång för länge sen. Det känns tryggt, dom brukar ju oftast finnas och jag behöver inte visa min osäkerhet utan kan käckt beställa en stor kaffe och en biskvi.

Och när jag tänker efter så står det ofta ett fat med kladdkaka innanför glasrutan. Kladdkaka och grädde är aldrig fel. Och tänk om dom har glasswienerbröd.

Oj, jag får nog hoppa över både godis och middag i morgon…

Löjligt av mig egentligen men stör mig på att en exklusiv chokladbutik här i stan påstår att det inte går att jämföra deras praliner med Marabous-chokladkakor. Å andra sidan är det just det de gör när de säger att marabou blir en hinna som fastnar i munnen och deras choklad smäälter och ger låång eftersmak. Typisk jämförelse anser jag.

Det är ju så vi vanliga människor gör. Vi pratar vitt och brett om vad som är godare än annat, vilken bil som är bättre än andra, vilka ljus som brinner längre än andra fabrikat, vilket diskmedel som räcker längst mm mm.

Men en säljare måste faktiskt hitta andra metoder för att lyfta fram sin vara. Tänk om Saab skulle marknadsföra sig med texten, -Det går inte att jämföra Saab och Volvo men Volvo är bara skit medans du i en Saab känner att du seglar fram på moln.

Klart att damerna i chokladbutiken tycker deras choklad är godast, skulle se konstigt ut om dom stod bakom disken och knaprade på en Daim. Eller en Saab försäljare som kör Volvo, eller Ingvar Kamprad som sover i en Hästens säng eller….

Jag tror säkert damernas choklad är supergod men hur kan det komma sig att så många människor världen över bara älskar Marabous choklad?

Jo, för att den är så god. Tydligen gillar mänskligheten den där hinnan som fastnar i munnen.

Jag tillhör skaran som älskar Marabou som ni kanske förstår. Att ta en hel rad och doppa den i kaffe, plocka fram ur ryggsäcken i skidbacken, ha med sig en daim till nattjobbet att se fram emot vid 2 tiden, i bilen på väg hem från jobbet då jag stannat på macken för att tanka och samtidigt passat på att köpa en rulle som jag får njuta av själv och inte behöva dela med resten av familjen.

Visst är det gott med dyr choklad också men, för det första är det svårare att få tag på, det krävs en viss planering, har butiken öppet på söndagmorgon när vi är på väg till slalombacken? Och tänk er när ni blir godissugna på den långa bilresan, in i nån stad och börja leta chokladbutiker? För det andra, det känns inte bra att sätta i sig flera stycken på engång. De är ju så dyra och måste räcka länge.

Däremot är det kul att ta med sig om man är bortbjuden, inte lika roligt att sträcka fram en Schweizerrnöt kanske?

Har förstått att vill man vara nyttig så väljer man choklad med hög kakaohalt men jag anser att vill man vara nyttig så hoppar man över choklad helt och hållet.

En underbar film som jag hoppas alla har sett är Chokolat, där kan man snacka marknadsföring!

Damerna i Umeås Chokladbutik har lite kvar att lära.

…hönorna hos Lars?

(Inte helt lätt att fånga dem på bild och småttingarna bara sprang och gömde sig)

Jo ett tag såg det ut som att de skulle gå under klubban. Ja inte under klubban "så" utan säljas till någon hugad hönspekulant.

Men sen tänktes det om och nu har det byggts ett vinterbonat hönshus i ladan.

Måste säga att jag blev förvånad när jag hörde om planerna om försäljning. För efter att den första chocken lagt sig och familjen insett att de nu var ägare till 3 hönor och en tupp och allt ansvar det innebar, så hördes det som att dom tyckte det var riktigt trevligt med hönor som kacklar och en fånig tupp som går runt och sprätter och låssas vara överhuvud i hönsgården.

Alla fick de namn som börjar på S, Sture, Sigbritt, Siri mm. Det visade sig att det riktiga överhuvudet är Siri. En riktig "surhöna" som både ser ut och är en riktig bitch.

Lars som är av den händiga typen snickrade snabbt ihop ett supergulligt hönshus och hönorna såg ut att stortrivas.

Dock hände något märkligt, helt plötsligt slutade alla hönor att värpa ägg. Men ruvade det gjorde dom!? Undrar hur dom tänkte då?

Hur som helst tog familjen kontakt med en van hönsägare, förövrigt var det hon vi köpte dem av. Hon talade om att det kunde bli så ibland men att hon skulle förse hönorna med färdigbefruktade ägg och sen när de fått kycklingar skulle nog äggproduktionen komma igång igen.

Klart att det känns värdelöst att hålla på att lägga ägg hela tiden då det aldrig blir något av dem. I hönsvärlden i alla fall…

Funderar lite på den där tuppen de har, vad sysslar han med på dagarna tro. Inte verkar det som att han gör det han ska. Tydligen kan det vara så att han är lite för ung och kanske inte riktigt fått till schwungen, det återstår att se vad det månde bliva av den killen…

För ett antal helger sen fick jag ett glatt telefonsamtal där det meddelades att Lars och hans fru blivit lyckliga morföräldrar till 5 små kycklingar. Och dom är ju så söta så det är inte klokt.

Allt är frid och fröjd i hönsgården och tuppen är så stolt så stolt och även mammahönorna förstås, tänk vad naturen är underbar den behöver bara en liten knuff i rätt riktning ibland.

Ska bli spännande att se om äggläggning kommer igång igen och om hönorna vågar släppa tuppen in på livet så småning om.

Kor är däremot inte rädda för en fotograf utan vill gärna se vad som pågår och självklart ställer dom upp på bild.

…utan något speciellt att göra. Känns som att det behövs. Ska bara vara hemma och mysa, göra det som faller mig in.

Idag blev det bullbak. Har inte bakat sen före semestern. Men det blev något konstigt med degen. Jäste fint i bunken men sen jag bakat ut dem vill de inte jäsa upp. Sopade in dem i ugnen ändå och då kom dom liksom igång. Handlade på Willys i veckan och testade att köpa deras eget mjöl. Några kronor billigare var det, men mjöl som mjöl tänker jag.

Minns en gång då Jonas köpte Eldorados frysta torskfiléer. Torsk som torsk, tänkte han. Annars brukar vi vara lite skeptiska till de allra billigaste märkena. Ibland kan de funka men oftast är det värt de extra kronor man får lägga på hamburgarna eller ketchupen eller vad det nu kan tänkas vara.

Åter till frussetorsken, jag tog fram och tinade den lite försiktigt i micron, hm vad konstigt den luktar tänkte jag och funderade på hur jag skulle göra med middagen. Bestämde mig för att leta fram något annat och donera torsken (eller vad det nu var) till vår katt. Han blev ju glad förstås och glufsade i sig några bitar för att sedan gå raka vägen ut i hallen och kräkas 3 gånger! 

Stackars katt men vilken tur att jag inte serverade familjen detta. Lite konstigt att han åt av fisken. Har alltid tänkt att katter har förstånd att inte äta det som är dåligt. Dessutom brukar dom vara ganska kräsna. Annat är det med hundar. De glufsar ju i sig det mesta.

Hur som helst tror jag bullarna blev fullt ätbara men kanske lite stabbiga. En plåt blev kvar lite länge i ugnen och fick en mörkare färg men om man värmer dem lite innan de ska ätas så kanske det går.

Igår var vi på after work och sen gick vi på teater. Vid världs ände, med Profilteatern. Smaskig dialog som krävde en kopp starkt kaffe i pausen. Hade fullt sjå med att förstå det underförstådda och, varför ett par tanter i publiken skrattade så de höll på att kissa på sig hela tiden…? Visst var det roligt i mellan åt men…

Otroligt duktiga skådespelare med bl a "Stål Henrik" i en av huvudrollerna. Tänkte att vi kanske skulle fortsätta med en öl efteråt men vi var alla så trötta att var och en kröp in till sig.

ha en bra kväll, kram Maria

Hösten är här och med den mörkt på morgonen, minusgrader och is på vägarna. Med sorg i hjärtat har vi ställt motorcykeln åt sidan.

Hur som helst innbär det här ett litet problem. Vi jobbar ju olika tider så samåkning är oftast inget alternativ. Därför har vi införskaffat "Lilla-Blå".

Lilla-Blå kanske ni minns som den lilla elefanten som badade, bet i mammas penna så den sprack och bläcket rann ut vattnet så han blev helt blå. Barnprogram från 70 talet.

Men Lilla-Blå är i det här fallet, en Golf, årsmodell -86, knallblå, med alla nycker en bil av den årgången kan tänkas ha, koppling som går väääldigt trögt, lyse som helt plötsligt kan slå av, fläkt som slutar blåsa, lös instrumentering som gör att det lever om en hel del i cupén. Men den går som ett skott och drar lite bensin. Dessutom är den ganska söt tycker jag. Perfekt att pendla med till jobbet.

Om den sköter sig kommer vi kanske behålla den några år, vi får se.

Andra bilar jag/vi har haft.

Volvo 142 – Min första bil, pappa hade fixat servostyrning och överväxel. Minns att han la sommardäcken i backluckan så jag inte skulle få sladd så lätt, hur jag körde med handbromsen i från Skellefteå till Nordmaling men vägrade erkänna det när pappa frågade, hur jag hällde k-sprit i tanken för att få ner co-värdet inför besiktningen.

Ford Granada – Jonas första bil, med värsta bilstereon. Mycket snack om 6×9:or och baslåda i bagaget på den tiden.

Audi 100 – Oj, vad jag tyckte den var fin när vi köpte den. Knallröd och fixad hos Tidy car. Hade den i 12 år!

Mazda 818 – Extra bil, blå med röda fartränder, rosthål i golvet, Jonas tappade körkortet med den. Hur det nu är möjligt, kanske ni undrar, då den knappast gick fortare än 70. Fast det är klart kör man 50 på 30-väg så… Kom närmast från Jonas syrra i Uppsala.

Audi 100 – ESA:n, också extrabil som gick runt i släkten där den behövdes. Minns första gången jag åkte i den. Matte skjutsade från skolan till Max i Skellefteå.

Mazda 626 – Buppen, Extra bil igen, med regnr: BUP XXX

Passat – Vår första combi, införskaffades efter att barnen slutat åka vagn. Undrar många gånger hur vi fick plats med allt innan.

Audi 100 – Extra bil igen. Vår tredje Audi.

Jetta – Förra vinterns pendlare, världens fulaste bil, dessutom stank den.

Som ni ser har vi haft en del extrabilar, några under tiden jag varit mammaledig, några för att kunna ta oss till jobbet då vi jobbat olika tider, nån när jag var arbetslös. Men så är det att bo på landet med dåliga bussförbindelser.

Men till våren får Lilla-Blå vila då är det dax för två hjul igen.

Svininfluensan har i dagens pappersvk bytt namn till "den nya influensan". I vk:s nätupplaga heter det fortfarande svininfluensa. Man misstänker att 160 barn smittats i en skola i Skellefteå.

Så till vida det inte rör sig om två olika skolor och två olika virus. Själv försöker jag se positivt på det hela och hoppas att det är en och samma skola och ett och samma virus.

Misstänker att skolans rektor uppmanat tidningarna att inte skriva Svininfluensa då risken finns att barnen kan bli mobbade om de förknippas med ordet svin. Och rent historiskt har ju faktiskt just det ordet en lite dålig klang.

Det lustiga i det här är att media vill tona ner sitt eget påhittade virusnamn. Ja det kanske inte var just vk som uppfann ordet svininflusensa men kvälls och dagspress i allmänhet försöker ju skrämma upp oss för att vi ska köpa fler tidningar och det är klart att det låter läskigare med svininfluensa än kraftig förkylning.
Först vill man förstora sen vill man tona ner…

Tänk på barnen!

SVT ska till helgen visa en film om Hagamannen. Han har som bekant barn och mamman till dessa vill absolut inte att filmen visas. Kan bara tänka mig vad dessa barn fått utstå. Nu ska allt upp i media igen och det är klart att dom själva inte ställer fram popcornskålen och bänkar sig framför tv:n.

Men deras kamrater och kamraters föräldrar kommer förmodligen att vilja se av nyfikenhet och för att kanske få en förklaring.

Barn är inte alltid så snälla, medvetet eller omedvetet. Och det är klart att det kommer tisslas och tasslas, pekas och viskas i skolkorridorer. Fy ändå, kan man inte vänta med att visa filmen tills barnen hunnit bli stora.

Tänk på barnen!

Underbart väder idag, nu blir det promenad…

Ja, säga vad man vill om Måndagkvällar men den här är värd att minnas lite extra.

Har ätit mycket god middag på Skeppsviks Herrgård och fick åka 9-meters limmo hem med stjärnhimmel i taket och 80-tals musik i högtalarna.

Firade av en kollega som fyllt 65 och gått pension.

Det roliga en sån här kväll är att vi träffas, dricker lite vin och får prata om annat än jobb.

Arvid kom och han hade dagen till ära skjorta på sig och dessutom var han så stolt att han hade hunnit stryka den.

Hökblicken Maria såg ju direkt att kragen var skrynklig och var ju tvungen att kommentera detta. Klart han blev lite paff men jag förklarade snabbt att det var inget illa ment och detta är en ful ovana jag fått från min mycket strikta hemkunskapslärarinna.

Har tidigare berättat om hur min mamma blev något irriterad på alla storskjortor jag lämnade i högar i mitt tonårsrum och att jag blev tungen att börja stryka dem själv.

På hemkunskapen slog fröken upp en strykbräda och frågade helt enkelt om någon kunde komma fram och visa hur man stryker en skjorta.

Javisst, tänkte jag och räckte upp handen.

Blev helt utdömd förstås. Man skulle visst börja med kragen sen manchetterna sen oket sen framstyckena sen ryggen. Noga då, minns jag att jag tänkte. Huvudsaken att allt blir strykt och fint…

Men det finns visst någon gammal regel hur det ska gå till att stryka skjortor. Kan väl säga att Arvid missat en del viktiga punkter och jag kände att jag kanske skulle rycka in och lära honom vissa detaljer. Men samtidigt så tycker jag det är ganska gulligt att kragen är lite skrynklig osv. Men till en annan gång…

Minns att vi även skulle få visa hur man gjorde när man handdiskade, och det tyckte jag också att jag var ganska haj på. Men, som vanligt så blev det ju fel. Minsann, skulle man inte hälla upp en balja med vatten för att skölja glas och tallrikar i, och inte under rinnande vatten som jag fått lära mig hemifrån .

Minns inte vad jag fick för betyg i hemkunskap men själv tyckte jag nog att jag var lite duktig.

Skitfröken förstås, tyckte jag på den tiden, hette ju Marmont och var ju lite fin.

Grejen med mig är att vissa saker gör jag som jag vill och skiter fullständigt i vad någon tycker eller säger, speciellt om jag anser att det inte har någon världslig betydelse.

Det hoppas jag att Arvid också gör, och det tror jag att han gör, men att han någonstans minns mina ord om att kragen är viktigast.

Kram och sov gott….

Tja, nu kanske alla tror att jag ska skriva om vår tripp till Lidingöloppet i helgen. Men icke sa Nicke.

Jag tänker inte nämna ett ord om att vi fick bensinstopp kl 0730 Lördag morgon, på väg till loppet, i höjd med Uppsala och bara 2 km till macken. Känns jobbigt att nämna att Tobias fick rycka ut och komma med en dunk bensin.

Inte heller tänker jag delge er hur vi körde tokfel i Stockholms tunnlar och inte hittade någon avfart ut mot Lidingö.

Inte ett knyst om killen som hade mage att dra ett skämt med mig när vi väl tagit oss över Lidingöbron men inte kunde hitta själva Lidingöloppsområdet ska ni få läsa.

Inte heller att vi äntligen hittade till starten 1015 och skottet gick 1030.

Inte att jag när jag står i startfållan, helt slut efter allt jäktande och letande, måste ut ur den igen för att hämta bilnyckeln i väskorna som vi var tvungna att lämna vind för våg uppe bland några träd, eftersom vi missat att de skulle lämnas in på Lidingövallen och inte vid starten 1,5 km bort.

Inte hur ont det gjorde att ta sig runt 1,5 mil med en kniv i benet som någon vred om lite extra i de branta nedförsbackarna.

Inget av detta tänker jag ta upp i min blogg minsann. Känns så töntigt att nämna att vi nog trodde att det skulle vara skyltat ända från E4:an och ut till det stora evenemanget på Lidingö.

Nä, sånt är inget ni behöver läsa tycker jag utan istället tänkte jag nämna några ord om varför man åker 60 mil för att plåga sig 1,5 mil och dessutom betalar för eländet.

Utan rangordning:

Ett bra sätt att motivera sig att träna

Något att se fram emot efter sommaren

Trevlig resa söderut då vi även passar på att besöka släkt i Grytbäcken.

Roligt att vara med i ett så stort arrangemang.

Härlig bana, och det är mysigt där ute på ön.

M m, m m…

Synd bara att mitt ben krånglade i år, jag fick gå. Men ändå nöjd att jag tog mig runt på 2 timmar och 4 minuter. Jonas fixade det på 1 timme och 19 minuter:)

På hemvägen körde vi lite fel och hamnade på gamla E4:an, åt en dålig hamburgare i Iggesund, stannade på IKEA i Birsta där Sannas telefon blev en ficktjuvs byte. (Fy så otrevligt)

Trots allt detta hade vi en härlig helg och kantarellplock som guldkant.

Vi tar med oss en del bra erfarenheter och gör förmodligen om samma sak nästa år. Dock inte en del av fadäserna men det är inte något ni behöver få veta.