…sämre än att jag kan ändra mig när jag blir motbevisad.

Det går att vinna OS-Guld i vitt, blaskblått och kallgult!

Grabbarna tog med sig Gundes, -Du får viila sän….!

Har ni tänkt på hur viktigt det är med rätt person på rätt plats? Det gäller att veta vad man snackar om och vara ärligt intresserad.

Har börjat lyssna på P1 när jag är ute på mina promenader runt Stöcke. Små filuriga program som behandlar allt mellan himmel och jord. Vid ett flertal tillfällen har jag prickat in program som behandlar språkbruket och fnissar för mig själv när man känner sig träffad eller fascineras över att det verkligen finns forskare som inte gör annat än analyserar språkförändringar och hur det påverkar samhället. T ex en intervju med mannen som införde "Du:andet" i Sverige. Hade inte han funnits skulle vi med all sannolikhet fortfarande säga, Ni och Direktör , Herr och Fröken mm, till varandra. Och där kan ni ju själva inse den samhällsförändring det inneburit. Även roligt med språkpoliser som i kloka ordalag kan redogör det tokiga med att uttrycka sig si eller så. 

Det blev ekonyheter och det slog mig att de här människorna vet vad de snackar om och har bakgrundsfakta som gör dem trovärdiga. De är verkligen intresserade av greklands ekonomi eller kurserna på New York börsen. Eller energiexperten som spådde att de höga el-priserna kommer att hålla i sig ett tag till. Sen blir det billigare när det blir varmare, typ, sa han, fast i ett mer tilltrasslat ordalag. Han var även snäll och talade med allvarlig stämma om att, -har du rörligt el-pris, bind det inte nu!

Det händer ju även att jag lyssnar på andra kanaler som, Rix FM och Mix Megapol på mina rundor. Deras nyhetsuppläsare kan nog närmast liknas vid en tonårings redovisning kring hemmauppgiften. "Välj ut en tidningsartikel och läs upp den för klassen". En tonåring sliter i bästa fall åt sig morgontidningen och klipper raskt ut det första bästa samma morgon det ska redovisas. Står sen framför klassen och stakar sig igenom en artikel som de inte har en aning vad den handlar om vilket gör det hela helt ointessant och halva klassen sitter och funderar på vad som ska hända till helgen. Några försöker impa på läraren genom att komma med frågor kring texten. Dessa klasskamrater belönas med mördarblick från den stackars redovisande eleven. 

Och det är klart att en smårolig Stockholmkille eller tjej, som anställts av Mix Megapol för att vara underhållande, är totalt ointresserad om vad som händer i Umeå. De slår upp tidningarna, låssas vara från Umeå och läser upp det redaktionen markerat med röd penna. De har ingen aning om var Umeå ligger eller varför vi tjafsar om Trädrosor eller parkeringen nere vid älven.

För ett antal år sedan tänkte nog inte SVT sig riktigt för när de, i tron om att vem som helst kan läsa upp vädret i tv-rutan, plockade in två meteorologer från SMHI som visat sig bäst i klassen på att avläsa barometrar och hade full pott på "Namnge-moln-testet". Det fanns inte en kotte i hela Sverige som visste vilket väder det skulle bli dagen efter. Båda två drabbades av tonårssyndomet så fort de fick veta att de låg ute i sändning. Slår vad om att de själva inte heller visste de närmaste dagarnas väder när kamerorna släkts.

I går kväll kikade jag på Tjejkronorna. Kommentator i studion var som vanligt Mr Wikegård. Hela tiden hade jag känslan av att han fick anstränga sig för att hitta på konstruktiva kommentarer kring matchen. När det i pausen började diskuteras Herrkronor formligen exploderade han i expertutlåtanden. Vilken förändring. Ett lysande exempel på att intresse och bakgrundsfakta har stor betydelse när det gäller att  sprida information och sakkunskap. Måste ändå hålla med om att han hade lite lustiga tips till "Coach Elander". För att skapa andrum och bryta Canadickernas framfart föreslog han bl a att Tjejkronorna skulle börja leta linser på isen. Och det kan ju ta ett tag… 

I går kväll hamnade jag för första gången i OS-soffan. Man tävlade i något som kallas Individuell Sprint. Sverige gjorde bra ifrån sig men nådde inte riktigt fram. Och det är klart om man envisas med att åka runt i vita dräkter dekorerade med blaskblått och kallgult vinner man inga OS guld längre.

Nä, den tiden är förbi. Att blått och gult ska ingå i den officiella svenska OS garderoben är ju självklart. Men skippa vitt och använd svart i stället. Svart är coolare, snyggare och framför allt inger det respekt, de tävlande ser helt enkelt lite farligare ut. I hockeysammanhang hejar jag omedvetet alltid på det svarta laget. Tjejerna och killarna i svart är säkert mycket tuffare än de som glider runt i grönt, vitt eller lila.

Noterar att i skidspåret finns en viss förkärlek till rött, blått, vitt, grönt och gult. Tråk tråk! Typiskt skidåkare att vara så färgglada och hurtiga.

Hörde igår hur Jakob Hård och Anders Blomqvist förkunnade att norrmannen Pettersen drog iväg en rökare i en av uppförslöporna. Nu visade det sig att den inte hade någon större effekt. Själv såg jag framför mig hur de övriga i loppet skulle sacka in och hur Pettersen, med sitt oanade vapen, i raketfart skulle passera mållinjen först av alla i alla heat och ta hem Guldet. Tyvärr så blev det inte riktigt så, Pettersen drogs in i en krasch och kunde bara konstatera att norrmännens hemliga vapen som de filat på sen förra OS:et inte gav den utdelning som var tänkt.

Men om bara norrmännen sneglat lite på grannlandet Sverige så hade de helt kunnat skippa "rökartricket". Det är nämligen redan testat och ratat här i Svea Rike. Gunde Svan försökte sig nämligen på det en gång under 80-talet.

Gunde som verkligen är en innovativ herre med värsta sortens tävlingsinstinkt hade under en lång period testat och utformat en ny metod att nå framtida segrar med. Metoden hade visat sig framgångsrik på träning och det var nog bara Tomas Wassberg i den svenska truppen som kunde stå emot Gundes havregrynsgrötmättade gaser. 

Gunde som sällan gjorde oss i soffan besvikna deltog i ett lopp (minns inte vilket) där han inte kände sig riktigt på topp. Han ville ändå leverera och kom då  på den briljanta idén att plocka fram sitt, i hemlighet utformade, icke dopingklassade, vapen. Nu bar det sig inte bättre än att han råkade ta i lite för mycket och därav vill jag åter igen slå ett slag för svarta dräkter i skidspåret! Vill påstå att han i mitt tycke kanske levererade lite för mycket den gången. Metoden lades på is och ingen annan åkare, förrän nu, mig veterligen har i OS sammanhang försökt sig på det gamla tricket för att få folk att tappa fattningen eller farten i det här fallet 🙂

Så där, det var mitt etthundrade blogginlägg.

Kram till alla som kikat in!

För en 30-40 år sedan drog ett antal ideellt arbetande Stöckebor ut i skogen, ett elljusspår skulle anläggas. Fotbollsplan och hockeyrink fanns redan och ett motionsspår i anslutning till anläggningen skulle väl vara förnämligt. Tanken var nog att spåret skulle utnyttjas för löpträning på sommaren och skidåkning på vintern. Mycket förnuftigt och en självklarhet i en liten norrlänsk by.

Varje år sedan dess har ideellt arbetande Stöckebor, (oftast föräldrar till barnen som nyttjar spåret) sett till att det inte växer igen, bytt lampor i stolparna och flera ggr i veckan under vinterhalvåret sladdat och dragit skidspår genom skogen. Föreningen har köpt in en skoter för ändamålet och den behöver viss service och fyllas på med bensin. Mer bensin ju oftare den behöver köras förstås. Om spåren förstörs av nedfallande snö behöver skotern tankas och nya spår dras. Om hundägare anser det nödvändigt att nyttja spåret för att rasta sin lilla älskling förstörs också spåret och skotern behöver tankas och nya spår behöver dras igen.

Ett par ggr i veckan är det skidträning. Stöcke IF bjuder alla åkande på varmsaft och man får åka hur mycket man vill och i sin egen takt. Det är fantastiskt att se hur roligt barnen har och hur många varv man kan åka bara för att få lite varm saft när man passerar "mål/start". De åker tillsammans och pratar och självklart håller de lite koll på hur långt de andra har åkt och jämför mellan varandra. De tävlar alltså om hur långt de åkt och inte om hur fort de åkt. Varje vecka lottas 4 söndagsvinnare. Dessa 4 får ett kuvert i brevlådan med 25 kr och ett uppmuntrande brev. 

Skidsäsongen avslutas med ett mästerskap. En kul tävling för alla och en ny portion ideellt arbete krävs förstås. 

Det jag vill säga är att ett skidspår finns inte bara där och i det här fallet är det inte någon kommunanställd med lön som drar runt spårkallen heller. Det är ett antal Stöckebor som tycker om skidåkning och ser fördelarna med närheten och gemenskapen både för barn och vuxna här i Stöcke.

Läste en insändare i tidningen härom dagen, en stackars hundägare anser sig åsidosatt när han inte är välkommen i Gammlias skidspår under vintern. Det är alltså synd om honom. Men om inte skidspåret fanns, fanns där heller inga hundägare. Jag lovar! Skulle bra gärna vilja se honom pulsa runt  i skogen på en opistad stig med sin hund. Det är som i fjällen då man med skoter passerar arga skidåkare på skoterleden. Men om inte skoterleden fanns var skulle dom då åka. Jag säger bara,    -Varsågod att nyttja de dragna skidspåren eller ta dig fram bäst du vill i djupsnön. Men ge f-n i skoteråkarna som gör helt rätt och kör på markerade skoterleder.

Hundägaren i det här fallet tycker att kommunen ska preparera ett spår för honom och hans hundvänner. Då måste jag säga att det gör väl kommunen hela tiden. Alla trottoarer  och cykel/gångbanor snöröjs så fort det finns möjlighet. Och där är det fritt fram att gå på prommenad med sin hund. Bra va?

Tanken med Gammliaspåret kanske redan från början var att det vintertid skulle utnyttjas för skidåkande och inget annat? Om kommunen stänger av en väg och bygger en fotbollsplan så tar jag väl ändå inte bilen och kör rakt över planen bara för att jag för några år sedan kunde göra det. Och vad tycker fotbollsspelarna om att det på vissa planer spolas en is under vintern. De kanske hellre skulle vilja att kommunen lägger elslingor i marken så det blir åretrunt fotboll istället.

Åter till Stöcke. Alla hundägare är så välkomna till elljusspåret i Stöcke men på vintern tycker jag ni kan lämna hunden hemma. Ofta när jag är dit har någon haft med sig hunden på motionsrundan. Respektlöst mot alla i Stöckes skidsektion och alla ideellt engagerade.

He jer rackt se dumt att…

Eftersom jag gillar att läsa böcker är jag en stort fan av den fantastiska uppfinningen bibliotek.

Böcker är ju relativit dyra och när jag väl läst dem så har jag ju ingen större nytta av dem längre. Därför är det strålande att kunna låna och sen lämna tillbaka. 

I Stöcke är vi bortskämda med att en bokbuss dyker upp en gång i månaden. Har ju lite dålig koll på när den ska komma men som tur är har den likt glassbilen en truddilutt den spelar för att påkalla uppmärksamhet. Dessutom tar den en vända runt vårt kvarter innan den stannar. Då blir det blir full fart att leta fram böcker som ska återställas och lånekort som ska hittas.

Jag tycker det är så fantastiskt och så bra att om någon Stöckebo läser detta så uppmanar jag er boklöss att genast bege er till bokbussen nästa gång den kommer. Tänk vilken service ändå!

Men måste bara meddela att nu dröjer det en månad till nästa gång. I går fick jag nämligen ett telefonsamtal från biblioteket. Shit, tänkte jag, nu har jag glömt lämna igen nån bok som det är kö på, och började med att be om ursäkt för det. Men det var inte alls så utan biblioteksdamen ville bara informera mig, som flitig nyttjare av bokbussen, att den tyvär var trasig och inte skulle anlända till Stöcke under kvällen.

Fantastiskt, snacka om att vara mån om sina kunder! Såg på min "Anita" att de försökt nå mig tidigare under dagen också. Hon beklagade och önskade mig välkommen om en månad då bussen åter skulle vara i bruk.

Toppen!

Häromdagen fick jag ett mail av mina föräldrar. När jag läst igenom det skrattade jag gott och faktiskt är det ju helt otroligt att så många som föddes på 30 och 40-talet nådde vuxen ålder.

Men faktum är att många av punkterna fortfarande gällde på 70-talet när jag föddes och var barn.

Har valt ut några favoriter och lagt till några egna funderingar inom parantes

1.Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

(Det kanske inte fanns så många cyklar på 30-talet och på 70-talet tänkte man fortfarande inte på att barn kunde skada sig för livet om de slog i huvudet hårt. Men idag skulle vi aldrig förlåta oss själva om något hände och barnet inte haft en riktig hjälm på huvudet.)

2.Vi drack vatten från trädgårdsslangen.

(Hos oss minns jag att vi hade en familjeskopa som hängde vid diskbänken. Alla använde samma, säkert mammas dagbarn också.)

3. Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i och delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.

(Det fanns ju inga alternativ till socker förstås och ärligt talat hur ofta fick man en dricka på 30-talet? Säkert mer sällan än på 70-talet. Vi skulle nog må bättre och ha större motståndskraft mot sjukdomar om vi inte var så förbaskat fjaskiga som vi är idag. På 30-talet funderade man inte så mycket på basilusker. Tjejbaciller fanns säkert redan då men annars var det nog ofarligt att dela en sockerdricka.)

4. Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

(Själv byggde jag nog inte så många lådbilar men däremot mina bröder. Dom körde vi nerför backen i Kåsta som slutade ute på landsvägen. Inte så mycket trafik där ute på landet, men ändå! Kanske stod någon längst ner och höll koll på bilarna, säkert fick vi styra ner i diket vid flera tillfällen.)

5. Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först i skymningen.
Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen – ingen hade mobiltelefon.

(Minns att jag skulle vara hemma vid halv fem, då var det Drutten och Gena på Sveriges Magasin och säkert mat också. De flesta skulle nog in då och någons förälder kom väl ut och ropade, då gick alla hem och sen träffades vi igen.)

6. Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor.
Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden – bara vi själva.

(Idag ska varenda lekpark vara EU godkänd. Vems är ansvaret om någon gör sig illa? Enligt mig är det vi föräldrar som bär ansvaret förstås! Vet inte hur det var när jag var liten men då var väl föräldrarna glada om någon hade satt upp en gunga eller en klätterställning där vi kunde roa oss.)

7. Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

(Jag och brorsan kunde bli riktigt i luven på varandra och eftersom jag var minst så tyckte ju jag att mamma och pappa skulle hålla på mig. Men si det gjorde dom inte alltid. Ger man sig in i leken får man vackert leken tåla.)

8. Åkte bil utan bälte.

(Japp det gjorde man. Stod gärna mellan sätena för att se bättre. Att mamma och pappa skulle ha bälte var självklart, dom satt ju fram.)

9. Under vårt liv har vi varit med om en explosion av nya idéer.

(Javisst, gäller även 70-talisterna. Vi hade en tv, en telefon, inga mobiler, ingen dator, alltså inget internet och allt vad det innebär. Hos oss hade vi en skivspelare och jag lyssnade om och om och om igen på Klapp och Klang skivorna, Televinken, Pippi Långstrump och Emil, ingen ipod eller spotify. Och tänkt då om man är född på 30-talet. Då fick man kanske gå till grannen för att ringa eller lyssna på radio. Ingen hade bil och att flytta till närmsta stad var nog ungefär som att emigrera.) 

Förra veckan träffade jag en tjej som uttryckte sig så här.

-När vi var små hämtade vi spaden för vi ville leka. Idag ger vi våra barn spaden och säger till dem att leka.

Det fick i alla fall mig att tänka…gör vi så dumt???