När man inte har något…

att skriva om kanske man helt enkelt ska låta bli. Men eftersom jag tycker att det är småroligt så ska jag nu utmana mig själv till att få ihop ett litet inlägg.

Läste att Kerstin Thorvall gått ur tiden och i VK finns en stor bild på henne från -74. Nu kanske det är så att Kerstin alltid haft lite spektakulär stil men den bilden är som klippt och skuren och ett lysande exempel det gräsliga 70-tals modet. Trocaderobottnar i tjocka plastbågar och korvig tight stormönstrad blus i nått läskigt syntetmaterial. Deodoranterna måste varit väldigt effektiva på den tiden…

Kanske beror det på att jag är född på 70-talet men jag vet inte..? Om man kikar på gamla bilder och filmer från, ja från när man började kunna fota och filma, så finns det ju en slags finess i klädstil och frisyrer, framför allt hos kvinnorna kanske, men även hos männen.Ända fram till 1970.

Då skulle man helt plötsligt se så gräslig ut som möjligt. Helt vanliga människor utan behov av att hävda sig på något sätt krängde på sig det ena mer fasansulla plagget efter det andra. Hela befolkningen förvandlades till skojfigurer utan att dom förstod det själva. Jag menar det finns ju en anledning till att när man idag gör revyer och sketcher och vill få någon att framstå som knäpp, styr ut han eller hon i tigtha brallor med utsvängda ben och för små skjortor och blusar som gör att axlarna trycks fram för att få plats och om man dessutom hänger på dem ett par av Kerstin Thorvalls gamla plastglasögon så kan man få den mest svårflörtade att dra på munnen.

Så länge jag minns har jag kännt ett kraftigt motstånd mot utsvängda byxben vilket kanske kan förklara att vi på 80-talet kom på den briljanta idén att dra "tubsockar" utanpå byxorna. Tänk så gräsligt! Min mamma tyckte det var det fulaste som fanns och protesterade varje gång jag knölade ner byxorna i de vita sockarna med blåa eller röda ränder på skaften. Men vi fjortisar gjorde revolt och struntade i vad våra föräldrar sa. Ha ha!

Tror hela 70-talet var en revolt mot det gamla och strikta och när jag tänker efter så var det nog Elvis fel alltihop. Det vär där det började. Denne fasansfulle man, denne Djävulens sändebud…Om han aldrig hade börjat vicka på höftena på 50-talet…

Det har gjorts flera försök till att återuppta 70-talsmodet men enligt mig kommer vi aldrig hitta tillbaka. Det kommer aldrig kännas äkta eftersom det helt enkelt inte är det.

Tack Kerstin för att du gav mig inspiration till ett litet blogginlägg. Vila i frid och jag hoppas du inte tar illa upp att det blev just du som fick personifiera min något avoga inställning till storkragarnas och platåskornas årtionde men jag tror du var en sån som tålde det.

Jag har fortfarande ingen förklaring till de gigantiskt breda slipsarna…där får jag klura vidare.