Intriger

Kanske så här…….

Det hade fallit nysnö under natten och man kunde tydligt se spåren efter både mördaren och den kvinnan som nu hängde stilla och vars skosulor aldrig mer skulle göra några avtryck i snön.

Nedanför offrets fötter färgades snön av ett antal blodfläckar. Kvinnan var inte bara hängd, hennes ögon var avlägsnade och hade förmodligen blivit det innan döden inträffat med tanke på den mängd blod som täckte ansikte och kläder.

Efter att hon hissats upp i den vackra lilla gatlyktan, hade någon förmodligen mördaren, dessutom tagit sig tid att betrakta sitt verk. Ett antal fimpar nedanför parkbänken intill, avslöjade att han eller hon inte gjort sig någon större brådska utan snarare njutit av den makabra, men säkert tillfredställande, bilden vilande på näthinnan.

Detta mord bekräftar den skrämmande teori polisen under hösten motvilligt jobbat efter. En seriemördare härjar i den lilla staden.

  Det som förvånade polisinspektör Kajsa Fahlén mest, var att mördaren tycktes ha mindre fötter än offret…

———————————

Eller så här…..

Sensommarsolen strålar, flaggorna vajar i vinden. Folket riktar förväntansfullt sina blickar mot den glänsande rälsen. En orkester spelar och mellan varven får två konfrencierer publiken att skratta åt olika lustigheter kring byggandet av den nya ståtliga järnvägsstationen eller resecentrat som det så modernt ska heta.

Det är fest i den norrländska huvudstaden och kommunalråden går lättade runt med ett leende på läpparna. Äntligen var det gigantiska projektet i hamn och se så praktfullt det blev.

Ett traditionellt firande med flaggor, musik, tårtor, ansiktsmålningar och framträdanden är en självklarhet förstås. Att man dessutom lyckats få Hans Majestät Konungen att inviga den nya höghastighetsbanan känns utomordentligt bra.

Klockan närmar sig 1500 då det silverblänkande tåget, med Kungen i en av vagnarna, mjukt ska rulla in i den vackra glasbyggnad som står färdig för att ta emot ankommande resenärer till staden.

Folket samlar sig framför scenen och även längs den röda matta som lagts ut för att de kungliga skorna inte skulle behöva nötas av smågrus eller sandkorn som trots ett minutsiöst sopande kunde tänkas gömma sig på den plattdekorerade yta som utgör en välkomnande entre till byggnaden. Står man där ska man även ha chans att se när kungen provåker rulltrappan som så förnämligt hädanefter kommer att transportera resenärer till det övre planet för vidare färd till Universitet med tillhörande sjukhus.

Det hörs en susning genom publiken då det i högtalarna annonseras att tåget nu passerat älven och beräknas ankomma inom en minut.  Tystnad uppstår och och det enda som plötsligt hörs är det dova ljudet av moderna tågbromsar som mjukt tar ner hastigheten och bekvämt anpassar farten inför stoppet vid Östra Station.

Det strömlinjeformade ekipaget dyker slutligen upp, glider sakta in på perrongen och länspolismästare Hans Ryding, som kommit för att betrakta spektaklet, försöker sträcka på sig för att få en glimt av det historiska kungliga steget ut på perrongen.

Och se där kommer han, rakryggad och glatt vinkande kliver Hans Majestät ut ur förstaklassvagnen som för dagen smyckats i gult och blått

En trumpetfanfar klyver tystnaden, folket hurrar, vinkar och ropar glatt men tystnar snabbt då en kula viner genom luften och med en smäll spräcker en glasruta i stationsbyggnaden. Kungen segnar som i slowmotion ner på knä för att slutligen falla framstupa, en stor mörk pöl bildas på den betydligt ljusare mattan utanför tåget.

Katastrofen är ett faktum, livvakter väller ur vagnen med dragna vapen. Hans Ryding plockar chockad fram sin polislegitimation och försöker bana sig väg fram till entredörrarna.

Inne på akuten passerar översköterska Veronika Dahlgren precis receptionen för att ta några ord med Maja. Det har varit en lugn dag en trevlig stämning råder. Det är inte alltid det finns tid till att småprata och ta en kopp kaffe tillsammans. Plötsligt slits dörrarna upp och varken Veronika och Maja kan tro sina ögon utan blir stående helt handlingsförlamade tills någon ryter, -Förböveln vi har en skottskadad!

———————————-

Och sen då? Hur får dom till resten dom där författarna? Att knyta ihop en intrig som håller i 300 sidor. En del lyckas men en del inte. Ibland slår man i hop boken i besvikelse över att den tog slut och ibland för att den var så dålig att man ångrar att man läst den.