Vilse

Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv har gått så vilse som jag gjorde i fredags. Trodde nog inte det var möjligt att jag, Maria Holmlund, distriktsmästare i orientering -81, skulle tappa riktningen så totalt. Lite småvilse är jag ju lite då och då, på olika sätt, och gått fel i skogen har väl också hänt att jag har gjort. Men då i skogar jag känner och snabbt hittat tillbaka.

Det sägs ju att man ofta går i cirklar när man är vilse och det kan man väl säga att vi gjorde i fredags. Runt ett helt berg! Knepigt, vi hade ju stenkoll på var bilen stod, eller nästan i alla fall, åtminstone visste vi åt vilket håll åkrarna låg, som vi måste passera över, för att komma till bilen. Till vänster, om vi tittade söderut och till höger, om vi tittade norrut. Lätt som en pannkaka… ju…

Vi gick och vi gick, med näsan ner i marken, där de små kantarellerna fanns och när vi inte hittade fler tog vi stigen tillbaka mot åkrarna. Men det var där något gick fel. Helt plötsligt hade norr och söder bytt plats. Men det visste ju inte vi för när vi tittade söderut såg vi bara skog och när vi tittade norrut såg det likadant ut, och någon tillstymmelse till sol fanns inte. Stigen var inte ”stigen” vi trodde heller, utan en lurstig! Säkert helt nyligen framtrollad av något skogsrå för att lura oss ner i underjorden.

Det tar ju ett tag innan man inser att man är vilse och under tiden har man dessutom gjort ett antal avvikelser från stigen som ter sig självklara i huvudet när man "vet" var bilen står. Man tycks ”känna igen sig” och viker av mot ljusningar i skogen och hoppar över ett dike som absolut måste vara det dike man hoppade över ifrån början av svampplockarturen.

När vi för 10:e gången hoppat över ett dike (säkert samma dike hela tiden) och ljusningarna i skogen visat sig vara kalhygge på kalhygge, som inte funnits där tidigare, börjar onda aningar dyka upp. Kunde det vara så att vi var vilse? Hur lyckades vi och vad skulle vi göra nu?

Vi gjorde som så att vi fortsatte med förhoppningen att dyka på en väg eller ett hus tillslut. Och det gjorde vi också. Men då var ju frågan om vi skulle ta höger eller vänster. Långt bort åt vänster hördes E4:an svagt så vi beslutade oss för vänster och vips kände jag igen mig! Men hur i hela friden hade vi hamnat där? På helt andra sidan berget!

Först blev vi så klart lättade över att vi visste var vi var men sen insåg vi hur långt det var tillbaka. Över stock och sten på kalhyggen fulla med ris och h-vete. När vi var åter och hade känd mark under fötterna firade vi det med en Tarragona och lite vatten, än var det en bit kvar till bilen.

Som tur var hade jag i sista stund fyllt en termos med kaffe och fixat två mackor innan vi åkte. Hade tänkt strunta i det då vi ”bara” skulle åka och hämta hem svamparna vi visste väntade på oss i hemligaskogen. Skulle nu vilja påstå att det var just dom mackorna som räddade oss och som gjorde att vi hade ork att gå vilse.

Under strapatsen tillbaka gick vi tysta och funderade på hur vi båda kunde ta så fel. Och inom mig började en ilska att gro. Allt detta är den dumma potatishandlarens fel! Men det är en annan historia 😉

Och inget ont som inte har något gott med sig. Vi hittade världens svampskog! Och för att komma till den behöver vi bara gå över åkern som ligger till höger om man går norrut och till vänster om man går söderut…………