Kanske man skulle ge sig ut och skotta lite då. Eller kanske inte. Det verkar ju inte direkt som om det tänkt sluta snöa. Fast å andra sidan ju längre jag väntar dessto mer snö blir det. Men det är ju sån där bra snö. Samma som förra året. Puder.

Kanske lika bra att jag gör en insats medan jag kan. Förra året fick jag ge upp tillslut. Drivorna blev för höga! Ja jag skojar inte. En spade snö upp och minst lika mycket tillbaka. Kände mig som en hamster i ett hjul.

Grannarna som inte behövt använda sina snöslungor på flera år var lyriska och tog vid de mest besvärliga snöfallen en tur över till våran gård och gjorde en insats. Tack snälla:)

I år är det faktiskt bättre än i fjol. Vi har nämligen grus på vår uppfart, och om inte det får frysa ihop innan snön kommer blir det ett elände att skotta. Grus i alla drivor och var hamnar det när våren kommer. Ojämt blir det också. Svårskottat helt enkelt.

Ja jag vet att det var jag som absolut skulle ha grus. Det knastrar så trevligt när man går på det. Precis som i Lotta på Bråkmakargatan. Hemtrevligt liksom, när Lottas mamma går där och ser så där mild ut. Så ville jag också ha det.

Aldrig fick man se när Lottas pappa stod där och svor över skottningen eller allt grus som måste plockas upp innan gräsklipparen kunde startas. Eller allt grus som följer med in i garaget på hösten när det liksom fastnar på däcken för att inte tala om hur gatan ser ut vid uppfarten!

Jag tycker det är dåligt och dessutom falsk marknadsföring.

Vi hade ju kunnat hoppa gruset, haft plattor eller asfalt, och jag försökt se mild ut ändå.

Känner mig mer som Lotta när jag ska skotta!

Jaha då var det dags för tandläkarbesök igen då. Är inte ett dugg rädd för henne men tycker det är, som besvärligt. Dels att jag måste dit och dels att vara där.

Det värsta är röntgenbilderna. Sist tror jag den lilla sköterskan tog 10 bilder! Jag höll på att bli vansinnig. För det första gör det alltid så ont så tårarna rinner och för det andra skulle jag ha velat rikta den där förbannade kameran rätt åt henne. Hon dög ju inte till det själv. Sprang ut och in som en jojo och aldrig blev hon nöjd. Flyttade kameran 1 mm och blev ändå inte nöjd så då kom hon på den briljanta idén att flytta tillbaka den en halv mm. Så klart blev hon inte nöjd då heller vilket jag hade kunnat tala om för henne om jag inte hade haft en röntgenplåt i munnen. Dessutom är man ju lite finkänslig och vill inte tala om för någon hur man tycker att de ska utföra sitt jobb. Som att lära en städerska att skura golv eller en snickare att spika. Till slut kom tandläkaren in och styrde upp fotandet. Förmodligen var jag näst intill självlysande då. Hon satte kameran i precis det läge jag förstått att man skulle och vips var det klart.

Tycker också att det är jobbigt att hon kommer fråga om jag dricker mycket juice, vilket jag inte gör, och sen kommer hon att fråga om jag gnisslar tänder vilket jag inte heller gör. Sen kommer hon att se ut som om hon inte tror på mig och sen lämnar vi det ämnet.

Vi kommer nog diskutera min knasiga framtand och jag kommer tycka att den blir dyr att fixa och sen kommer hon att säga att vi måste byta ut en provisorisk lagning som vi gjorde för flera år sedan.

Det hände sig nämligen som så att för en 6-7 år sedan drabbades jag av akut tandvärk. Fikade med goda vänner när blixten slog ner. Fruktansvärt!!!  Spring hos tanddoktorn flera ggr där det slipades ner tänder och flera försök att laga hål som inte fanns gjordes, men utan tillfredställande resultat tills…..

….jag en vacker sommardag inte stod ut längre. Efter en sömnlös natt i Mädan drog jag till folktandvården i Ullånger. (Stället som satte galgen på kartan) Där jag äntligen fick träffa tandläkaren med stort T. Han pjoskade inte på. Tog 1 röntgenbild och konstaterade att en visdomstand måste ut, PUNKT Jag som aldrig dragit en tand förut blev förstås lite blek men när jag fått en lektion i hur man kan likna nervbanor med motorvägar och påfarter var jag med på noterna. (Är ju faktiskt utbildad trafiklärare)

Trots nära pensionsålder, och med, av reumatism förvärkta händer, lyckades han dra ut en tand som jag själv inte ansåg det vara något fel på. Där hade jag ju inte alls haft ont. Värken försvann för alltid och min beundran över hans kompetens tog över.  

Kvar finns nu en provisoriskt rotfylld tand som har börjat göra ont….helt i onödan 🙁

…. att en av de lokala tidningarna publicerade en bild över hur man kör i cirkulationsplatser idag.

Jag hade nämligen en diskussion kring just denna företeelse igår och när man liksom, pang, får sina argument bekräftade av en tidning mår man lite extra gott. Och det finns väl knappast något ämne som så många kan ”snurra till” och ha en egen åsikt och tolkning kring. Grundplacering i trafiken är, -höger körfält om du ska höger eller rakt fram, -vänster om du ska vänster. Sen finns det självklart gånger då det t ex är bättre att använda vänster körfält inför en c-plats med tanke på fortsatt färd trots att du kanske ska rakt fram. Men grunden är en bra början. När man lärt sig den, vilket alla borde ha gjort när de tog körkort för den gäller överallt, så kan man sen börja planera lite längre. Ibland finns t o m pilar i körfälten som måste följas annars begår man lagbrott. Sen har vi det här med blinkers. Och den är ju till för att medtrafikanterna ska se vart du tänkt ta vägen. Behöver någon veta att du tänkt byta körfält eller att du ska ut ur c-platsen? Även om du själv vet så finns det oftast någon annan som är nyfiken på vart du ska.

Hur som helst, igår hade jag en klart mysig dag med många olika inslag. Ja allt var kanske inte så mysigt, att kliva upp kl 0530 är t ex inte min melodi, men över lag så tycker jag nog att jag kan dela ut 8 värmeljus av 10 möjliga. Och för att vara en vanlig Tisdag i mitten av November är det inte alls ett dåligt betyg.

Började med att göra en liten insats i vår kära grannstad Ö-vik och då framförallt i taxidirigeringen. Sen övergick jag till att agera expert i trafiken, vilket jag givetvis inte är men jag kan ju låssas 😉 Vid övergången till detta skulle jag förstås byta kontorsstolen mot ett bilsäte. Jag visste vilken bil vi skulle ha och blev glatt överraskad då jag såg att någon varit snäll och satt i kupévärmarsladden. Men när jag klev in i bilen rynkade jag ögonbrynen och muttrade för mig själv att visst kunde de ha monterat ur bilbarnstolen innan jag skulle iväg. Nästan samtidigt slog det mig att ägaren till bilen inte har så små barn och när jag tittade mig omkring insåg jag att jag satt i fel bil. Usch, sånt tycker jag är pinsamt. Ut igen och i med sladden. Hoppas ingen såg mig och då tänker jag kanske framförallt på bilägaren.

Körningarna gick bra och jag fick stifta bekantskap med nya människor vilket oftast är kul. De flesta har lagt sig till med en egen körstil och den funkar säkert bra i vardagen men några små ahaupplevelser brukar jag försöka se till att alla får under den timme vi är ute.

Efter det fortsatte jag att svara i telefonen ute på Flygplatsvägen i några timmar samtidigt som jag fick möjlighet att träffa mina trevliga arbetskamrater. Vi hade riktigt skoj och allt flöt på bra.

Kl 16.30 kom Jonas och hämtade mig. Han var lite wild igår och valde därför Degenäsvägen hem 😉 Vilket är ett ovanligt val men som funkar bra då det råder vinterväg. Vi skulle bara hem och bränna på lite korv och makaroner för att sedan förflytta oss till en glöggkväll.

När vi kom hem fick jag en konstig känsla av att något saknades. Funderade en liten (pytteliten) stund på vad det kunde bero på och insåg att det var Lisa vi glömt. Vi skulle ju hämta henne hos en kompis. När hon undrande ringde och jag förklarade att vi helt enkelt glömt bort henne men att pappan var på väg, (Ja, jag tyckte det var lika bra att erkänna), suckade hon och sa, -Asså mamma….. Det är nämligen inte första gången jag glömmer mina barn. Sanna blev glömd i Degernäs en gång och Lisa har vid två tillfällen fått passera skolan utan att jag haft en tanke på att hon ska av där. En gång var det t o m 3 småtjejer i baksätet. Men vad tusan, man kan ju inte komma ihåg allt. Och dom surrar ju så mycket…..eller är det jag som surrar….?

Hur som helst avslutades kvällen med glögg, brasa, pepparkakor, juleskum, trevligt sällskap och sparktåg hem.

Vilken bra dag va? Just ja, två avsnitt Sons of Anarchy var jag tvungen att se innan det blev game over.

Ibland undrar jag hur folk orkar. T ex så undrar jag hur man orkar att år ut och år in gå runt och gnälla över att det blir vinter? Och sen undrar jag också när denna motvilja mot en välkänd och ständigt återkommande årstid börjar? Förmodligen någon gång i November förstås men jag menar mer i vilken ålder det övergår till vinterhat.

De flesta barn tycker ju om snö och gillar att åka pulka och bygga snökojor mm. Hm, och nu precis när jag sitter här och skriver så förstår jag ju när folk förmodligen slutar tycka om vinter. Det måste ju vara när de slutar åka pulka och bygga snökojor! Så är det nog… Det är då vi delas upp i två läger. Vinterhatarna och vi andra som tycker det är helt okay med meterhöga drivor.

Jag tycker rent synd om dem. Men samtidigt kan jag inte förstå varför dom utsätter sig för denna tortyr som det många gånger verkar som dom genomgår varje November- Maj. Det finns ju andra ställen att bo på. Skåne t ex, där erbjuds regn och rusk i ett antal månader istället för snö. Och jag tror det finns 243 andra länder att flytta till. Det är klart att många av de länderna går bort på grund av värre saker än vinter. Men det måste ju finnas ställen som duger åt vinterhatarna också.

Vi som inte drabbas av gnälla-på-vinter-åkomman har ju på något sätt lyckats ta oss förbi pulkstadiet till vuxenlivet utan att reflektera nämnvärt över att termometern är upp-och-ner. Nä, vi ser tjusningen i att få köpa nya jackor att glassa med i slalombacken eller träningsvärken i armarna efter en skidtur eller att få njuta av ljudet och lukten av en nystartad skoter. Vi funderar fascinerat på hur kallt det ska bli på nyårsafton och kurar gärna ihop oss under en filt i soffan, tänder ljus och ser film medans snön vräker ner utanför fönstret. Och när vårsolen dyker upp och vi får gräva ner oss i en snödriva på en fjälltopp eller helt enkelt luta oss mot en husvägg med en kopp oboy så uppskattar vi åter igen att vi bor i ett land med olika årstider.

Nä, ryck upp er för tusan. Gå inte runt och sucka utan gör något åt det istället. Börja pimpla eller vad sjutton som helst förutom att tycka synd om er. Vuxna människor som går runt och klagar på att vi har vinter i Norrland gör mig gnällig och det ogillas verkligen! Vinter kan vi inte göra något åt och då känns det meningslöst att lägga ner energi på att gnälla på den.

Så där ja, nu har jag också fått gnälla. Rätt åt er!

Nån direkt erfarenhet kring sjöröveri har jag ju inte men allmänt utspökad till sjörövare kan man ju vara i alla fall. 

Inför lördagens stora begivelse, "Halloweenpub" på bygdegården här i Stöcke hann det svänga rejält ett antal gånger innan vi spikat hur vi skulle spöka ut oss.

Själv hade jag nog undermedvetet bestämt mig för att låta min "lilla svarta" få utgöra underlag till en liten kalashäxa. En svart lååång peruk och ett par coola Janis Joplin brillor skulle få utgöra pricken över i.

Jag hade på torsdagskvällen besökt Barnenshus och skyndsamt innan de hann stänga införskaffat allt vi behövde. Resten fanns i våra kläutningslådor. Jonas skulle förvandlas till sjörövare med mustasch och scarf på skallen.

Men på fredagen då vi skulle "tvärprova" outfiten höll jag på att bli tokig över allt hår som fastnade i ansiktet. Dessutom tyckte J att jag mer såg ut som Ozzy Osbourne än en cool häxa. Jag som inte riktigt kände för att gestalta en sönderdrogad gammal rocklegend tyckte att Jonas kunde prova peruken. Och jag höll fullkomligt på att skratta ihjäl mig. Hur han som max brukar ha 5 mm på skallen brottades med långstråna var en syn för gudarna. Klockren flummis.

Det bestämdes snabbt att det självklart skulle vara Jonas som var Ozzy och jag sjörövare. Och inte mig emot. Det var bara ett problem. Mustaschen var på tok för stor.

Som tur är finns ju Google. Skrev bara in sjörövare och klickade på bilder och där var han ju, sjörövarnas sjörövare! Mr Jack Sparrow him self.

Fram med saxen och vips var mustaschen förvandlad till tre mindre bitar. Sen var det bara att hänga på mig allt krimskrams jag kunde hitta. En hel del av min kajalpenna gick också åt men sen var jag nöjd. Hade gärna haft flätat skägg men lyckades inte klura ut hur jag skulle lösa det.

Jonas tillverkade ett järnkors att hänga runt halsen och så drog vi i några flätor i peruken, precis som Ozzy hade på ett Googlekort.

(Självklart var det inte ett nazistjärnkors han tillverkade utan ett helt vanligt kors i plåt)

Klart! Trodde vi…..

Innan puben var vi bjudna hem till några slurvrar vi känner 😉 Där visade det sig att idétorka hade inträffat men efter en riktigt smarrig häxblandning och vin till maten sprudlade idéerna. A förvandlades till gammal mormor och Jonas blev munk. Ja ni läste rätt. Vi tog fram rakhyveln och det enda som lämnades kvar på knoppen var en munkkrans. A hittade "säckväv", en kudde hölls fast under det med hjälp av ett rep. Långperuken hamnade på L som i svart kavaj och plirbrillor blev Ozzy på riktigt! Vilket gäng som genade genom skogen till bygdegården den kvällen….

En maskerad innebär inte bara ett yttre som förändras. Det är vägen dit och sen hur man går in i rollen också. Måste vara underbart att vara skådis 🙂

Fantastiskt kul hade vi. Några hade glömt ta på sig en outfit och det dröjde inte länge förrän de avvek från alla vampyrer och häxor. Och jag förstår dem på ett sätt men hoppas att de nästa gång vågar busa till det lite. Jag menar hur kul kan det vara att försöka prata seriöst med Edward Scissorhands eller Greve Drakula samtidigt som som ett skelett rasslar förbi och en sjörövare vill skåla.

Själv fick jag uppleva något nytt. Snygga brudar (häxor och andra feminina figurer) ville gärna komma fram och känna på mitt…………….skägg =O

Ps: Ber så hemskt mycket om ursäkt för de taskiga bilderna. Motiven är det inget fel på men fotografen ska jag ta i örat.

…särskilt bra men som jag ändå går och gnolar på.

Ja där har ni ämnet för denna blogg.

Så här är det, jag och min vän Jörgen brukar försöka hitta på gemensamma uppslag till våra bloggar. Inte alltid men ibland. Det är ganska kul att sen läsa hur han tolkat och vinklat ämnet.

Funderingen nu är alltså, varför vissa låtar fastnar i hjärnan trots att de inte är speciellt bra. Och sen har jag själv lagt till, hur kan det komma sig att  man (jag) går runt och trallar i tid och otid.

För det första tror jag att en enkel och glad melodislinga har mycket lättare att fastna och dyka upp i huvudet än en sorglig. Och det verkar ju som om denna omedvetna handling framförallt inträffar när man är glad eller känner sig tillfreds med livet. Eller, för all del, när man är lite less och känner att man behöver ryckas upp lite. Så är det i alla fall för mig. Jag trallar och visslar lite nu och då. Oftast helt utan tanke på den stackars omgivningen tills någon höjer ögonbrynen och markerar att nu får det minsann vara nog. Jag är mycket väl medveten om att min sångröst kanske inte lämpar sig i alla lägen men vad ska jag göra? Det är ju liksom inte jag om styr.

Detta är melodier som dyker upp vid sådana tillfällen:

Sommar och sol, Jag går och fiskar, Heja Bamse, Obladi Oblada, Ninna ninna (boktipset) The Star-Spangled Banner, Kalles klätterträd, Glassbilstrudelutten,  Manamana (Mupparna) och Take a chans on me.

Enkla och trallvänliga allihop men inget jag lyssnar på i vanliga fall.

För det andra tror jag att man ibland trallar lite för att man vill visa att man är där men inte bryr sig så mycket om vad andra gör eller pratar om. Lite för att markera på något sätt. "Jag vill inte lägga mig i eller jag tycker ni tramsar". Detta kan ju upplevas som lite irriterande eftersom de som tramsar inte tycker att de tramsar. Samtidigt kan det ju vara ganska skönt för dem som samtalar om den som inte är med i samtalet trallar eller småsjunger för då tror alla att den personen mår bra och de inte behöver känna att han eller hon måste inkluderas i samtalet.

Och kanske jag tar till någon av dessa om jag tycker samtalet är ointressant:

I morgon är en annan dag, Symfonin, Jag går och fiskar, Doris och Gösta, Vem är do, vem är jaag,

Helt omedvetet förstås!

Sen har vi ju Tomas Ledins sånger, finns en för alla tillfällen.