Dans

Jaha, då var Jörgen less på mitt skottande. Och visst det kan jag förstå, men jag har ju inte hunnit skriva om något nytt eftersom jag skottat hela veckan. Eller inte faktiskt, när jag tänker efter har jag nog högst sopat av trappen några gånger den senaste veckan, jag har haft fullt upp med annat.

Bland annat var jag i lördags på Idun och såg Umeå Dansskolas stora terminsavslutningsshow. Alla grupper får visa upp vad de lärt sig under terminen.

Minstingarna är ju så söta att man blir tårögd. De har ingen aning om vad de ska göra och det finns inte någon som snurrar åt rätt håll vid rätt tillfälle eller hoppar hoppsasteg när de ska. Däremot är de duktiga på att springa runt, runt när de ska, för det är de väl vana att göra hemifrån.

Ju äldre barnen är desto mer förväntas de klara förstås. Men ibland kan jag nog tycka att fröknarna varit lite väl optimistiska när det gäller kombinationer ungarna ska komma ihåg. För publiken ser det bättre ut med en grupp som gör enkla saker samtidigt än en grupp som gör svåra saker osynkroniserat. Det för mina tankar till dansgruppen Bizazz och tv-programmet 24 Karat. En stor TV-satsning på 90-talet där ett gäng ofrivillgt osynkade dansare störtade in i studion mellan varven. Vet inte var de hade lyckats gräva fram de stolpskotten? Man hade ju vant sig vid bröderna Ingrossos närmast perfekta koreografi och tålde ju inte ens att ett lillfinger böjdes vid fel tillfälle.

Själv har man ju också försökt lära sig dansa vid olika tillfällen och på ett antal olika sätt. Tror det hela började med Öbacka Folkdanslag. Där var det snoa, schottis, polka och hambo som gällde. Passade nog mig perfekt och jag minns att det var superroligt. Men så blev jag äldre och, tv serien, Fame inspirerad. Jazzdans var ju det man skulle hålla på med. Sönderklippta collegetröjor och benvärmare såg ju onekligen coolare ut än folkdräkter.

I skolan fick vi också lära oss att dansa. Himmel, vilket fnittrande och ståhej. Dansa med killarna i klassen var ju helknasigt. Sen övergick detta till att stå och hoppa runt till pudelrock på Brännaborg i Härnösand varannan lördag. Japp, då var det disco som gällde. I samma veva gick de flesta med i Våga-Stuffa. Foxtrott och bugg mm. Vi for på Parken och stuffade.

Det där med bugg har alltid fascinerat mig och i början på 90-talet fick jag med mig Jonas på buggkurs här i Umeå. Det gick riktigt bra för oss båda vilket man inte kan säga om en annan man som låtit sig övertalas av sin fru. Han var totalt taktlös, i ordets rätta bemärkelse. Han kunde inte ens klappa i takt till musiken stackarn. Men han stod ut och genomled alla kurstillfällen liksom alla vi som fick lov att dansa med honom.

För några år sedan startade Umeå Dansskola en kurs för 25 plussare. Vi var ett gäng Stöckemorsor som fnittrande åkte dit och provade. Det fanns inte en chans att göra rätt. Jag lyckades inte ens med de allra mest grundläggande stegen och avslutade min comeback innan den ens börjat.

Men några tappra stackare verkar ha fortsatt, dock ingen av oss. Varje år brukar denna vuxengrupp framföra ett nummer på dansuppvisningen och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem. I samma trikåer de hade 1985, (vilket går bra eftersom de är elastiska) och ibland lika förvirrade som pyttedansarna, framför de sitt nummer. Men jag skulle inte bli förvånad om det snart går över och samma tanter letar sig till folkdanslaget istället. Var sak har sin tid.

Dans är en alldeles ypperlig form av motion har jag förstått och väldigt roligt. Måste nog ringa min dansanta vän Pia snart och följa med henne på logdans.

Men jag är ju så feg på att bjuda upp….