In i dimman…

Känner mig nästan lika knäckt som man kan göra på nyårsdagen. Och därför är det extra passande med backhoppning på tv. Dimmigt och eländigt verkar det dessutom vara i Oslo.

Lagom fartfylld sport som är lätt att hänga med i och där det inte gör något om man somnar till. Ja alltså, om hopparna somnar till kan det ju gå riktigt illa. Men om jag slår igen mina blå, gör inte så mycket. Värre är det om jag skulle missa Anjas säl eller Ferrys segerskutt eller kanske Kallas svordomar när hon drattar på rumpan och ännu värre om hon åker i kapp och ändå vinner. Sådant vill man inte missa.

Varför är jag så knäckt då? Ja det undrar jag också??? Hela veckan har varit tung på något sätt. Kan inte skylla på att jag ansträngt mig fysiskt det minsta men att koncentrera mig på ett annat språk har varit tufft.

Både att prata och att skriva. Lustigt hur hjärnan ställer om sig. Allt försöker den helt plötsligt översätta till engelska. Tror t o m den försökt få mig att drömma på engelska. Men det har den inte klarat särskilt bra. Jag har sovit uruselt hela veckan.

Är ändå impad över hur mycket vi lärt oss på två veckor. Det kändes bra efter tentan och det skulle firas med lite bakelser. Vi var ett helt gäng som drog till Ålidhemscentrum för ett besök i deras café. Och tänk vad glad jag blev när jag såg att det är fina ”Finas” som har en filial där. Det är ju bara Finas som kan göra riktigt smarriga hallonbakelser. Men vips föll jag för grupptrycket. Alla andra skulle äta lunch istället. Då kunde ju inte jag sitta och glufsa hallonbakelse. Tänkte att jag köper med mig hem. Men efter en riktigt god västerbottensostpaj med massor av sallad var jag så mätt att jag inte ens orkade tänka på hallonbakelser.

Men nu, några timmar senare hade det varit gott. Men vet ni vad? Jonas har köpt hem gofika! Så först in i dimman sen kaffe och bulle J