Djurskyddet

Japp, då har VK åter igen en artikel kring Djurskyddet i Västerbotten. Och det är så klart de stackars små katterna som är på tapeten. I tidningen, en bild på en liten unge som det riktigt syns på hur synd det är om den.

Katter som får ungar lite här och där och som måste räddas till varje pris.

Men de kommer att få jobbigt djurskyddarna. Hur ska de kunna placera ut alla dessa i lämpliga hem när deras krav är skyhöga.

För ett antal år sedan föll vi för trycket och lovade våra barn en katt. Djurskyddet annonserade varje dag att de hade katter som behövde nya hem. Jag tänkte att det vore ju bra att kunna göra en god gärning i samband med införskaffandet av det levade gosedjuret och ringde dit.

Men si, det visade sig att vi tydligen var högst olämpliga kattägare.

DS, -Hur bor ni?

JAG, -På landet…i ett lugnt villakvarter med en stor åker bakom huset.

DS, -Finns där någon väg?

JAG, -Ja, en liten grusväg och gatan vi bor på förstås.

DS, -Hm…Har ni barn?

JAG, -Ja, 2 st.

DS, -Aha, hur gamla är dom?

JAG, -Fem och elva…

DS, -Jaha ja, nja jag vet inte jag om ni är så lämpliga? Den kan ju bli överkörd och barn är inte alltid så bra på att handskas med en katt.

Paff som jag blev, eftersom jag trodde vi var varje katts drömfamilj och bor på ett ställe där de kan smyga runt och praktisera sin favorit sysselsättning, jaga råttor, vilket jag också nämnde, mumlade jag sen bara ett, -Nähä, och ifrågasatte aldrig hennes åsikter. Inte heller frågade jag hur hon tyckte att en katt skulle leva och bo.

Det där med att katten skulle ha möjlighet till jakt avfärdade hon bara med att de kunde innebära att katten fick mask och på henne lät det som att det var en riktigt allvarlig åkomma som jag nog inte skulle klara av att bota.

Efteråt blev började jag fundera kring hennes ställningstagande. Man kan ju undra hur de ska hitta familjer åt alla katter de håller på att rädda. De går på knäna och deras gloria bara växer och växer. Nån på VK tycks aldrig växa upp och skickar en stackars praktikant som får åka dit och skriva en snyfthistoria några gånger per år.

För mig kunde hon dra åt pipan med sina märkvärdiga åsikter och katter.

Antingen verkar man ska ha dem som innekatter (det är ju toppen för en katt) eller så ska man bo vid vägs ände tycks det…

Min personliga åsikt är att, oönskade katter gör man pinan kort för. Så har det varit i alla tider och det är barmhärtigast. Kan man inte själv ta bort dem finns det alltid någon annan som kan hjälpa dig. Annars får man väl gå till en veterinär.

Det är självklart synd om dem och de kommer att gå en plågsam död till mötes när vintern kommer om ingen hittar dem. Men sunt förnuft och lite skinn på näsan skulle lösa många katters erbarmliga liv här på jorden.

Nu för tiden tror folk att de gör en god gärning genom att lämna in dem till djurskyddet. Löjligt!  Men tidningarna får ju nått att fylla ut sidorna med förstås 😉

Katter är fina och skulle gärna ha en igen om inte de hårade så förbannat och jag inte lyckades få astma av den förra…

Jag klarade av att avmaska den och vi tog också vårt ansvar och kastrerade den stackarn. Sen fick han flytta till en gård i Yttersjö. Men tänk om han får mask!!! Det finns säkert råttor där…