Visst är det inte hur långt man åkt som är det viktiga utan hur länge man varit ute…eller hur tänkte jag nu? Jag menar om jag åker en mil på 45 min så har jag ju bara kämpat i 45 min men om det tar 2 timmar så har jag ju varit duktig över dubbelt så länge…  Hm släpper mina funderingar där tror jag…

Var det fler än jag som kände det idag?
Solen som värmde! Eller var det kanske bara mina kinder som hettade där jag stretade fram på skidorna?
Det var nog både och skulle jag tro.
Blir i alla fall glad och tänker att vi klarade det igen, den mörka, kalla, eländiga vintern.

Som sagt så åkte skidorna på idag när alla skulle ut och grilla. Kanske mest för att jag inte fick plats på skotern men vilken dag för en skidtur.
Fördelarna med skidor vs skoter är många men tänkte lyfta en lite extra.
Den perfekta grillglöden när man kommer fram……som skoterfolket precis hunnit fixa.

Det finns fler exempel på den fina symbiosen mellan skidor och skotrar. Eller det kanske är fel uttryck, skidåkarna är nog mer parasiter när jag tänker efter. De drar nytta av skoterspåren som möjliggör fin fina utflykter rakt ut i skogen, grillglöden som är lagom och det faktum att man slipper släpa på en tung ryggsäck med korv, ketchup, senap, kaffe, oboy och kakor som hör en skidutflykt till. Allt fixat av glada motorburna människor.

För om jag vänder på det så har nog skoteråkare svårt att se fördelarna med skidåkare och ärligt talat förstår jag dem.
Vi är ju mest i vägen när de kommer susande på sina leder.
Typiska parasiter, egoister som bara tar men inte ger något utan bara stör och skadar.
Ett typiskt skidbeteende som jag hört talas om är arga åkare som hytter åt skotrarna på skoterspåret!? Hahahaha…undrar så hur de tänker?
Om jag satt på skotern en sån gång skulle jag köra över skidspetsarna och hänvisa dem till djupsnön vid sidan av skoterleden.
Eller varför inte ta ett varv runt nått elljusspår och hytta åt skidåkarna?
Hämnden är ljuv…
Men för det mesta tror jag vi kan leva i symbios med varandra, njuta av en underbar dag på olika sätt och måste väl erkänna att jag slängde längtansfulla blickar på fartdårarna när jag, med inte allt för hög hastighet, njöt av 12 februari 2012…

Tänkte jag skulle ge de afrikanska lobbyisterna en stor eloge för att de lyckats kränga sina tåg till ett land med helt andra klimatförhållanden än de själva har.
Men nu vet jag ju att tågen bl a heter Bombardier och kommer från Canada.

Tågen borde alltså vara överkvalificerade för Svenska förhållanden.
Inte ha för dåligt stål i hjulen och för klena plogar!
Eller var det kanske så här man tänkte?  I Canada har de värre klimatförhållanden och därför behöver inte vi köpa in värstingtågen. Här finns pengar att spara.

Har hela tiden försvarat Botniabanan och hävdat att signalproblem och dylikt får man räkna med i början. Missar som att glömma bygga ut Ådalsbanan har jag förstås höjt på ögonbrynen åt men, för i h-vete, nog borde man år 2012 kunna bygga tåg som klarar lite snö och kyla. En pendel mellan Vännäs och Umeå låter ju som en baggis…men tydligen inte…

Hade vi snackat 1912 hade jag haft en annan förståelse. Men nu har tåg rullat genom mycket värre trakter än Västerbottens i åtminstone 150 år.

Det känns som de har chansat när man läser vad Magnus von Bahr (teknisk chef på Transisto, vars verksamhet går ut på att bl a köpa in tåg) svarar på frågan om de tåg som köpts in är de bästa för västerbottniska förhållanden. ”Det kan jag inte uttala mig om. Det får framtiden utvisa”

Von Bahr…hahaha…kan en sån verkligen ha missat att det snöar i Norrland?

Gillar förövrigt Bombardier och har haft ett förhållande med dem i nära 20 år. Sneglar dock längtansfullt efter min absoluta lilla favorit när jag ser den.
En dag ska du bli min!