Idag läste jag lite tvärt om äggdonation i tidningen. Väldigt tvärt om jag ska vara ärlig. Men det räckte ändå för att dra igång tankarna…
Ja, nu är det ju inte aktuellt för mig att donera eftersom jag är "för gammal" (lite över 36;) och det känns på ett sätt bra att få slippa känna mig dålig och spä på min enorma fortplantningsegoism. Tänk att inte få beundra och njuta av mina barn, att gå resten av livet och undra hur de har det. Oj oj…jag beundrar kvinnor som klarar det.
Självklart var jag ändå tvungen att googla lite kring just äggdonationer. Blev inte förvånad när jag läste att ett gäng hormoner är inblandade. Så är det alltid när det gäller kvinnor. Hormoner, synkronisering, ultraljud och punktering…blocka ut och frysa in…och sen så klart 9 månaders leveranstid. Ytterst komplicerat men fantastiskt.
Män har det som vanligt mycket lättare. En liten plastburk, en tidning med mycket bilder i och vips är donationen klar. Något som de skulle kunna göra varje dag och som de kan fortsätta med till höger och vänster i princip varje dag trots leverans på g.
Barn är ju nått fantastiskt och jag tror en bidragande orsak till detta är just den komplicerade kvinnan. Tänker att det är liten tröst för de barnlösa men samtidigt desto större glädje för dem som lyckas vid en donation.
Alla är unika och det är ju perfekt men tänkte få inflika med att det fanns en period i mitt liv, hur konstigt det än kan låta, då jag ville vara någon annan. Jag var 17 år…
…hade en kompis som var 2 år äldre och hette Gudrun. Högst ovanligt namn i min årgång men ganska coolt. Hon kom in på alla uteställen men inte jag. Vad göra? Efter en del bekymrade samtal vid matbordet kom vi på att någon hade en kollega vars dotter var ett år äldre än jag och vi var ganska lika, ni vet, typ samma spretiga 80-tals frisyr. Sagt och gjort, efter ytterligare en del samtal så lånade jag helt enkelt kollegedotterns leg. Mycket snällt. (Vad mina bröder tyckte när jag dök upp på samma uteställe som dem kan vi lämna) Till saken hör att en tid framöver var det Gudrun och Gudrun, vilket vi tyckte var mycket lustigt, som gjorde dansgolven osäkra i lilla Härnösand.
Inget fel på Gudrun men tänk ändå att få befolka världen med fler Marior. Små perfekta människor lite här och var…åh…What a wonderful world 😉
Sorry…
Observera att preskriptionstiden för urkundsförfalskningen har passerats för läääänge sedan…
Senaste kommentarerna