Jag nästan skäms över mitt förra inlägg om hår… Jag hade varit hos frissan och fått lite skrivinspiration. Sen vet jag inte vad som hände, det barkade iväg helt enkelt. Ber om ursäkt för det och gör ett nytt försök kring nästan samma ämne.

När det gått tillräcklig länge, så långt att det inte går att borsta igenom längre brukar jag känna att det är dags. I torsdags hände det. Jag stod helt enkelt inte ut. Knallade in på en salong där frisörskorna stod sysslolösa bakom disken och trånade efter kunder… Herregud vad har de för fel? Ut på gatan och erbjud någon med taskig frilla en schampoflaska eller nått bara de gör mänskligheten en tjänst och klipper sig. T ex mig…

Hur som helst, jag stegade in och frågade om någon av dem hade tid att klippa mig på stubinen, måste vara klar om en timme, halv fyra ska min dotter ha bilen, sa jag och hoppades att de skulle anta utmaningen. De blev eld och lågor, absolut skulle det gå bra.

En ung snygg tjej placerade mig i en stol och kikade på håret och sen kom frågan så klart… När klippte du dig sist? Har aldrig riktigt förstått vitsen med den frågan och vilken ev betydelse den har i sammanhanget. Nu var hon väldigt ung och välfriserad själv och hade kanske inte hunnit lära sig så många frisersalongsfloskler eller så har det nån slags betydelse över vilken insats hon måste göra.

Ett halvår sa jag. Okay, sa hon, då går vi och schamponerar. Och nu i efterhand så tänker jag att kanske det är med frågan om hur länge sen det var jag klippte mig hon tar beslutet över hur länge hon ska schamponera. Höll på minst en kvart. Otroligt skönt men jag blev orolig över att vi skulle spräcka tidsplanen.

Men hon var effektiv med saxen och hämtade in tid. När hon ansåg sig klar frågade hon om hon fick ”ta i någon produkt i håret” och sen blåsa och plattånga? Jag kikade på klockan och såg att vi hade gott om tid. Det hör till saken att jag faktiskt älskar att bli frissad. Det så skönt att jag tror att jag måste ha en väldigt stark apgen kvar i mig. (Konstigt att jag inte springer på salong oftare?)

Hon dolade på och tog tillsist fram plattången och gick loss på mitt spikraka hår. Hon frågade om jag brukade använda plattång? Gulligt tänkte jag…men sa som det var att, visst har vi en men hur jag än letat inte funnit någon böj som måste rätas ut. Då skrattade hon faktiskt och höll med. Du har lite speciell kvalité på dina strån.

Hm..ja… På åttitalet var jag tonåring och det blev populärt med permanentat hår. Mamma hade försökt med hemmanent (lustigt det ordet verkar ha utgått, datorn vill att jag skriver hemmanet istället) men insåg att det nog behövdes kostas på ett salongbesök för dottern som blivit begåvad med Sundströms tjuriga spikraka hårkalufs. Sagt och gjort tid bokades och nu skulle minsann Maria bli modern. Lockarna höll i två dagar! Så klart fick jag en ny tid för att göra om och nu togs det tunga artilleriet till. Jag var lockig i några dagar efter det och kanske det var då det där gräsliga skolfotot togs? Efter det har jag mer eller mindre accepterat mitt öde. Dessutom gick ju permanenttrenden ur tiden och spretigt hår var något som eftersträvades av de flesta.

Det var min tid…

…ökar med åren…och för de flesta kvinnor på oönskade ställen.

På en man så kanske vi snarare ser en omfördelning av håret. Men är man man så gör det ju inte så mycket med färre strån på huvudet än på hakan eller bröstet, det är ju bara ett tecken på att man är en ”riktig man”.

Tack och lov så får de flesta av oss kvinnor behålla håret på huvudet men även försöka leva med, eller snarare kämpa mot, den ökande manliga placeringen av hårstrån på kroppen.

Att få stämpeln ”riktig man” är liksom inget att sträva efter för oss kvinnor, trots att många män kanske tror de ger oss en komplimang när de tycker att en kvinna är bra om hon är som en ”riktig man” eller, förstärkt, ”hel karl”. Som om vi skulle vilja vara män? Det finns säkert fördelar med det, t ex inte behöva bry sig om håriga ben, men ändå…nej tack.

Jag tror att alla är överens (särskilt män) om att kvinnor ska vara kvinnor och män män, till sätt och utseende.

För de flesta människor är det säkert hormoner som styr hårplaceringen men för mig har det berott på E! Hon är några vackra år äldre än mig och ligger alltså före i ”utvecklingen”. Hon behöver bara nämna att hon fått ett långt hårstrå bak på låret så vips så upptäcker jag att det jag hela tiden på stranden trott varit en liten envis spindel i själva verket var ett strå som fladdrat i vinden på samma nämnda ställe.

Eller…”får inte glömma pincetten när man ska på resa” säger hon. Nä det kan ju vara bra om man får en sticka, tänker jag högt. Men det visar sig att den ska man ha till de små stråna som dyker upp på hakan. Och vips..jajamen…där kom det första. Som tur är bor hon en bit bort och det är långt mellan gångerna vi träffas annars hade jag väl vid det här laget varit den enda observerade och registrerade mänskliga kvinnliga silverryggen på jorden. Men i november är det dags, ska förstås bli kul att träffas,  men tänker komma väl förberedd och funderar som bäst på hur jag ska undvika ämnet för att samtidigt undvika fler oönskade hårstrån.

Män har ingen förståelse för hur vi har det och hur mycket vi sjåar för att fortsätta vara kvinnliga. De är män och märker inget utan har mest jobbigt med att de måste köpa en ny rakapparat vart 10:e år och vilket märke är bäst av de tre som finns??? Under tiden har vi kvinnor köpt engångshyvlar, hårborttagningsmedel, vax och epilatorer för tusentals kronor utan att blinka.

Detta inlägg ska inte ses som ett angrepp på män utan mer som en kvinnlig reflektion över ett kvinnligt beteende som vi själva styrt upp.

Har svårt att tro att en man skulle bry sig om håriga ben när det är skarpt läge…så att säga…