Usch Maria!

Jag nästan skäms över mitt förra inlägg om hår… Jag hade varit hos frissan och fått lite skrivinspiration. Sen vet jag inte vad som hände, det barkade iväg helt enkelt. Ber om ursäkt för det och gör ett nytt försök kring nästan samma ämne.

När det gått tillräcklig länge, så långt att det inte går att borsta igenom längre brukar jag känna att det är dags. I torsdags hände det. Jag stod helt enkelt inte ut. Knallade in på en salong där frisörskorna stod sysslolösa bakom disken och trånade efter kunder… Herregud vad har de för fel? Ut på gatan och erbjud någon med taskig frilla en schampoflaska eller nått bara de gör mänskligheten en tjänst och klipper sig. T ex mig…

Hur som helst, jag stegade in och frågade om någon av dem hade tid att klippa mig på stubinen, måste vara klar om en timme, halv fyra ska min dotter ha bilen, sa jag och hoppades att de skulle anta utmaningen. De blev eld och lågor, absolut skulle det gå bra.

En ung snygg tjej placerade mig i en stol och kikade på håret och sen kom frågan så klart… När klippte du dig sist? Har aldrig riktigt förstått vitsen med den frågan och vilken ev betydelse den har i sammanhanget. Nu var hon väldigt ung och välfriserad själv och hade kanske inte hunnit lära sig så många frisersalongsfloskler eller så har det nån slags betydelse över vilken insats hon måste göra.

Ett halvår sa jag. Okay, sa hon, då går vi och schamponerar. Och nu i efterhand så tänker jag att kanske det är med frågan om hur länge sen det var jag klippte mig hon tar beslutet över hur länge hon ska schamponera. Höll på minst en kvart. Otroligt skönt men jag blev orolig över att vi skulle spräcka tidsplanen.

Men hon var effektiv med saxen och hämtade in tid. När hon ansåg sig klar frågade hon om hon fick ”ta i någon produkt i håret” och sen blåsa och plattånga? Jag kikade på klockan och såg att vi hade gott om tid. Det hör till saken att jag faktiskt älskar att bli frissad. Det så skönt att jag tror att jag måste ha en väldigt stark apgen kvar i mig. (Konstigt att jag inte springer på salong oftare?)

Hon dolade på och tog tillsist fram plattången och gick loss på mitt spikraka hår. Hon frågade om jag brukade använda plattång? Gulligt tänkte jag…men sa som det var att, visst har vi en men hur jag än letat inte funnit någon böj som måste rätas ut. Då skrattade hon faktiskt och höll med. Du har lite speciell kvalité på dina strån.

Hm..ja… På åttitalet var jag tonåring och det blev populärt med permanentat hår. Mamma hade försökt med hemmanent (lustigt det ordet verkar ha utgått, datorn vill att jag skriver hemmanet istället) men insåg att det nog behövdes kostas på ett salongbesök för dottern som blivit begåvad med Sundströms tjuriga spikraka hårkalufs. Sagt och gjort tid bokades och nu skulle minsann Maria bli modern. Lockarna höll i två dagar! Så klart fick jag en ny tid för att göra om och nu togs det tunga artilleriet till. Jag var lockig i några dagar efter det och kanske det var då det där gräsliga skolfotot togs? Efter det har jag mer eller mindre accepterat mitt öde. Dessutom gick ju permanenttrenden ur tiden och spretigt hår var något som eftersträvades av de flesta.

Det var min tid…