Jaha skulle tro att det är nu den ska börja göra sig påmind, 40 års krisen! Fyllde 39 i går och nu ska det bli spännande att se vad som händer.

Tror egentligen inte att det rör sig om en riktig kris utan en ålder då livet tar en ny vändning för många.

I ett antal år har det rullat på i en självklar, rent biologisk riktning. Man har inte behövt tänka så mycket. Mat på bordet, boplats, ingå i en flock, helt enkelt anpassat sitt liv efter familj och barn.

Inget konstigt alls utan väldigt självklart. Men helt plötsligt inser man att det inte finns ett lika stort behov av sin insats. Barnen börjar bli stora, kan läsa godnattsaga själv, värma sin o´boy kopp, cykla till sina kompisar, leta sig en egen flock, mm mm.

Helt plötsligt finns det tid att fundera på sig själv. Man är fortfarande ung men väldigt medveten om att man inte är 20 längre. Det finns inte längre en rödtråd som man "ska" följa.

Det är mer känslan av att nu är det min tur igen. Jag måste inte hela tiden anpassa mig efter andra. Det är klart att barnen fortfarande går först men omedvetet har nog tanken på att, snart behövs jag inte längre på samma sätt,  smugit sig in.

Hur ska mitt liv se ut framöver? Planer och tankar man haft kanske snart börjar gå att sätta verklighetsstämpel på. Jag ser det som något positivt och tycker det är synd att ordet kris ska förknippas med allt man tar sig för vid 40.

 Tror det är bra att man blir mer medveten om sig själv och har tid att njuta av livet på ett annat sätt. Det är nu det börjar, det nya, lite annorlunda sättet att leva. Om man med ordet kris menar en förändring så håller jag med och ur en kris brukar man gå stärkt har jag hört. 

Det blir nog bra det här!