Staten får in mer än aldrig förr

Aldrig förr har staten fått in så mycket skattepengar som nu, trots att vi betalar lägre skatt.

Enligt Ekonomistyrningsverkets prognos kommer 2013 att vara All Time High vad gäller skatteintäkter i Sverige. Det visar en gång för alla att avgörande är hur många människor som arbetar, inte hur höga skattenivåerna är.

Så trots att vi betalar lägre skatt och får mer i plånboken så får staten in mer pengar än någonsin. Kloka sänkningar av skatter för företagen leder till framgångsrika företag som kan anställa fler. Därigenom kan mer pengar satsas på välfärd och samtidigt statsskulden reduceras. Att vi har mer att handla för gör även det att det skapas fler jobb.

De skattechocker som oppositionen föreslagit kommer att få motsatt effekt. Sämre konkurrensmöjligheter för svenska företag, färre i arbete och därmed mindre skatteintäkter till vård, skola och omsorg.

Så de sossarna driver på för att höja skatter visar sig vara fel sorts politik för Sverige.

8 kommentarer

  1. Johan

    Det här är fakta som är oerhört frekvent missade (eller ignorerade av bekvämlighetsskäl) av de röda partierna.

  2. Lena Andersson

    Och Alliansen har sett till att kommunerna kan tjäna pengar på att tvinga arbetslösa med försörjningsstöd till oavlönad ”samhällstjänst” redan efter 2-3 månaders arbetslöshet! Som att exempelvis städa Viva resurs lokaler 40 timmar per vecka utan lön, eller arbeta i återvinningsbutiken 40 timmar per vecka utan lön!

    Ur Aftonbladet 2013-05-22 :

    ”Tillbaka till fattigvården
    Förödmjukande krav på motprestation för socialbidragstagare har kritiserats – ändå riskerar Landskronamodellen bli nationell lag

    ”Det är alltid bättre att göra något än inget alls.” Så motiverade Landskronas kommunstyrelseordförande Torkild Strandberg (FP) att man systematiskt satte socialbidragstagare i arbete.
    Året var 2009 och Helsingborgs Dagblad hade just avslöjat hur kommunen under beteckningen ”kompetenshöjande verksamhet” tvingade folk att fälla träd, bära möbler, rensa rabatter, måla simbassänger – ibland helt privat åt kommuntjänstemännen.
    Landskronamodellen kallades det.
    Den dömdes ut av Socialstyrelsen. Visst får man ställa krav, men de ska vara individuellt utformade och bara undantagsvis riktas mot personer över 25 år. Alla kompetensutvecklas inte av att rensa rabatter.
    Men nu har Strandberg och hans partikamrater drivit fram en lagändring. Från 1 juli blir Landskronamodellen nationell. Alla åldersgrupper ska omfattas av krav på motprestation. Det ska ”stärka ställningen på arbetsmarknaden” för socialbidragstagarna, argumenterar regeringen. Tvång för deras eget bästa.
    Tyvärr kommer det inte att fungera. Det är slutsatsen av 20 års experimenterande.
    När 90-talskrisen skickade tiotusentals människor till socialkontoren utvecklade kommunerna en egen arbetsmarknadspolitik för att hantera de kostnader som statens åtstramningspolitik vältrade över på dem. Ett antal ”modeller”, som Uppsalamodellen, Skärholmsmodellen, Rinkebymodellen, spreds över landet. Alla på samma aktiveringstema. Socialbidragstagarna tvingades söka en massa jobb, vara på plats hela dagarna, arbeta mot socialbidrag. Åtgärderna var ofta av beklämmande dålig kvalitet. ”I många avseenden är insatserna varken individuellt anpassade eller särskilt kompetenshöjande för den enskilde” fastslår till exempel socialforskaren Katarina Hjertner Thorén i sin närstudie av Jobbcentrum i Skärholmen och Källan i Osby.
    1998 hängde den socialdemokratiska regeringen på och skrev in i socialtjänstlagen att det nu var fritt fram att kräva motprestationer av personer under 25 år. I dag växer köerna till socialkontoren igen, när den sönderslagna a-kassan och sjukförsäkringen ställer människor på nödens rand. Och nu får kommunerna en ökad möjlighet att skjuta ansvaret vidare till de fattiga själva.
    Kommunerna gör sällan några egna utvärderingar av insatserna, och de som görs handlar om hur man tycker att det ena eller andra aktiveringsprojekt gått och hur folk har trivts, men inte om mätbara effekter.
    Däremot tyder forskningen på att aktivering är meningslöst eller snudd på meningslöst.
    Den enda effektstudie som visat på positiva resultat gjordes av nationalekonomen Matz Dahlberg och hans kolleger och rör olika stadsdelar i Stockholm. Här minskade socialbidragskostnaderna och sysselsättningen steg när aktiveringskraven infördes. Dessvärre går det inte att utläsa om det var just de individer som aktiverades som fick jobb.
    När socialforskaren Anders Giertz undersökte åtta socialbidragsprojekt i Malmö fann han däremot inga bevis på att projekten fungerat i sju av fallen.
    Ibland kan det till och med gå åt andra hållet. Den berömda Uppsalamodellen, där arbetslösa socialbidragstagare sökte jobb hela dagarna, har skärskådats av sociologen Pia Milton. Deltagarna jämfördes med en likadan grupp där dessa krav inte ställdes. Aktiveringen ökade inte chansen att få jobb eller utbildning. Tvärtom kom deltagarna snabbare tillbaka för att söka socialbidrag än personerna i jämförelsegruppen.
    Detsamma gäller Rinkebymodellen, som riktade in sig på lågutbildade invandrare med språksvårigheter. Jämfört med kontrollgruppen försämrades deltagarna chanser att bli självförsörjande.
    Till det kan läggas andra studier som pekar i samma riktning. Sociologen Margareta Bolinders studie visar till exempel att de som söker väldigt många jobb inte får anställning oftare än dem som söker få. Och socialforskaren Jenny Nyboms avhandling förra året tyder på att kombinationen jobbaktivering och hot om indraget bidrag leder till fortsatt socialbidragsberoende.
    Även i andra länder, som Norge eller USA, är det svårt att hitta studier som visar mer än försumbart positiva resultat. Katarina Hjertner Thorén skriver i sin internationella forskningsöversikt att ”kunskapsläget är mycket osäkert.”
    Att mot den bakgrunden låta kommunerna leka arbetsförmedling på socialbidragstagarnas bekostnad är ett gigantiskt intellektuellt haveri.
    Det blir inte bättre av att aktiveringstvånget fungerar avskräckande och nedbrytande. I socialforskaren Anna Angelins avhandling vittnar unga arbetslösa socialbidragstagare om sina upplevelser. ”Jag har aldrig haft en lägre självkänsla av att bli utnyttjad än vad jag hade där. Jag kände mig utnyttjad som en liten lort där”, säger Stefan. ”De krävde att jag skulle söka 10 jobb för att få 1 900 i månaden då. Det är ju inte klokt, det finns ju inte ens 10 företag här”, säger Jessica.
    ”Sammanfattningsvis”, skriver Angelin, ”ger min studie stöd för att aktivering som innefattar tvång och förödmjukelse många gånger blir till en kontraproduktiv erfarenhet.”
    Inte konstigt om folk drar sig för att vända sig till socialkontoren – trots att de har rätt till det.
    Ingen vet vart de tar vägen. Några kanske flyttar hem till föräldrarna, andra söker sig till välgörenhetsorganisationerna, några tar säkert ett sms-lån för att skjuta problemen framför sig. En amerikansk studie tyder på att de börjar jobba svart.
    Men visst, kommunen sparar skattekronor.
    Avskräckningen riktas också mot alla andra. Om det är riktigt förnedrande och svårt att vara arbetslös och fattig så disciplinerar det också dem som har jobb. De blir rädda, sänker sina krav, bråkar inte med vare sig arbetsgivare eller a-kassa.
    Kanske är det här aktiveringskraven har sin främsta funktion. Om reservarmén av arbetslösa ska fungera som lönepressare, så måste den vara på hugget och kämpa om jobben.
    Aktiveringstvånget måste ses som en del i den bredare individualisering av samhällsproblem som pågått i ett par decennier. Som sociologen Zygmunt Bauman påpekar bestod välfärdsstatens existensberättigande i att göra hoten från marknaderna mindre fatala. Människor blir arbetslösa, sjuka, gamla och slås ut. Men detta mildrades med försäkringssystemen, allmän sjukvård, en utbyggd socialtjänst och en politik för full sysselsättning.
    I dag backar de politiska partierna bit för bit från välfärdsstatens stora löfte.
    Du får själv se till att du kan bli ”anställningsbar”, spara en årslön på banken och orka jobba till 67.
    Och gång på gång varnar nu socialforskarna för att kraven på aktivering innebär en återgång till forna tiders fattigvårdslogik, där människor delas in i värdiga (barn och gamla) och ovärdiga (arbetsföra) fattiga. De ovärdiga misstänkliggörs som arbetsskygga och Socialtjänstens uppgift blir att testa deras motivation genom att kommendera dem till aktivitet.
    Tanken att arbetslöshet och fattigdom skapas av stora ekonomiska och politiska processer som den enskilde inte kan påverka är som bortblåst.
    Du är problemet. Ta dig i kragen. Annars gör vi det åt dig.
    Ovanpå denna grundläggande omvandling måste man lägga partipolitiken. Att sätta bidragstagarna i arbete är en bärande del i Moderaternas försök att i arbetslinjens namn hetsa medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass. De simulerar, latar sig, fuskar – och ska sättas åt. Den som säger emot står på myglarnas sida.
    På denna framgångsrika polarisering biter uppenbarligen ingen forskning i världen.
    Politikerna vet ju att aktivering är meningslöst. Ja, kanske inte alla småpåvar ute i kommunerna, men regering och riksdag. Redan i en offentlig utredning 2007 klargjordes att forskningen inte ger stöd åt aktiveringstvång. Samma sak i den kunskapsöversikt som levererades till arbetsmarknadsutskottet 2012. Till och med i departementspromemorian som det nuvarande förslaget bygger på hastar man igenom de besvärande resultaten.
    Fakta finns på bordet.
    Men även Socialdemokraterna traskar patrull. Samtliga partier, med undantag för Vänsterpartiet, är så hårt bundna vid arbetslinjen att de är redo att blunda. Ingen vågar framstå som bidragskramare.
    Under torsdagen debatterar riksdagen förslaget. Om inte en vårvind av förnuft plötsligt sveper genom kammaren klubbar den sedan igenom en rent moralistisk paragraf som påbjuder förnedring utan nytta.
    Det är ännu ett exempel på att det ibland vore bättre att göra inget än något.
    Källor

    Anna Angelin. Den dubbla vanmaktens logik. 2009

    Zygmunt Bauman. Collateral damage. Daidalos 2012.

    Margareta Bolinder. Handlingsutrymmets betydelse för arbetslösas upplevelser, handlingsstrategier och jobbchanser. 2006

    Matz Dahlberg, Karin Edmark, Jörgen Hansen och Eva Mörk. Fattigdom i Folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjning. Välfärdsrådets rapport 2008.

    Anders Giertz. Making the poor work. 2004

    Pia Milton. Arbete i stället för bidrag? 2006

    Jenny Nybom. Aktivering av socialbidragstagare. 2012

    Katarina Hjertner Thorén. Kommunal arbetsmarknadspolitik – en kunskapsöversikt över åtgärder för arbetslösa socialbidragstagare. Rapport till Arbetsmarknadsutskottet. 2012.

    Katarina Hjertner Thorén. Kommunal aktiveringspolitik: en fallstudie av det praktiska arbetet med arbetslösa socialbidragstagare. 2005

    Från socialbidrag till arbete. SOU 2007:2

    Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet. Proposition 2012/13: 94

    Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet m m. Departementspromemoria. Ds 2012:26″

    • Maria Kristoffersson (inläggsförfattare)

      Jag har arbetat vid Arbetsförmedlingen i tio år. Under dessa år lärde jag mig mycket om arbetslöshet och om att vara arbetslös. En tredjedel kan och vill ta ett jobb, en tredjedel kan men vill inte ta ett jobb och en tredjedel vill men kan inte ta ett jobb. Det är viktigt att inte dra alla människor över samma kam. Det finns de som behöver komma ut i att aktivera sig och möta andra människor. Men de finns även de som inte kan stå under samma krav. Det är viktigt att arbetsförmedling, sociala myndigheter och sjukvård tillsammans gör en bra plan för att den enskilda ska då en bra vardag och en bra återgång till arbetslivet. Men ibland finns tyvärr inget annat alternativ ärn att bli pensionerad i förtid. Men alla människor har rätt att få en ärlig chans.

  3. Lena Andersson

    Skola och sjukvården och infrastrukturen och försvaret… förfaller, så det är ren grov lögn att påstå att Staten får in mer pengar eftersom samhället förfaller!

    • Maria Kristoffersson (inläggsförfattare)

      Nej, det är sant. Men statens utgifter har Åxå de ökat. Det har aldrig förr gått så mycket pengar till infrastruktur trots det så är bristerna enorma. Vi behöver komma ikapp många är av underfinansiering och det klarar man inte upp på några få år.

  4. Patrik

    Med statistik går det mesta att bevisa, särskilt om man använder statistiken fel…
    Jag har inte läst den nämnda rapporten, men jag misstänker att påståendet ”aldrig har staten fått in så mycket skattepengar som nu” grundar sig på totala mängden skatteintäkter i antal kronor, totalt sett för hela landet. Och det kan säkert stämma. Men det relevanta mätetalet är hur mycket skatt per invånare i landet (oberoende av om de arbetar eller inte) som staten får in. Om det är som jag tror, så har den siffran sjunkit.
    Dvs samma logik som när det gäller arbetslösheten. Där slår alliansen sig för bröstet och säger ”Det är många fler människor i arbete nu jämfört med 2006 när vi tillträdde.” Och det är iof sig sant, men tämligen irrelevant eftersom Sveriges befolkning samtidigt har ökat ordentligt. Det relevanta måttet är hur många procent av befolkningen i arbetsför ålder som är arbetslösa, och det är betydligt högre nu jämfört med 2006 när alliansen tillträdde. Men det säger man inte och vill sällan heller ens kommentera…

    • Maria Kristoffersson (inläggsförfattare)

      Arbetslöshetsstatistiken ändrades för att matcha den statistik som användes i övriga Europa. Så det går inte att använda samma sätt som man gjorde 2006. Det viktiga är att staten, trots att vi som jobbar får mer pengar kvar i vår egen plånbok, får in mer skatt.

  5. Kenneth Hellberg

    Maria du skriver att 33% av de arbetslösa kan men vill inte arbeta, var får du dom siffrorna ifrån? kan du länka till den undersökning som dina siffror baseras på?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.