Åren går men sorgen består!

Så många år men så nära ändå i Vilhelminabornas hjärtan. Den natt Estonia kapsejsade så låg jag inlagd på Lycksele lasarett nyopererad. Jag hörde nyheterna på radion men visste inte då att så många elever och lärare från Malgomajskolan fanns med på båten.

Snart nog var katastrofen känd av oss alla i Vilhelmina. Det blev en sorgesam höst där hela samhället engagerade sig, sörjde och följde varje nyhetssändning om hur det skulle bli. Skulle färjan bärgas och skulle man söka efter de omkomna.

Så här i efter hand kan man tycka att det var en märklig hantering. Det var nog enormt svårt att veta hur man skulle agera.

Sorgen lever i vårt samhälle och ljusen brinner vid minnesstenen vid kyrkan. Så många drabbade och så många som sörjer. Jag träffade häromdagen en som miste sin syster, en annan som miste en dotter. Jag tror att alla vi Vilhelminabor tänker extra mycket på er som miste någon den hör helgen, tänder ljus och minns.