Vem är det som ror?

I dag presenterar näringsminister Mikael Damberg (S) propositionen ”Staten och kapitalet”. Jag som spelade Ebba Gröns skiva, Ung och kåt, på skivspelaren pappa byggt så högt det bara gick refererar till deras låt med samma namn. Tror att de av min generation hos Socialdemokraterna nynnat på strofer som ” det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar” när de komponerat den här för Norrlands företag så dåliga varianten av riskkapital. Det är nu klart att det statliga riskkapitalbolaget Inlandsinnovation blir kvar vid namn, men att funktionen fasas ut. Det som var en överrock blir en tumme.

Att regeringen inte förstår att de som ror så att svetten lackar är de små företagarna i inlandet, de är de som går till banken när de vill utveckla sina företag och får nej. De är de som driver utveckling och de är de som skapar arbeten. De är dessa små företag som verkligen behöver ett riskvilligt kapital. Det är inte i Malmö, Göteborg och Stockholm dit 80% av de statliga riskkapitalet nu destineras.

Det är den Statliga myndigheten ”Tillväxtanalys” som säger att 80 procent av allt riskkapital nu hamnar i de tre stora städerna.

Problemet är inte vad regeringen säger. Problemet är det de gör. I de marknader där det redan idag finns riskvilligt kapital lägger regeringen nu sitt fokus.

Vad har länets riksdagsledamöter gjort i frågan? Inte mycket. Det är Helena Lindahl som slagits som en furie för att ta debatten, kräva svar och ansvar. Det verkar som om det är allt för få som begriper vart värden skapas. De län som leder både tillväxtligan och som skapar mest av Sveriges BMP lämnas än en gång därhän av regeringen.
Illa, mycket illa.