Jag vill ha en Maj-Britt!

När jag blir riktigt gammal och behöver komma till en plats där det finns människor som hjälper mig igenom dagen så vill jag komma till en plats där det finns minst en Maj-Britt. En människa som med varma händer och mjuk röst hjälper mig i mina privata göromål. Som ser mig där jag är, som skrattar tillsammans med mig och som verkligen bryr sig. Som vet hur mina dagar går och som berättar det för mina anhöriga om de frågar.

Det här är inte givet. Det är inte säkert att det finns någon Maj-Britt när det är min tur att ta del av samhällets välfärd. Det här är ett stort problem och något som vi verkligen måste tänka till omkring. Jag funderar en he del på det här då jag är orolig för hur framtiden ska se ut då vi har så stor andel äldre av befolkningen i våra kommuner.

Som det är idag finns det många som är en Maj-Britt, som har förmågan och verkligen bryr sig om de äldre och som älskar sitt jobb. Jag har mött många av dem. Det finns även många som jobbar men inte har den här varma förmågan att tycka om och se de äldres behov som det viktigaste att försöka lösa. De gör ett jobb men känslan för de äldre saknas. Mobilen kan verka mer intressant att hålla i handen än en äldre människas hand.

De som älskar sitt jobb och ser de äldres behov får det tufft att klara av arbetsdagen med alla dess känslomässiga utmaningar. De vill ju hinna med både att se de äldres behov och sen hinna med allt det praktiska. Att bli utbränd känslomässigt kan bli en svår konsekvens.

Hur får vi fler människor som har förmågan, att med värme ta hand om andra människor, att vilja jobba inom omsorgen? Hur får vi dem att både trivas, få utvecklas på jobbet och premieras för deras värmes skull?

Vad är det viktigaste för politiken att ta tag i?