surra surra

Vi har en fruktansvärt, pratglad dotter. Det började redan vid middagen då Åke hade varit hemma i 15 minuter och vi satt oss för att äta. Jennifer sitter där och surrar på, som vanligt, ibland vet jag inte ens vem hon pratar med. Så frågar Åke om det inte är scouter ikväll eller nåt annat.

Nu kanske han frågade av nyfikenhet, men då han ställde frågan lät det som en önskan om en någorlunda tyst kväll.

Vet någon gång då hon var yngre och hade sitt leksaksrum i teverummet och min mamma ringde. Vi satt och pratade och plötsligt frågade hon om jag hade främmande. Främmande sa jag, det är Jennifer som snackar.

Man tror sedan att man kan lära sig att se intresserad ut av vad hon pratar om, man sitter och hummar samtidigt som man ser på teven eller läser en tidning. Det var precis vad jag gjorde den där gången för 6 år sedan, hon var 5 år gammal och munnen gick som vanligt oavbrutet. Rätt var det var så tränger några ord in i mitt huvud, jamen då far jag nu. Jag tittar upp och ser att hon klätt på sig sina ytterkläder. Vaddå, säger jag, vart ska du? Ja säger hon, nu tar jag bussen upp till mormor, du sa ju att jag fick det.

Där ser man hur disträ man kan bli, men vad ska man göra då det känns som om öronen snart trillar av?

Ja ni skulle höra hur det kan låta här ibland. Hon snackar med katterna och har sina ljud för sig. Igår kväll satt hon med läxan och ville att jag skulle hjälpa henne. Jag sitter vid datorn och ska göra klart det först, hon surrar på och jag uppfattar det som om hon inte längre behöver hjälp, men det var naturligtvis fel, hon pratade med katterna om något helt annat. *suck*

Jaja, man kanske ska vara glad över att hon kan tala i alla fall, det vore ju inte så kul om man alltid möttes av tystnad, kan ju alltid investera i ett par hörsel kåpor eller öronproppar och hoppas på att hon inte säger något viktigt. Och om det är av yttersta vikt att jag lyssnar på henne så får hon väl flagga med en neongrön vimpel, eller nåt. Ha en bra dag!