Passa tider

Att oroa sig för barnen gör nog alla. Även om dom ’bara’ är ute på gården och leker, säg att dom är i 5-6 årsåldern, du tittar bort i 5 minuter och kollar ut genom fönstret igen och dom är borta. Vart börjar man då att leta? Springer/går man åt fel håll så kan dom hinna hur långt bort som helst,

När Jennifer var mindre och var hemma hos kompisar och man hade sagt att hon skulle vara hemma en viss tid och hon missade den tiden, så satt man och väntade i kanske en halvtimme för att sedan ringa upp och undra vart hon tagit vägen. Visst hade det egentligen varit bättre då om hon alltid hade ringt innan hon gick från kompisen. För det är ju samma sak där, om jag väntar en halvtimme med att eftersöka henne så kan hon ha blivit inlurad i någons bil 25 minuter innan jag ens ringt och hur långt bort är hon då.

Hon kunde ju inte heller klockan och en barnklocka med alarm gick inte att uppbringa på denna planeten, annars skulle jag ha köpt en på studs. Då hade man ju bara ställt larmet den tiden hon skulle hem. Nu ritade jag alltid in tiden på hennes hand och uppmanade alltid henne att visa handen för den förälder, vars barn hon gick hem till. Så fick dom äran av att påminna henne om hemgången. Det funkade faktiskt, oftast, ganska bra. Men det gäller ju återigen, att veta vilken tid dom gett sig av för att gå hem, annars är man lika vis. Hon kunde ju lika gärna gått hem tidigare än vad som var sagt och om vi då är ovetande om det så blir hennes försprång mycket längre än det hade kunnat vara.

Och nu är hon helt plötsligt 11 år och har redan hunnit vara ner på stan, med kompisar. Ja inte på kvällstid, det får hon nog allt avvakta med, men på dagtid och kollat runt på olika klädesaffärer. Helt plötsligt så klarar dom det mesta själv och om allt fortsätter som det har börjat så kommer det att smälla till så är hon utflyttad.

Igår satt vi bakom väggen, Jennifer provade att komma ut med en av katterna men hon gillade inte solen och den fina dagen, såg det ut som. Hon gick en halvmeter sedan gjorde hon något som kan liknas vid krokodilernas dödsrullning, och så där höll hon på tills Jennifer fick ge sig och gå in med henne.

Och idag ska vi upp till norra sandåsen och fira min mamma som inte fyller år idag men väl på tisdag. Vi ska dessutom passa på och ta hem bussen, nu är det ju bara 2 veckor kvar innan den ska invigas för denna säsongen. Ha en bra dag!