Snart drar vi…

Ja då får man ta helg ledigt med bloggandet. Vi får fullt upp med både i och ut lastning av bil, bussen ska fyllas med saker, resan tar sin tid, markis som ska upp, möbler som ska ställas ut osv. Men jag törs nästan lova att helgen kommer att smälla till så var det åter måndag igen.

Jennifers klass har fått ett stipendie och med dom pengarna åkte dom tillsammans med deras brevkompisar, till Lycksele djurpark, igår. Först var det sagt att dom skulle få mata vargarna, aha sa jag, är det ni som är maten, men sedan sa fröken att dom skulle få vara med då vargarna blev matade, dom skulle inte själva få dela ut någon mat, vilket är fullt förståeligt.

Man kommer ju ihåg att det var förenat med livsfara att bara stå och mata gässen på mariehemsängarna, då man var yngre. Det var ena elaka fåglar. Fast många gånger var man nog ute efter att dom skulle jaga en. Man fick väl en liten adrenalin kick av att ha ett gäng tjattrande gäss i hälarna.

Min mamma blev jagad av en uggla då hon var liten. Det var en berguv, som lurpassade utanför deras hus i skogen. Dom måste ju ha lagt märke till den tidigare för den aktuella kvällen då ugglan kom och greppade mamma i håret, så sköt morfar den. Ja, inte vid själva anfallet, men den kom tillbaka vid ett annat tillfälle och då var han beredd. Berguven satt sedan, uppstoppad på väggen hemma hos morfar. Jag tyckte inte om den. Den var inte bara stor, utan ögonen var rödaktiga och följde en med blicken vart du än vred dig. Idag är berguven fridlyst, vilket den inte var på den tiden.

Sedemera fick mamma ärva berguven och nu sitter den på väggen hemma hos dom, men hon vill inte ha den längre. Hon tycker inte om uppstoppade djur men vet inte riktigt vad dom ska göra med den. Vi får se om dom hittar på en lösning, den har ju hängt med ett bra tag nu.

Annars är ugglor häftiga djur, tycker jag, mäktiga och tystlåtna. I stugan har vi fått nöjet att iaktta flera stycken. Men tillgången beror ju också på hur det ser ut med mat. Är det rått år så finns det ugglor och vice versa. För 2 år sedan hade vi en uggla som strök över stugtaket och kom upp till elden där vi satt. Skynda dig ner med katten sa jag till Jennifer, den lurpassar kanske på den. Hon springer ner och på vägen tillbaka, rundar hon vedhuset och i samma veva kommer ugglan och sveper förbi vedhuset i motsatt riktining, ojoj hinner jag säga sedan hör vi skriket därbakom, Jennifer höll ju på bli ihjälskrämd av den. Fast ugglan blev nog lika rädd.

Uj, nu är det ju nästan som man gruvar för det fina vädret dom lovat, sitta där i en stekhet bil med kläder, hjälm och skinnhandskar. Jaja, det får man ta, det är värre med regn för då blir det inget alls. Ha det gott!