När jag var runt 8-9 år så höll vi på att "bus" åka i hissen på mariehemsvägen, vi åkte upp och ner och gjorde så hissen stannade mellan våningarna, för att sedan få igång den igen genom att trycka på knappen.

Just den här dagen så var det jag och en kille i min klass som höll på åka upp och ner tills vi faktiskt fick stopp på hissen och den vägrade starta igen. Hans mamma kom ut i trappen och tittade ner i det lilla fönstret på dörren och fick syn på oss. Det spelade ingen roll hur mycket vi än tryckte på knapparna så hände ingenting. Det kom inte ens någon hjälp då vi tryckte på larm knappen så hans mamma fick knata iväg till vaktmästarna.

Killen som satt med mig började grina och blev smått hysterisk och jag skulle försöka lugna ner honom och trösta. Dom kom till slut och fick hand dra hissen från andra våningen längst upp till sjätte våningen, vilket äventyr. Jag var inte rädd för hissar men efter den dagen vägrade jag i sten att ta hissen.

Det spelade ingen roll vad folk skulle locka mig med för att få in mig i en hiss, näpp, jag använde apostlahästarna istället.

Min bästa kompis på den tiden bodde i samma höghus fast på tredje våningen och hennes föräldrar försöket alltid få mig med och en vacker dag kom hennes mamma med ett oemotståndligt erbjudande. Om jag åkte med dom ner och om hissen skulle fastna så skulle jag få åka med dom till Rhodos. Dom hade bokat in en semesterresa dit. Jag funderade en stund och klev sedan in i hissen. Vad tror ni hände?

Hissen fastnade mellan andra och första våningen, tror ni att jag fick följa med dom till Rhodos? Nopp, men något gott kom i alla fall ut av denna hiss tur. Min skräck för hissar försvann, men deras trovärdighet sjönk nog i mina ögon. Idag förstår jag väl också varför dom sa så och varför jag nu inte fick följa med, hur stor är egentligen risken för att en hiss ska fastna, ganska liten, och dom trodde sig nog kunna lova guld och gröna skogar, för oddsen borde nog ha legat på deras sida. Nåja, jag överlevde hissen och jag klarade mig utan en Rhodos resa också, kanske det är därför jag aldrig haft en längtan att åka utomlands heller 😀

Jag tänkte ta en rövare här och fråga om någon skulle kunna tänka sig att sponsra mig och Åke med dragracingen? Nu håller det på dra ihop sig och första ’känna på’ tävlingen kommer att bli uppe i Fällfors, den sista helgen i Maj. Vi har en del att göra på bilen och allting kostar ju, som bekant. Om något företag är intresserad så kan ni maila mig och få info om vad jag tänkt mig, vad som ska åtgärdas på bilen och vart det finns plats för dekaler etc. Eller om ni har egna förslag på vad ni kan tänka er. *håller min tumme*

Jag kan nås på [email protected]

Jag jobbade för ett antal år sedan i ett kök på ett dagis, jag gick utöver den ordinarie kokerskan och hjälpte henne med matlagningen och sånt som hör till.

När sedan den andra kokerskan på ett annat dagis men inom samma område, blev sjuk så blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att hoppa in där. Jomenvisst sa jag, man tackar ju inte nej till ett jobb.

Nu tyckte jag väl inte att det var JÄTTE roligt att komma till ett ställe där man inte kände en enda människa och jag hade väl en viss längtan tillbaka. I alla fall så var det på den tiden då detta recept var i ropet, och nu varnar jag först känsliga läsare för en hel del svordomar:

En helt jävla vanlig kaka

1 ägghelvete
1dl sur mjölk
Så lite smör som möjligt
Ingen jävla mandel i alla fall
2dl bakpulver
1 pkt fula russin
1½dl allerginötter

Fyllning

1dl vaniljsocker
1 melon eller något annat
Mycket sprit

Häll nästan allt i en bunkjävel och kör med elvisp i en timme. Grädda direkt i skålen, skit i att smöra och bröa, kakhelvetet fastnar ändå. Dunka utav bara fan för att få ut skiten på matbordet. Garnera med krossad melon och sprit. Om kakan inte lossnar, släng ut bunkhelvetet genom fönstret och drick upp spriten.

Jag skrev ut receptet och skickade det med post upp till "mitt" vanliga jobb. Fick sedan ett samtal från kokerskan där uppe då hon talade om hur roligt dom haft då dom läst brevet och hur mycket dom skrattat. Av någon konstig anledning (undrar just vilken :D) så tyckte hon och personalen att det lät precis som om det kommit från min mun. Dom trodde att det var jag som hittat på det men tyvärr, någon annan hann före.

Jag lät nog så, många gånger men svär inte fullt så mycket idag, däremot kan man ju ibland tänka på det här viset fast man låter munnen vara stängd. Hoppas på en bra lördag för er trots det gråa vädret.

Åke hade en gång i tiden en hund, Bronco hette han och var av rasen karelsk björnhund. När vi träffade varandra hade även jag en hund, en chow-chow med det ’ovanliga’ namnet Lady. Ja det var inte jag som döpte henne utan hon hade redan det namnet då jag fick henne.

När vi sedan flyttade ihop så fick hundarna bli kvar hemma hos respektive föräldrar, mest för hundarnas egen del, dom var inte så unga längre och hade bott till största del av deras liv, just hemma med föräldrarna.

Elsie, Åkes mamma var en sån här liten sprallig, lättviktare som när hon inte åkte rutschkana med Theresé, så bakade hon bullar eller sprang runt på gården med hatten nerdragen över ögonen för Theresé tyckte att det såg hysteriskt roligt ut när farmor inte visste åt vilket håll hon var på väg, så kunde hon ta en promenad med hunden. Den gången jag nu tänkte dela med mig av är när svärmora, Elsie, gick ut med hunden och slutade på akuten.

Han var nu inte den mest lydiga hunden, Bronco, och mannen som talar med hundar, Ceasar, hade nog haft en del att säga om honom, Bronco ville nog gärna styra åt vilket håll dom skulle gå, och i det här fallet så hjälpte det nog föga vad Elsie sa, hon hade inte så mycket att sätta emot.

Nåja, dom gick förbi hos grannen längre ner på västerslätt och Elsie skulle gå in en sväng där. Hon tar kopplet (en sån där klump som drar in bandet automatiskt) och slänger det några varv runt staketet, då får Bronco syn på ett annat djur och sätter fart. När kopplet tar slut så börjar den plötsligt vevas upp runt staketet och när det släpper så kommer den flygande i 120 och smäller Elsie rätt i pannan.

Det blir ett akut besök och ihop syning i pannan. Det som var lite roligt i den här berättelsen var att just då var Bröderna Slut med låten har du hunni bunni hunn, så himla populär. Elsie skrev ett brev till dom och berättade sin lilla historia, vilket dom tydligen uppskattade för dom skickade ett signerat exemplar av skivan till henne.

Önskar er en trevlig fredag, jag och Kerstin ska ut och gå nu på morgonen, ja det kan nog hända att även Janne hakar på och Birgitta om hon känner sig bättre i knäet, sen tänker jag sätta mig bakom väggen ett tag och insupa dagens sol.

Javisst ja, inte att förglömma, Åke har namnsdag idag och då vill jag önska ett stort grattis till honom *big hug to you* Grattis’

För några år sedan så frågade Åke en dag efter en cykel som han eller Theresé, fått av Åkes mamma, en riktig ’gamm’ cykel. Jag visste inte annat än att den skulle stå i källaren. Nä säger Åke, jag tror att den står ute på gården, någon måste ha snott den. Vi ställde oss bakom gardinerna i köket och spejade. Jo nog var det våran cykel, men vem hade stulit den. Tänk om någon köpt den i god tro.

Jag började skriva ner på en lapp: vet du om att du cyklar runt på en stulen cykel etc. Och sedan hade jag tänkt gå ner och sätta fast den på cykeln. Ringer ner till Theresé först och berättar givetvis om cykeln, och vet ni vad hon säger, nämen det är ju jag som har ställt den där, jag tog ju upp den sist jag var hemma. Och där hade vi stått och retat oss på eventuella cykeltjuvar. Kändes ju onekligen lite dumt. Nåja, måndagens dilemma med klacken och mobilen löstes och så gjorde även fallet med den stulna cykeln.

Vi bodde en gång i tiden på mariehem, där jag förövrigt är uppvuxen, och vi hade haft ett inbrott i källarförrådet. Dom stal ingenting men man blir så förb-nnad att folk inte kan låta ens saker vara ifred. Vi knöt dit en dragsmällare, längst ner i gallret och dörren och tänkte att kommer det någon fler tjuv och drar upp dörren så lär dom bli överraskad, dessutom ekar det ganska bra därnere. Tyvärr, måste jag ju faktiskt säga, så utlöstes aldrig smällaren innan vi skulle flytta.

Inbrott i källarförrådet hade vi även här, där vi bor nu, och då stals en dator, vad tjuven/arna inte visste var att hårddisken var uttagen och det där var skräp som skulle på återvinningen. Jag skickade in en dagens applåd till tidningen där jag tackade för insatsen dom gjort, så vi slapp åka till återvinningen, men av någon anledning kom inte applåden med i tidningen. Jag tror inte att man får vara för ironisk eller sarkastisk och jag var förmodligen det. Nåja, nu har jag fått skriva om det iallafall. Ut i solen nu, alla som kan.

Iförrgår då jag skulle hem från jobbet och kom ut på parkeringen så tyckte jag att det kändes lite halt under ena skon. När jag kommer hem så upptäcker jag att ena klacken, eller sulan under klacken, hade släppt. Och det som var mina favvo skor. Jaha, och det kan knappast bära sig att klacka om ett par skor som inte kostade så mycket, eller? Beror väl på om man kan leva utan dom.

Sen när Åke skulle iväg igår morse, till jobbet, så upptäcker han att hans jobbar mobil är borta. Han gick en sväng ner på klubben (nailheads tillhåll) kvällen innan och hade lyft upp mobilen från fickan för att se att den var avstängd, så han borde rimligtvis ha missat fickan och den föll ner på backen. Han tog en sväng förbi där igår morse, utan resultat. Jag kollade skorna som står i skohyllan och sedan gick jag och Jennifer och gjorde också en lov förbi för att se om vi såg något som han missat, men icket. Hm, inte för att någon kan ha användning av den för den var avstängd och har en pinkod, men hur får man reda på vem och om någon har hittat den? Jag gjorde iordning några lappar om bortappad mobil, som jag tänkte att vi skulle sätta upp ute, en satt jag upp på sophuset innan jag åkte iväg på jobbet.

Kommer iallafall ut på jobbet igår och vad ligger innanför ytterdörren till kontorshuset, jo, min klack, yeeesss! En sak fick man då tillbaka, återstår då att se om Åkes mobil också hittar hem.

Efter vi ätit midagen så sätter sig Åke på golvet för att kolla igenom skorna, och säger, det kan väl inte vara så enkelt att den skulle ha hamnat här. Han hittar inget och klär på sig för att ge sig ut för att sätta upp lappar, sjläv går jag på Ica och hänger upp en där också.

Väl hemma kommer jag ihåg klacken och tar fram den och skon, för att försöka få fast klacken på något vis, det har fastnat en sten under så jag tar en kniv och står vid diskbänken för att karva ut den, Åke säger något och jag vänder mig om, *klonk* låter det i diskhon, det är den saknade mobiltelefonen. Snacka om saker som händer, 1 gång på 1000, eller om det ens gör det. Ha det gött!

Vi har en fruktansvärt, pratglad dotter. Det började redan vid middagen då Åke hade varit hemma i 15 minuter och vi satt oss för att äta. Jennifer sitter där och surrar på, som vanligt, ibland vet jag inte ens vem hon pratar med. Så frågar Åke om det inte är scouter ikväll eller nåt annat.

Nu kanske han frågade av nyfikenhet, men då han ställde frågan lät det som en önskan om en någorlunda tyst kväll.

Vet någon gång då hon var yngre och hade sitt leksaksrum i teverummet och min mamma ringde. Vi satt och pratade och plötsligt frågade hon om jag hade främmande. Främmande sa jag, det är Jennifer som snackar.

Man tror sedan att man kan lära sig att se intresserad ut av vad hon pratar om, man sitter och hummar samtidigt som man ser på teven eller läser en tidning. Det var precis vad jag gjorde den där gången för 6 år sedan, hon var 5 år gammal och munnen gick som vanligt oavbrutet. Rätt var det var så tränger några ord in i mitt huvud, jamen då far jag nu. Jag tittar upp och ser att hon klätt på sig sina ytterkläder. Vaddå, säger jag, vart ska du? Ja säger hon, nu tar jag bussen upp till mormor, du sa ju att jag fick det.

Där ser man hur disträ man kan bli, men vad ska man göra då det känns som om öronen snart trillar av?

Ja ni skulle höra hur det kan låta här ibland. Hon snackar med katterna och har sina ljud för sig. Igår kväll satt hon med läxan och ville att jag skulle hjälpa henne. Jag sitter vid datorn och ska göra klart det först, hon surrar på och jag uppfattar det som om hon inte längre behöver hjälp, men det var naturligtvis fel, hon pratade med katterna om något helt annat. *suck*

Jaja, man kanske ska vara glad över att hon kan tala i alla fall, det vore ju inte så kul om man alltid möttes av tystnad, kan ju alltid investera i ett par hörsel kåpor eller öronproppar och hoppas på att hon inte säger något viktigt. Och om det är av yttersta vikt att jag lyssnar på henne så får hon väl flagga med en neongrön vimpel, eller nåt. Ha en bra dag!

Är det någon fler än jag som återupplever gamla minnen då man ser dessa burkar?

Jag samlade på burkar en gång i tiden och jag har idag lite svårt med att göra mig av med dom, fast det är inget värde i dom och dom tar en jäkla plats. Nu är dom flesta i sopsäckar nere i källarförrådet men egentligen skulle jag vilja komma på något att göra med dom, kanske kapa dom på mitten och platta ut dom för att sedan göra någon typ av tavla, ja jag vet inte, annars får dom nog gå i graven snart. Varför ska man samla på skrot?

När Theresé bodde hemma samlade hon på navkapslar, det förstår ni allihop att dom tog upp plats, fast hon hängde upp dom på väggen. Nu vet jag inte vart dom är, kanske ligger dom också i källaren i någon säck eller så har hon tagit dom med sig då hon flyttade.

Nog var det lite mindre krävande då man samlade på filmstjärnor eller frimärken. Men det är samma sak där, jag har fortfarande kvar dom.

Egentligen skulle man göra som Oprah en gång sa i en av hennes shower, det man inte använt på 2 år kastar man bort, för det lär man inte använda senare heller. Jag har lagt fram det lite försiktigt åt Åke, men han tycker inte att det var någon toppen idé. Vaddå, det som är i källaren och som har legat där orört i 10 år kan ju vara bra att ha, någon gång i framtiden. Det kan vara sant men frågan är bara om man den dagen man behöver det, hittar igen det.

Varken jag eller Åke är vindrickare, men av någon outgrundlig anledning så hade vi 96 vinglas uppe i köksskåpet. Varje födelsedag, jul och andra bemärkelsedagar så fick vi vinglas. För 3 år sedan blev jag less och bar ner allt i tvättstugan, ställde det i en kartong och skrev varsågod på den. På en vecka var kartongen tom och säkert gjorde vi någon granne glad också. Fick förövrigt en liten vinflaska av Maltträsk gänget då jag fyllde 40 år (för 2 å sedan), den står fortfarande orörd i bokhyllan och lär så förbli, oöppnad alltså. Men jag ställer nog inte ner den i tvättstugan.

Nä nu är det läge att göra sig klar för arbetet, ha en bra dag.

Imorgon bär det nog iväg till Övik, för Kerstin och Janne. Det är dit dom måste åka om dom ska plocka ut sin bingolotto vinst. Ja dit eller till Lycksele eller Piteå etc. Dom träter lite grann än om vem som egentligen vann vad, och om vinsten ska delas så borde rimligtvis alla utgifter också delas, tycker Kerstin medans Janne försöker slingra sig. Men så allvarligt är det inte utan allt som sägs, säger dom också med glimten i ögat.

Själv börjar min anställning imorgon så nu kommer det att bli mer rutiner igen vilket jag tycker känns ganska skönt. Det blir mer pli på en själv med bestämda tider.

Åke läste min blogg igår och sa, -När jag började läsa så trodde jag att du skulle berätta om när lillebror hängde utanför fönstret, ja sa jag och skrattade, men han flög ju inte då, utan då hängde han ju.

Det var så här att när vi var yngre, typ barnåldern, jag skulle gissa att jag var 12 år och brorsan 6, så hade vi i sommarstugan, vårt rum på övervåningen, där hade jag då hittat ett rep som jag knöt en ögla på och hängde ut genom fönstret, sen sa jag åt lillebror att sätta sig i öglan, han stod alltså nere på backen, och sedan skulle jag hissa upp honom till rummet. Jättesmart idé tyckte jag.

Jag hissade, och drog, det var inte så lätt som jag trott men jag kämpade på, plötsligt hör jag en ansträngd röst utanför fönstret, nu orkar jag inte hålla kvar längre, jag binder fast repet runt kaminröret som går upp genom golvet och taket, sen rusar jag fram till fönstret och där hänger lillebror i öglan, med bara fingrarna, men du skulle ju sitta i öglan skrek jag, jamen jag halkade ur sa han, jag greppar tag i hans fingrar och drar för allt jag har. Jag får in honom i rummet men han har förstås skrapat upp magen på fönsterhaspen. Därefter får han en uppläxning om varför han inte sa ifrån tidigare och blir dessutom uppmanad att hålla truten om detta för våra föräldrar. Du får säga att du gjort illa dig i din koja, sa jag åt honom. Och så blev det.

Många år senare talade han om för våra föräldrar vad som hänt den gången, så nu vet dom det. Kanske tur att det hunnit bli preskriberat idag. Nu kan man ju skratta åt det, men ibland måste man fundera vart man får alla påhitt ifrån. Ha en bra dag!

Igår tog vi en riktig långpromenad, ner till Lundåkern och sedan strandpromenaden tills vi kom till gamla bron, upp där och sedan till ridvägen och hem. Det tog 1 timme och 10 minuter, inte dåligt. Det var många människor ute fast det säkert firades valborgsmässoafton på många håll, kvällen innan. Men vädret var ju otroligt bra, måste jag ju säga.

När jag var liten, då var jag elak det vet jag, nä inte riktigt så illa men jag var inte alla gånger så snäll med min lillebror, då jag var ung. En gång så lurade jag honom att han skulle kunna flyga, det enda han behövde göra var att springa runt gården, ta 3 stora skutt, hålla ut armarna och luta sig framåt, då skulle det funka. Han sprang runt där och ropade till mig, det går inte! Nä svarade jag, då gör du ju fel. Och där höll han på och springa runt och flaxa.

Det blev då snack för någon månad sedan om att jag varit till tandläkaren då jag var gravid med Jennifer. Jag visste inte att man fick ett särskilt skydd när man skulle röntgas, om man var gravid och tandläkaren frågade aldrig heller om jag var det så jag skyddades aldrig mot strålarna. Det där tyckte Jennifer lät hemskt. Jamen sa jag för att lugna ner henne, jag tror att du kanske är som spindelmannen, han fick ju förmågan att klättra som en spindel då han blev biten av en så du kanske fick andra oanade förmågor sa jag, du kanske kan flyga. Prova!

Nä hon var inte så lättlurad, men jag sa åt henne att ringa ner till Theresé och säga åt henne att Theresé säkert kan flyga om hon gör som jag bad min lillebror att göra. Så hon ringde dit och talade om den stora nyheten. Men hon lät inte helt övertygad om denna förmåga.

Jaja, jag får ju vara glad över att jag aldrig sa till min bror att han skulle hoppa från något högt, då kunde det ju ha gått riktigt illa. Nu får ni ha en bra lördag, det tänker då vi ha.