Så kan det gå

Vi firade 1: a maj, år 2007, nere i Järlåsa. Det var vårt första besök hos Theresé och hennes kille. Vi var bjudna hem till hans föräldrar på middag, dom bor bara en bit från Anders och Theresé.

Vi hade jättetrevligt, Dick grillade och det bjöds på öl och diverse godsaker. Vi satt i deras "uterum" en stor inglasad altan och jag skulle gå in på toaletten. Av någon anledning så var det inte en vanlig tröskel in på toan utan det var en höjdskillnad, på kanske 15centimeter, med den följden att jag missbedömer alltihop, trampar snett med ena foten och den andra foten drämmer jag in i betongväggen.

Det gör så fruktansvärt ont i hela benet så jag tror att det har gått av. Nåja, jag tar några djupa andetag och går tillbaka, jag vill ju inte tala om hur klantig jag har varit utan vi fortsätter den trevliga kvällen. När vi sedan kommer tillbaka hem och ska lägga oss och sova har jag så ont i foten att jag inte kan ha täcket på den. Sen kan ni ju gissa vart den tånageln tog vägen efter några veckor.

Jo, jag skulle ju berätta när jag och Åke skulle skicka iväg en raket. Detta var inte en 1: a Maj utan en nyårsafton. Vi hade fått en sån där fyrkantig klump, som skjuter iväg 40 skott, av min pappa. Jag kommer inte ihåg idag, om vi var på väg hem till Brälla och Lena eller om vi var på tillbakavägen från dom. I alla fall så satt vi ner klumpen på cykelbanan, som gick längst ridvägen och tänder på. Tyvärr så fanns det inga instruktioner eller hänvisningar om vilket håll man skulle ställa upp den och det betydde, givetvis, i detta fall att den stod fel. Raketerna flög inte upp i luften utan längst efter cykelbanan. Dessutom kommer det folk och går där borta dom måste ju ha blivit vettskrämda och trott att vi var dom värsta ligisterna. Vilken himla tur att vi "bara" hade en raket.

Ha en bra fredag!

Maria Lundmark Hällsten