Ägare Anders Söderberg, Järlåsa.

Det var alltså på den här pickupen som efterfestens bumpande höll till och som sedemera blev Gittes fall.

Nerkylning av grillat finger

På midsommardagen är det grillning som står på menyn. Så har det varit i alla år och så kommer det förmodligen att fortsätta att vara. Theresé lyckades med konststycket att bränna sig på gallret så hon blev sittandes med fingret i en vattenfylld plastmugg. Gitte ville vara snäppet värre, han skulle tända upp gasol grillen och något blev galet fel och när han tuttade eld så lät det bara SWOOOSCCH så hade han fixat en lite annorlunda färg på sidan av luggen. Han hade ju otroligt tur att inget annat blev bränt.

På lördagskvällen fick vi först Lycksele främmande i bussen. Det var ’snickaren’ Kent och hans kompis Mats som gjorde en liten visit och inte nog med besöket, dom berättade en helt sanslös historia, jag skrattade så tårarna rann, dessutom ska historien vara sann och den inträffade för några veckor sedan i Lycksele. Fast jag tänker inte gå in på den nu utan den kommer vid ett annat tillfälle, ni får sjå er. Senare på kvällen så fick vi bumpar besök i bussen. Bumpar besök innebär att man pressar in så många människor man kan i en buss och sedan spelar man hög musik medans några försöker sig på 70-tals dansen, bumpning.

Just denna kväll så var vi minst 10 personer inne i våran buss som inte är speciellt rymlig. När klockan närmade sig 2 slaget och Åke tyckte att det höll på vara nog då dom nästan lyckades bumpa lös bordet från väggen så var det läge att utrymma bussen så vi fick gå i säng. Dom däremot, fortsatte sin dans uppe på flaket till Anders ombyggda Cheva C10 från 1973. Det funkade tydligen det också men tyvärr slutade det inte lika bra för Gitte. Mer om det imorgon. Ut och njut av dagen nu!

Albin frågade mig på midsommardagen om han, Henke, Emelie, Frida, Hanna och David skulle få låna kanadensarna för att göra sig en liten tur. Går alldeles utmärkt sa jag men höjde ett varningens finger, du vet väl att Åkes kanadensare är jätte ranglig. Han var väldigt gentil och sa att då skulle killarna ta den kanadensaren så fick tjejerna ta den mer sjösäkra saken.

Tyvärr så missade jag avfärden, jag hade tänkt gå ner och ta ett kort på dom men annat dök upp. Dom var tillbaka efter 5 minuter, dyngsura. Dom hann ta 2 paddeltag sedan åkte dom runt. Tur var det väl att dom inte hunnit längre, det hade ju varit lite besvärligare att ta sig hem om dom befunnit sig en kilometer längre bort.

Jag höll på att skriva att jag vuxit upp i kanadensare, men det är en lätt överdrift, jag och min kusin satt ofta i min pappas kanadensare men nästan aldrig i syftet att paddla, nä, vi åkte ut en bit på sjön för att sedan arbeta allt vi kunde för att tippa hela rasket. Det var jätteroligt tyckte vi, man flög iväg som en fjäder då man väl fått den på snurr.

Och skulle vi ha en båt för att faktiskt ta oss från ett ställe till ett annat så lånade vi alltid motorbåten.

En gång hade vi packat mat för 2 dagar, tält och handdukar för att åka över till andra sidan sjön för att tälta. Vi vinkade, glada i hågen, farväl till våra föräldrar och begav oss iväg. När vi hittat det bästa stället att tälta på och fått upp eländet, och det var dags att gå i säng så upptäckte vi myr stigen som vi tältat på, och inte nog med det. Det var hål i tältgolvet. Ner med skiten sen gick vi till stranden och åt upp all mat, och avslutade kvällen med att packa ihop allt i båten och sen körde vi hem och gömde oss i deras stuga i hopp om att ingen skulle upptäcka att vi gett upp våra campingplaner. Men det märkte dom ju förstås. Ha en fin måndag!

Ja herreminje, hur ska man kunna reda ut midsommar helgen i Maltträsk?

Jag börjar väl från början och sen får jag nog dela upp händelserna vart efter jag skriver.

Vi tog oss från Umeå vid halv elva, hann till Bilprovningen och där kom jag på att jag glömt lördagens lunch hemma i frysen så vi snor om och hämtar den, det blir så torrt att äta tacos utan köttfärssåsen som hör till.

Väl framme så blir det lunch och upp med markisen, ut med bord, stolar och sånt som hör till.

Kenneth ’Fjuppe’ Nilsson och Tore dök upp på en liten snabb visit.

Jag och Åke tog en kanottur i träskriket på snirkliga å vägar. Vädret var sig precis likt alla andra år, sol som steker men isande kallt när den försvann bland molnen. Mygg, ja, knott oh ja och andra irriterande flygfän. Men inga bräms vad jag kunde se.

Till midsommar middagen var vi och nu kommer en lista på alla som satt vid långbordet:
Jag, Åke, Jennifer, Theresé, Anders Söderberg (svärsonen), Anders (Brälla) Brändström, Lena, Albin, Hanna, Krister (Gitte) Bjuhr, Henke, Mats Jonsson, Helena, Emelie, Frida, David, Maria (kusin till Brälla), Andy, och deras 4 barn, John (son till Brälla) Linn och deras 2 barn, Filippa och Elliot, och sist men inte minst, Brällas bror Peter, hans fru Anna och en av deras söner. Det var hela gruppen vid middagen. 3 droppar regn blev det men sedan var det lugnt.

Jonssons hade lånat en badtunna så dom bytte bara av varandra och var ner i tunnan, själv så avstod vi, jag vet inte men jag har inte riktigt fattat tjusningen med att dela badvatten mellan en grupp olika personer. Men smaken är som bekant som baken, tudelad.

På kvällen var det dags för den årliga brännbollsturneringen men vi avstod även denna. Åke var trött, jag var stelfrusen då det bara var 5 plusgrader ute och Jennifer var inte sugen på att spela just då. Så vi kvällade tidigt, vilket kändes precis som det enda rätta.

Fortsättning följer imorgon!

Läste någons blogg i förrgår och det var en bild på en moped med där. Då kom man ju osökt att tänka på den tiden då man var i moppe åldern, fast min moppe ålder började några år tidigare än vid 15 årsåldern.

Brorsan fick ju en Puch Montana då han fyllde 15. Det var ju inte utan att man blev lite avundsjuk. Han tyckte att jag skulle provköra den och han visade hur man skulle få igång den, växla etc. Så, då hade man lärt sig det men till vilken nytta om man nu var tvungen att vänta 3 år?

Jag väntade tills mina föräldrar och brorsorna åkte upp till stugan och jag hade tjatat mig till att få stanna hemma under viss tillsyn av min bästa kompis föräldrar som bodde i huset bredvid. Sen kom jag på den briljanta idén att vi skulle tjuv låna moppen. Annica fick stå och speja medans jag drog ut moppen från källaren och sedan sprang vi bakom huset där vi kickade igång den och körde iväg och försvann i ett rökmoln.

Våra förehavanden hade gått alla omärkt förbi om det nu inte var så att vi råkade stöta på Olsson, en kille från brorsans klass, som även han var ute och gasade med sin moped. Han körde upp jämsides och vinkade glatt igenkännande till oss. Efter några varv runt mariehem så återvände vi och parkerade moppen där vi tagit den.

På måndagen då jag kom hem från skolan så var brorsan måttligt förtjust. Olsson hade sagt till honom att han sett oss och givetvis trodde han att Sivert hade lånat ut moppen för en provtur, men det stämde ju inte riktigt.

Nåja, mitt intresse för mopeden blev inte mindre utan nästa gång dom åkte bort så gjorde vi om samma procedur med den skillnaden att jag hade förstått att Sivert skulle ha lite koll på moppen den här gången så vi ritade ut på golvet, exakt vart hjulen stod och åt vilket håll m.m., så vi inte skulle åka dit p.g.a. en sån liten bagatell.

Efter den helgens bravader var Sivert fly förbannad och undrade varför jag inte kunde låta bli mopeden. Vaddå sa jag och såg ut som ett frågetecken, hur kunde han ha sett vad vi gjort??? Mjo, vi hade råkat köra punka på bakhjulet så det var kört för oss. Inga försvarstal i världen hjälpte. Sedermera så flyttade moppen upp till stugan och där fick jag köra hur mycket jag ville, till mina föräldrars förtret. Vem vill lyssna på motorljud då man sitter ute och ska ha det trevligt. Jag körde ju runt runt på gräsmattan, helt outröttligt.

Igår kväll fick Åke äntligen igång bussen igen så, Maltträsk here we come! Det såg lite dystert ut ett tag men felet var egentligen en bagatell, en liten stackars sk-t skruv som skulle öppnas, men nu vet vi till nästa gång. Även fast jag har sagt att det ska inte bli en nästa gång.

Nu tänker jag önska er en trevlig midsommar, känns inte som om jag tänker skriva något mer, nu är det städning av buss och packning som gäller. Uppdatering kommer nog på söndag eller måndag. Ha det super bra och kom ihåg att se på draknästet ikväll, då kommer min ’boss’ att vara med.

Det finns ju som ni säkert vet och har hört, en hel del fiskehistorier, vissa sanna, en del med en viss överdrift och andra helt osannolika sagor. Dom man själv vet är sann är ju dom självupplevda.

Min morfars kusin, även han boende i Malå, var en riktig fiskargubbe, han lade ut nät, mjärdar och satt själv och kastade kastspö. Han skröt en hel del om alla fiskar han fått, bland annat om all fin lax han lyckats fånga. Min pappa och någon annan, nu kommer jag inte ihåg vem, blev less på allt surr och tänkte driva lite med honom. Dom köpte en gravad laxbit och hängde fast på hans nät, sen blev han tyst. Aldrig mer fick dom höra om laxarna han fångat.

En annan gång var jag och min kusin därnere vid hans stuga och kastade kastspö, jag fick upp en stor abborre som inte bara såg fin ut, den hade redan ett annat drag på sig. Jag visade stolt upp fisken med draget åt min morfars kusin då vi passerade, jamen det där är ju mitt drag sa gubben och tog igen det. Vilken schysst kille, va?

Nae, jag tyckte nog aldrig riktigt om honom, men det kan man ju förstå.

Numer brukar jag aldrig fiska, det är inget jag äter överhuvudtaget, eller jo förresten, ibland brukar jag köpa en liten burk inlagd sill, så långt kan jag sträcka mig, och sedan lägger man några bitar på en hårdbrö macka, tyvärr brukar det sluta med att burken blir sedan stående i kylskåpet tills man inte längre törs öppna locket för då kan sillarna anfalla och då är det bara att kasta bort den. Varken jag eller Åke är fiskätare, vilket många tycker är konstigt, men så är det bara. När man var liten och morsan ropade att maten var klar och man ropade tillbaka, vad är det för mat? Och hon svarade fisk. Så skrek jag tillbaka -Jag är inte hungrig!

Sen är det lite smålustigt, när man är bortbjuden eller på kurs och lunch ingår så kan man ge sig den på att det är någon typ av fisk, säger man då till att man inte äter fisk så tar dom för givet att man är allergisk. Så var det sist då jag var på en personlig marknadsföringskurs. På avslutningsdagen bjöds det på lunch och det var givetvis fisk. Jag sa till och blev istället serverad en super god biff med stekt potatis och sallad, min bordsgranne lutade sig fram och viskade att hon skulle också ha velat ha det jag åt, för fisken smakade inte så bra men hon var ju trots allt inte allergisk. Nähä, sa jag, men det är inte jag heller, jag tycker bara inte om fisk. Då såg hon lång ut i ansiktet. Så kan det gå, om huvudet är dumt så får kroppen lida (ett av Åkes favorit citat).

Till våra vänners försvar måste jag säga att numer vet dom att vi inte är fiskätare och därför serveras det inte fisk. Men vad som är lite roligt är att i början då man talade om detta så sa allihop, jamen om ni inte äter fisk då ska vi bjuda på det så får ni känna vad gott det är, det smakar inte ens fisk. Nänä, men då kan man ju tycka varför äter man då något som inte smakar precis vad det är istället för att kamouflera smakerna så man tror att fisken är t.ex. kött? Nog om detta, ha en bra dag och ta in solen som är uppe nu, man vet aldrig vad morgondagen bjuder på.

Jag vet att ni vet att jag inte alltid var så snäll med min lillebror, men bara för den sakens skull så var jag inte medvetet dum mot honom, ibland visste man nog inte vad man tänkte med.

Vi hade en mycket fiskeintresserad morfar, Evert hette han, och även han som alla andra våra mor och farföräldrar, bodde i Malå.

Han gjorde inte bara mjärdar utan han sydde (eller vad man nu säger) även fiskenät. Vi barnbarn fick varsin mjärde av honom, som han hade gjort åt oss.

Nu hade han lagt ut sin egna, stora mjärde, på andra sidan sjön och jag och lillebror Lars fick det eminenta uppdraget att ro över dit och kolla hans eventuella fångst. Vilket vi gjorde. Jag tror att jag var runt 12 år och då borde Lars rimligtvis ha varit 6 år.

I mjärden var den största gäddan jag sett någon gång och när vi tömde ut den i båten så sprattlade den till och for ju förstås ner i sjön igen. Jag fick panik och tänkte att vad skulle nu morfar säga, jag sa åt Lars att hoppa i och fånga gäddan igen, och det gjorde han. Gäddan var inte så pigg och rask efter att ha suttit fångad i mjärden så den var inte så svår att få tag i men den var inte lika lätt att hålla fast den för Lars, så det slutade med att vi fick ro hem tomhänt.

Inte sa väl morfar något, och förresten vi hade inte ens behövt säga att det faktiskt hade varit en stor gädda i mjärden men det berättade vi. Det tråkiga var ju att vi inte fick bevisa vilken stor fisk det hade varit.

Jag och Åke hittade en gång en gädda på en soptipp, det var en porslinsgädda med märket Gustavsberg. Den är relativt stor och ovanlig, jag har då aldrig sett en sådan förut. Den var dessutom alldeles oförstörd. Det var säkert 20 år sedan vi tog rätt på den där och för 2 år sedan tyckte jag att det skulle vara roligt att få veta om det fanns något värde i den.

Jag fotade den och skickade iväg bilden till en antik tidning, 2 dagar senare kommer jag hem från jobbet och hittar gäddan liggandes på golvet i 2 delar. Någon av katterna hade klättrat längst upp på bokhyllan där den låg och puttat ner den i golvet. Jag/vi fick aldrig något svar från tidningen och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Ha det gott!

Jag har ju skrivit om min mormor, hon hade det ovanliga namnet Sadura och när jag var liten så bodde hon där vi nu har stugan, 1 mil och 3 kilometer utanför Malå.

En sommar då vi kom upp dit så hade hon en present åt alla oss barn som var där, en tejprulle, jo ni läste rätt, en alldeles vanlig tejprulle, av den större sorten och den var lite marmorerad. Och det var den bästa presenten någonsin. Vi sprang runt med dom där hela sommaren och grälade om vilkens rulle som tillhörde vem. Sen satt vi väl upp tejp bitar lite här och var.

Jag hittade resterna av en rulle, flera år senare och det var inte utan att man kunde förnimma en doft eller känsla från gångna tider.

Theresé hade inte något till övers för tejp, nej hon satsade på garn. När vi bodde på mariehem så knöt hon upp garntrådar precis överallt i hennes rum, det såg ut som det där rummet som dom hade på fångarna på fortet, där dom inte fick nudda en tråd för då föll luckan ner ett hack. Jag höll på att bli tokig på alla trådar och jag vet absolut inte vad hennes tanke var heller, om hon knöt upp dom för att det var fint, eller för att det skulle var en fälla eller om hon trodde att något skulle gå sönder om man inte knöt fast det. Mm, kanske måste fråga henne.

Men där ser man, det är inte alltid det dyra och fashionabla som betyder mest, ibland är det alldeles tillräckligt med det lilla och oväntade.

Åke har också en förkärlek till tejp, silvertejp. Med den kan man fixa det mesta, hål i saker, täta grejer m.m. Synd bara att den inte finns i så många olika färger. Fast som tur är så tejpar han ju inte enbart för att tejpa, han sätter den ju där den behövs. Hoppas på en bra dag för er. Åke lär nog ägna sina tankar åt buss eländet idag och hur han ska gå vidare med den. Det var massor med skräp i tanken men den startar fortfarande inte, det måste sitta mer skit någonstans efter vägen. Ha det!

Bogserad med spännband

Lördagens goda intentioner gick upp i rök. Kan ni ge er på en gissning på hur lång tid det tog att ta oss från Umeå till Maltträsk, en sträcka på ca 11,5 mil? Jo från det att vi lämnade västerslätt till vi var framme så hade det gått 6 timmar. Och hur kan man lyckas med det?

Man kan glömma att tanka upp bussen i lagom tid så man åker på soppatorsk efter 3 kilometer i en svacka mellan uppåt och utför. Vi hade tur och kunde rulla in på en parkeringsplats men sen vet alla som har haft ett diesel fordon att man kan inte bara fylla på tanken utan allt ska luftas och dieseln ska handpumpas fram till ventilerna eller vad det nu heter. Och där man nu ska göra detta ligger inte helt öppet. Hela motorhuven som sitter inne i bussen ska lyftas bort och andra saker ska flyttas på innan man kommer åt. Åke luftade och pumpade och jag fick sitta bakom ratten och provstarta 1000 gånger.

Sen startade den helt plötsligt, jag satt och gasade och Åke lade tillbaka allt på plats, jag frågar om jag törs släppa gasen, jo säger Åke, vilket jag gör och sedan hurvas den till och stannar igen. Upp med hela skiten igen och börjar om från början. Sen startar den igen och vi hinner upp för backen och närmar oss rödlysena där man kan svänga in till Media Markt och där dör den av igen. Vet inte hur många gånger vi fick göra om samma sak. Sen lade startmotorn av, den bara klickade. Åke kröp under bussen med hammaren och gav den några smällar så funkade den ett tag till.

Samma procedur fick göras om med jämna mellanrum. Men vi fick aldrig något liv i bussen, däremot upptäcker Åke en massa skit i filtren så antagligen har den inte bara sugit upp all diesel som fanns i tanken utan där fanns det också, förmodligen en massa skräp och av den anledningen så startar nu inte bussen.

Han ringer till Öhman, som sitter på Gammlia och frågar om han kan komma och bogsera bort oss från vägen och det kunde han.

Det är nu det blir spännande. Vi har nämligen ingenstans att sätta fast en dragstång utan han ska bogsera oss efter lastbilen med ett spännband. Mm, det skulle väl funka bra men ett annat problem är att vi inte har några bromsar överhuvudtaget och när vi rundat Media Markt så blir det lätt utför.

Vi kommer sååå nära lastbilen att Åke säger att han skulle ha kunnat läsa det finstilta på regskylten. Han sitter med mobilen och pratar med Öhman under hela tiden och när han upptäcker att inga bromsar finns så börjar han lite lätt att säga till Öhman, -Öka Öhman, sen upprepar han lite högre, -Öka Öhman, och en gång till sedan skriker både jag och Jennifer GAAASA. Och då äntligen blir det lite fart på lastbilen med bara någon decimeter tillgodo. Detta upprepas också vid tre tillfällen och Jennifer säger att hon får ont i magen. Klart som tusan att hon får men det hade nog inte blivit någon större katastrof för så stor fart hade vi ju inte.

Sedan åker Åke med Öhman hem till oss och hämtar Cheven medan jag och Jennifer steker upp några grillkorvar som då får bli våran lunch istället för våfflorna som Lena skulle bjuda oss på då vi kom fram.

Lasta över allt vi skulle ha med oss och fick då äntligen lämna Umeå. Var framme strax efter 17 och då var Anders på lämpligt gott humör. Han som åkt dit enkom för att få klippa gräset innan midsommar och han lyckades paja startmotorn till gräsklipparen.

Nåja, säger vi, vi fick i alla fall äta en god middag, Åke och Anders fick sätta upp en termometer, hämta traktorn och klyva lite ved. Vi hade dessutom tur att vi inte hade med oss katterna, för hur hade det sett ut med allt vi fick uppleva, dom hade ju varit hysteriska och vilken tur att det hände den här helgen och inte nästa, då vi ska upp och fira midsommar. Och en jädra röta var det att vi inte fick soppatorsk i en utförsbacke, då hade vi nog dundrat in i lastbilen med en stor smäll. Jaja, det bidde ju inte så tokigt till slut och sedan har vi ju ännu en historia att berätta. Detta är egentligen min och Åkes vardag, det händer något, alltjämnt.

Tackar så mycket för alla grattis hälsningar, både här, via sms och mail. Fick också en present av Birgitta och Fred (ni vet, han som hade namnsdag igår :D). Det var 2 inplastade nummer av tidningen Dragstrip, nummer 1 o 2, årgång 1. Alltid kul att ha lite kuriosa. Och dessutom fick jag en fin värmeljusstake. När Åke kom hem hade han dessutom plockat mer liljekonvaljer så nu är vasen full.

Jag hade egentligen inte tänkt ha någon uppvaktning, jag ids liksom inte, men storebror dök upp, med fru och min omskrivna kusin Anna och hennes man, Ingvar och deras yngste son, Anton. Tur att jag gjort en fruktsallad så det räckte till allihop. Fast å andra sidan, dom kom väl inte bara för att få något att tugga på, det var rätt så längesedan vi sågs allihop tillsammans. Sen drog jag och Åke iväg upp till Norum för att inhämta dom där 2 kanadensarna som vi ska ta med till Maltträsk. Vi var hemma först halv elva, så det var den dagen det.

Apropå torsdagens blogg om nycklar så har även Theresé provat att göra samma sak som jag gjorde då jag låste in mina släktingar i huset, fast hon slängde inte bort nyckeln.

Då var hon hemma hos sin farmor, och dom har en ytterdörr och efter det en liten farstu och sedan en innerdörr. Hon blev väl less på farmor, gick ut i farstun och låste innerdörren. När Elsie upptäckte att hon var inlåst så försökte hon förmå Theresé som satt i trappan i farstun, att öppna dörren, men allt Elsie hörde var ett fnissande där utifrån. Det hela slutade med att farmor fick hoppa ut från balkongen. Det var lite krut i henne för balkongen är inte direkt ner på backen utan sitter någon 2 meter upp i luften om man räknar med räcket, dessutom var hon ingen ungdom, men hon var inte feg heller.

Jag talade om för Theresé att jag skulle skriva om den händelsen, och då sa hon att hon vet vad hon brås på, mjo, pappa, sa jag fast det trodde hon inte riktigt på.

Nu får ni ha en bra lördag och ni håller säkert också en tumme för att solen kommer att komma fram så småningom. Vi kommer då att sticka när vi ätit frukost och packat ihop våra saker. För en enda dag och natt i Maltträsk så behövs inte så mycket saker. Men det brukar alltid ta sin lilla tid ändå. Det är som förgjort att säga en tid då man ska åka och sedan dyker en massa annat upp som man helt plötsligt kommer ihåg skulle göras.