Positivt negativ eller tvärtom

Av , , 2 kommentarer 3

Kom att tänka på det här med alla artiklar och reportage som finns och som man får kommentera. Är det inte konstigt att så fort någon inte håller med, eller säger nej, så är den personen en gnällig typ som bara strävar bakåt? Hur kan det komma sig? 

 Själv har jag en gång varit ganska negativ till saker men jag har sett det som en positiv egenskap, då man kanske ser saker på ett annat sätt än en som alltid spritter omkring en halv meter ovanför jordytan och tror att världsproblemen kommer att lösas om bara alla gör som den personen tycker att saker ska göras. Jag menar att om man är för positiv så kanske man inte ser vad som kan gå galet, eller så struntar man i det för man tror i sin enfald att det kommer att lösa sig i alla fall. Jag kanske har fel, det var bara en tanke.
 
Vi var på Gammlia i onsdags, man får ju passa på nu när man aldrig vet hur onsdags vädret kommer att se ut här framöver. När vi kommer hem och jag har kört in camaron i garaget och ska låsa dörren, så upptäcker jag att mina andra nycklar är borta. Det är nyckeln hem, till capricen, källaren och bussen. Tvär tittar i bilen, alla fickor och i väskan, men icket, nycklarna är borta. Vi tar capricen och skyndar iväg upp på Gammlia för att kolla om dom låg kvar i gräsmattan, jag visste ju när jag hade haft bägge knipporna i handen, men inga nycklar låg där. Vi åker hem och jag tröstar mig med att vi har kopior på allt utom nyckeln till källarlåset.
 
Vi tar en sista titt i camaron, jag ligger och stryker handen i alla skrevor jag kan hitta men ingenting, sen kommer onsdagens hjälte, Åke, och lägger sig ner med en ficklampa och bakom mittkonsolen ligger nycklarna. Se där, visst kan det vara skrattretande, vi drar iväg för att leta efter dom på andra sidan stan, då dom låg där vi egentligen skulle ha checkat ordentligt. Men samtidigt är man ju orolig att nån annan ska hitta dom och kanske hänga upp dom på en gren där dom tror att man ska se dom fast själv letar man ju där man vet att man har varit. Så kan det gå när man har för bråttom.
 
Firar förövrigt 2 år och 7 rökfria månader idag, det ni. Inte ett sug efter en cigarett, inte en saknad av någonting, bara en evig tacksamhet över att jag faktiskt klarade av något som jag trodde var omöjligt. Men apropå att vara positiv så kan det hända att det så småningom började vända då jag slutade röka, jag blev mer positiv, man vet att man kan klara av saker som man inte trott, man mår bättre och man ser mer tillfällen och chanser att kunna förbättra andra saker. Och när jag nu skriver just denna mening så inser jag att det kanske inte bara har med åldern att göra (vilken j-kla tur, då är jag inte så gammal då :D) att man blivit klokare, utan det kanske man blivit då man tagit bort ett gift som man inte behövde. Ha!

Önskar er alla en mycket trevlig fredag!

Hemskt uttalande…

Av , , 4 kommentarer 1

 

Javisst är katter gulliga…till utseendet men inte alltid i alla saker dom gör.
 
När våra katter var mindre så höll dom på driva mig till vansinne. Varje dag var det nya saker, var det inte blomjord runt golvet så var det söndertuggad post, öppnade skåpdörrar, en dag kom jag hem och redan i hallen möttes jag av glödlampor, följde lamporna in i köket och där var dörren öppen till soporna, och naturligtvis hade jag en burk där, med förbrukade glödlampor, som nu var tom.
 
Ja att jag nu skriver att dom var värre då dom var yngre, är en lätt överdrift, men nu har man väl lärt sig att inte jaga upp sig över dom rivna tapeterna, dom söndertuggade reklambladen eller dom nerknuffade sakerna. Dom är idag 4½ år men jag talar om för dom, några gånger i veckan, att dom faktiskt är kastrerade men dom lyssnar inte på det örat.
 
En av dom allra värsta dagarna så sa jag något som låter väldigt hemskt, men jag menade ju inte att det var något jag skulle kunna tänka mig att göra men det kändes bättre då jag sagt det. Jag sa: Om ni gör en sak till så kommer jag att dra av er skinnet och hänga upp er i svansen!
 
Nu råkade ju Jennifer vara hemma och som ni vet så har barn väldigt stora öron. Hon sa ju genast att jag inte skulle få göra det och jag sa precis som det var, att jag bara var less på dom men jag skulle väl aldrig kröka ett pälsstrå hos dom.
 
Det går några veckor och sedan börjar Jennifer på juniorerna, en typ av lekgrupp som håller till i kyrkan. Där får dom frågan om dom har några husdjur, och Jennifer talar då om att hon har 2 katter men att mamma ska dra av dom skinnet och hänga upp dom i svansen…*suck*
 
Det var Jennifer själv som talade om detta då hon kom hem, jamen sa jag, det sa du väl inte…i kyrkan och alltihop? Det begriper du väl att inte kommer jag väl att göra det där heller? Nä, svarade hon, hur skulle jag kunna veta att du inte skulle göra det, du sa ju så. Åhhhh. Vad säger man? Jag fick då upprättelse då jag talade om detta för ledarna i kyrkan, och jag hoppas ju verkligen att dom vet att barn ibland kan få till det ordentligt.
 
Vi hade ju en katt innan dessa två, som Åke döpte till Kisen. När Jennifer så kom till dagiset dagen efter vi fått hem honom och fröknarna där undrade vad katten hette så höll hon ner huvudet och sparkade i gruset och såg ut att skämmas lite, mja, sa hon, det är så löjligt namn. Nämen vaddå, sa Tomas, vad heter katten. Ja viskade hon lite försynt, han heter fisen. Hahaha, där ser man vad lite språk och hörsel problem kan ställa till med.
 
Nä numer försöker jag hålla tand för tunga men det är svårt ibland, man kan inte alltid hålla sina tankar för sig själv, fast jag skulle ha gjort det angående katterna. Ha en bra dag!

Superlim under armarna

Av , , 1 kommentar 4

 

Vi lastade av camaron i förrgår och röjde lite i bussen. Den ska in på besiktning om drygt en vecka och det är lite saker som bör åtgärdas innan dess. 

 
Där hittade jag då vårat "gamla" tanklock till bussen. Det var nämligen så att när vi köpte bussen så saknades tanklocket, därför använde vi först ett upp och nervänt kulskydd, eller vad det nu kallas, locket som man sätter på dragkulan för att skydda den. Sedan försvann det "locket" i tomma intet. Det ersattes med en konservburk i lagom storlek och det har funkat bra tills vi skulle tanka då förra gången. Jag/vi har alltid ställt burken/locket på bakdäcket när vi tankat och gjorde givetvis samma sak denna gång men glömde bort att sätta tillbaka det. Kom på det när vi åkt iväg så numer har vi en avskuren, 1½ liters flaska som lock. Nu återstår att se hur länge vi får behålla det sistnämnda tanklocket och vad vi kommer att ersätta det med om även det skulle försvinna.
 
När vi tankade sista gången så kunde jag inte låta bli att gå och kolla om jag skulle se burken, och det gjorde jag, så här ser en konservburk ut som blivit överkörd av en buss. Det var knappt att jag fick loss det från backen.
 
Från det ena till det andra.
 
Såg en reklamsnutt igår, på teven, där dom påstår att det finns en deo som gör håret mjukare och därför skulle det inte stickas under armarna när man rakat sig. Höö, sa jag, man kan väl lika gärna köpa sig en tub med superlim. Va, sa Åke, skulle man limma ihop armarna tänkte du? Nja, men om man strök fast håret så det låg slickat så satt det ju fast där sedan. Nä, det var nog ingen lysande idé, men när man städar här hemma så önskade man ibland att man kunde doppa ner katterna i en limburk så dom inte lossade så mycket päls. Jag har köpt en sån där klädvårds borste med sammet och det är en absolut nödvändighet för att få bort pälsen från teverums mattan. Men det är ett tufft jobb även när man har hjälpmedel.
 
2 hårbollar som ligger och drar sig.
 
Hårboll, jag???
 
Jaja, det är sånt man får ta då man har katter. Ha en bra dag!
 
ps, det är förövrigt Jennifer Lundmark Hällsten, som tagit dom 2 bilderna på katterna ds.
 

Människan saknar vissa detaljer

Av , , 4 kommentarer 2

Igår kom "the boss" och hämtade mig från kontoret. Hon hade med sig sitt barnbarn och vi skulle göra en del ärenden och sedan skulle hon bjuda oss på lunch.
 
När hon sprang in för att handla till lunchen så satt jag och barnbarnet kvar ute i bilen och småpratade om ditt och datt. Hon var väldigt frågvis och ville veta vad alla djurens barn hette osv. Jag sa att jag hade fått se en bild på henne då hon satt på en älg, vilket är sant, och då sa hon, fick du bara se då jag satt på 1 älg? Jag har suttit på 2 älgar och vet du vad, älg pappan har STORA horn och älg mamman hon har bara öron. Man förstår ju vad hon menar men det låter ju onekligen lite roligt.
 
Kommer ihåg när man var liten och skulle rita människor, jag har en pärm från lekskolan kvar här hemma med några bilder jag gjort, och man fixade inte att rita dit armarna där dom skulle sitta. Jag ritade huvudet och armarna stack alltid ut där öronen egentligen skulle sitta. Ingen hals där inte. Sedan kunde man ibland sätta benen direkt unde huvudet också. Ja, det kanske inte spelade så stor roll hur folket såg ut eller så var det på det viset man upplevde dom, inte så underligt då att vissa barn börjar gallskrika då dom får syn på någon okänd människa. Dom kanske uppfattas som värsta monstrena.
 
Jag såg någongång på en dokumentär, fråga mig inte om vad den handlade, men jag vet att dom sa att ett barn som ritar en person utan till exempel armar, dom får inte så många kramar, eller om dom ritar en människa utan mun så är det inte ofta mamman eller pappan pratar med dom. Inte vet jag men det kanske är sant, till viss del. Eller så låter det bara intelligent och att det borde kunna vara på det sättet, men sanningen är att man som liten, kanske inte har synen för dom små detaljerna.

 

Kan ju inte låta bli att sätta in en bild på hur grillen började se ut efter den knycklats till under camaron. Den får nog vika hädan nu och en ny får införskaffas. Åke som dessutom köpt 100 liter kol och vi har ännu inte hunnit öppna påsen, hm. 

Ha det bra!
 

Tidigt tecken på svininfluensa

Av , , Bli först att kommentera 5

Fick denna bild i ett mail från min boss, i fredags, med texten: If you wake up looking like this, don´t go to work!!!

 

Då kunde jag inte låta bli att svara henne med samma bild men ändrade texten till: I woke up this morning, and I look like this, should I go to work on monday?

 

Hm, jag fick inget svar från henne, jag kanske skulle ha stannat hemma då, eller vad säger ni?

Mekarpåsen

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Vi tillbringade lördagen och söndagsförmiddagen i Angsjön. Vi hade nog lika stark sol där som här hemma men med den skillnaden att man fick sitta och titta ut över sjön och inte bara titta på den utan även gå ner och doppa fötterna i densamme.
 
Men man kan inte skryta över att det skulle vara någon värme i det vattnet, det gjorde ont i fötterna och efter en stunds plågande så hade man ingen känsel längre, och då gick det ju bra att doppa ner dom.
 
När vi checkade ut så var det ett par före oss som skulle göra upp, tydligen så bjuder dom på ett dygns hyra om man står där en vecka. När det blev våran tur att betala så undrade jag om inte vi också skulle få ett dygns gratis hyra men se det gick han inte med på. Och Åke hade ju sagt, att vi brukar komma dit en dag/år och då tar det väl 7 år då innan man kan få ut sin gratis dag. Jaja, det kunde ju ha gått vägen 😀
 
Jag köpte varsin mobil åt jag och Åke för ett och ett halvt år sedan. Dom var billiga, det var en bra modell, och man betalar en summa i månaden och får ringa upp dom pengarna, så själva mobilen kostar egentligen ingenting….(fast det där har dom nog räknat ut på något sätt).
 
Nåja, min mobil pajade i sommar, den söker täckning men hittar ingen. Då skickade dom ut ett nytt sim kort då fungerade mobilen en dag och sen var det kört igen. Jag kontaktade företaget i torsdags, och via en chatt fick jag då tala om mina problem med mobilen. Vad ska jag göra skrev jag. Antingen går du in på en butik och lämnar in mobilen eller så kan vi skicka en servicepåse.
 
Ehhh, ok, servicepåse? Under en bråkdel av en sekund hinner jag tänka att det är alltså en påse med reservdelar som dom ska skicka ut så får jag meka och skruva i mobilen alldeles själv, jag frågar vad stackarn en sådan är för något och då jag får svaret är jag glad att jag inte hann skriva något dumt. Det är ju en påse man stoppar ner mobilen i så man får skicka iväg den med posten. Hur enkelt och lättförståeligt som helst, om man hade haft huvudet på skaft.
 
Avslutar dagens blogg med att skicka iväg ett Grattis till Åke, som har namnsdag idag. Ja jag vet, det står Lars i almanackan, men han heter även Lars, så av den anledningen är det hans dag idag. Grattis till dig, världens bästa Åke! Sen önskar jag givetvis en bra dag till er alla andra.

När man vill mer än man kan

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag berättade ju tvärt om min svärmor, Elsie, som alltid ställde upp på att hjälpa andra även fast hon inte hade pejl på hur man skulle göra med alla saker.
 
Den här aktuella gången som jag nu ska skriva om utspelades vid juletid, för några år sedan.
 
Hon hade varit på en julmarknad som hölls borta vid nuvarande hippologum och där köpte hon hembakade struvor. För er som inte vet vad det är så är det en typ av kaka som man friterar, ser ut som stjärnor och man doppar dom i socker.
 
Några dagar senare hade hon som vanligt, bjudit hem en massa människor på kusinträff. Det gjorde hon varje år vid jultid. Och kaffebordet dignade av alla hennes hembakta kakor som hon var vida omkring, känd för. Nu hade hon dessutom lagt fram dessa struvor vilket visade sig vara ett misstag från hennes sida.
 
Dom föll nämligen alla i smaken och hon fick så mycket beröm över hennes talanger, att kunna baka så goda kakor och aldrig misslyckas med något. Alla pratade i munnen på varandra och hon fick aldrig en chans att säga som det faktiskt var utan det slutade med att hon nickade och låtsades att det var hon som var bagaren, och efteråt tyckte hon att det skulle kännas dråpligt att helt plötsligt medge att hon faktiskt inte gjort dom där struvorna.
 
När bjudningen var över och alla gått hem, kom hon in i köket där jag satt, suckade högljutt och sa: Men förbajat också, varför ska man inte kunna hålla truten, nu måste jag ju fara och köpa ett struvjärn och lära mig att göra såna. Sen berättade hon hur det hela gått till.
 
Jo hon fick tag i ett järn och hon klarade av gesällprovet, ingen av kusinerna vet idag att det inte var hon som gjorde dom allra första struvorna som hon bjöd på och sedan kunde då ingen märka någon skillnad. Där ser man, det man försätter sig att göra, det klarar man om man bara vill. Ha en lugn söndags kväll!

 

Bilder blogg

Av , , Bli först att kommentera 3

Här följer några bilder, en del från gårdags kvällen som vi tillbringade i Rickys Cadillac.

Först en liten genomgång.

Lite mera fixande

En sista koll under huven

Väntar på Hanno som är inne på Obs och införskaffar lite mat.

Looking good!

The driver for the night and in the future, a happy owner of the Cadillac.

Men vem kan det vara som ligge under en buss? Theresé, dottern, passade på att knäppa ett kort på pappa när han arbetar…eller ligger han och sover, svårt att säga 😀

Slutligen ett kort på Anders "brälla" Brändström och dotterns sambo, Anders Söderberg. Theresé är fotograf och kortet tog hon då Brälla och hans sambo Lena var ner och hälsade på dom i somras. 2 långa killar men ändå så små jämfört med soffan.

Det var det, och nu återstår bara att önska en fortsatt trevlig helg, vi drar nog till Angsjön, man vet aldrig vilken annan helg med sol som vi skulle ha tid att åka dit. Och det blir nog ingen riktig sommar utan att ha fått åka dit en sväng…eller två. Ha det gött!

Noliafynd och att vara kortvuxen

Av , , 4 kommentarer 2

Jennifer och en kompis till henne var på Nolia igår och "fyndade". Hon hittade ett par glasögon (vet inte om man kan kalla dom för det då dom inte har något glas överhuvudtaget), och en tröja/jacka med rasta färger. På kvällen åkte vi upp till mina föräldrar och hon tyckte att morfar skulle prova hennes rosa fynd, vilket han ställde upp och gjorde.

 

På vägen upp dit hamnade vi bakom denna buss, jag tyckte att hon skulle ta ett kort på reg plåten, det var ju en ganska passande skylt.

I onsdags ringde Ricky till Åke och undrade om vi ville följa med och glida runt i hans cadillac. Jag kokade kaffe och tog med lite bullar så åkte vi iväg. Först en tur runt stan och sedan upp på Gammlia och bilträffen däruppe. Mycket folk som vanligt men man märker nog av att en del har återgått till sina jobb nu.
 
Sen ville han se sig om i omgivningarna och införskaffa något ätbart, typ en hamburgare. Jag föreslog drive in på frasses så han styrde bilen åt det hållet.
 
Sen fick man ju ångra bittert att man inte hade med sig sin kamera. Livet för en "normal" lång människa är väldigt lättsamt i jämförelse med en som är kortvuxen. Såna saker man egentligen inte tänker på förrän man ser det med egna ögon.
 
Ni som varit på en drive in, vet att man först stannar och trycker på en knapp för att lämna beställningen, hur gör man det då armarna inte når knappen? Det tog en liten extra stund men tjejen bakom luckan såg nog att det var något som inte stämde så hon tryckte igång högtalaren/micken. Han beställde det sedvanliga skrovmålet, och det brukar ju inte vara så tokigt.
 
Sen körde han fram till luckan och återigen, med korta armar så får bägge parterna sträcka sig fram allt man kan, men det lyckades och han kände sig mäkta imponerad av sin skicklighet och att han nu fått prova på sin första drive in.
 
Sen åkte vi iväg ner på kajen där han intog sitt skrovmål med ett leende på läpparna. Han har tydligen inte ätit sådan mat på flera år och tyckte att det var hyvens. Mycket folk därnere, och flera bilar som snurrade på.
 
Vi lämnade kajen och for iväg uppåt grubbe hållet, vi skulle visa vart det andra frasses håller till och han ville även se hur umedalen ser ut nu för tiden. Det har ju poppat upp en hel del nya hus överallt. Han kände knappt igen sig.
 
Landade hemma igen efter 22 och då var det egentligen bara att göra sig klar för natten och en ny dag efter denna.

 

Ha en trevlig fredag och en toppen helg!

Vad tänkte vi på eller med?

Av , , 1 kommentar 3

När vi var nere i Järlåsa så höll Anders, Theresé sambo, på att svarva i nåt järn han skulle ha till bilen. Han höll på i 10 timmar och sedan skulle det borras hål. Då håller han på mäta upp för 6 hål, istället för dom tänkta 8 hålen och hade han hunnit börja borra efter dom måtten så hade all svarvning varit förgäves. Vilka röta han hade som tänkte till lite innan han satte igång.
 
När han kom in och berättade vad som hade hållit på att hända så kom jag att tänka på min allra första, hem sydda tröja som jag skulle sy ihop.
 
Min mamma hade köpt ett mönster och säkert nåt tyg också. Det håller på att vara över 20 år sedan så jag kommer inte ihåg vem som stod för vad. Allt var så bra förberett, jag använde teverumsgolvet som arbetsyta och hade lagt ut allt så prydligt.
 
Vek och prickade in, tänkte, och filosoferade hur bra den skulle bli när den var klar. Ja, det hade ju kunnat gå vägen om jag nu inte tycktes skulle var smart och vek tyget för att spara in på klippningen men vek fel. Så den färdiga tröjan hade inte sömmen i sidan, som normala tröjor har, nädu, den hade en söm mitt fram och den andra mitt bak. Snöpligt!
 
Men man lär sig av sina misstag, heter det ju och inga andra tröjor som jag sydde på den tiden fick just den looken. Nu tycker jag att det är skönt att kläderna ändå håller på att vara så pass billiga att det inte är värt mödan att sitta och sy ihop egna saker. Om man nu inte har det som hobby eller intresse, förstås. Det har inte jag, kan jag avslöja.
 
Min svärmor, som inte längre finns hos oss, hade det inte heller så lätt alla gånger. Hon tog alltid på sig att göra saker även fast hon kanske inte hade riktigt koll på hur man egentligen skulle göra.
 
För att ta ett litet exempel. Ni vet dom här mössorna eller man kanske skulle kalla dom för dom här virkade, tunna huvudprydnaderna som var så inne för ett par år sedan, en sån ville Jennifer ha, och Elsie var inte sen att erbjuda sina tjänster. Hon skulle virka en sådan till henne. Men det gick inte som hon tänkt sig. Hur hon än bar sig åt så blev det bara grytlappar, inget annat. Det hela slutade med att hon lejde in en granne som fick virka mössan, med löfte om att inte avslöja att hon själv inte kunnat fixa det. Jo jag fick veta historien men inte Jennifer. Den fick hon höra nu i sommar då vi satt och pratade om gamla minnen. Och inte var det så farligt att hon fick veta det. Elsie ville väl bara att hon skulle tro att hon fått något som hennes farmor gjort alldeles själv. Och även om inte det riktigt stämde så fick hon ju trots allt bestämma färgen själv, och sedan fick hon ju mössan av just hennes farmor. Ha det gött, allihop!

Maria Lundmark Hällsten