Jag heter…
Mitt fullständiga namn är: Maria Lundmark Hällsten, no more, no less. Så innan vi gifte oss, Åke och jag, så hette jag endast Maria Hällsten.
Att bara ha ett namn är kanske inte så vanligt, när det pratas om namn och vad alla har för andra namn och jag får frågan om mitt andra namn och svarar att jag inget har, så ser dom flesta ut som frågtecken. När vi skulle gifta oss och jag beställde hem några papper som behövdes så ville hon jag pratade med i telefonen ha mitt namn, ja sa jag, Maria Hällsten. Mm, ditt FULLSTÄNDIGA namn sa hon lite surt och jag kunde nästan se hur hon snörpte ihop munnen. JA, sa jag, det ÄR mitt fullständiga namn, jag heter inget mer. Jaha, sa hon och då blev det helt plötsligt ett annat ljud i skällan, som att det skulle vara synd om mig, stackars barn som bara har ett namn, hon kan ju inte vara älskad. För visst är det så man säger, kärt barn har många namn.
Det kommer sig egentligen av att mina föräldrar hade beslutsångest och när jag föddes var Robban Broberg, med sin låt Maria-Therese, på ropet. Dom ville egentligen att jag skulle heta just det men trodde att många andra skulle få det namnet så det slutade med att jag bara fick heta det första, Maria. Äldsta dottern fick däremot heta just Maria Theresé.
Mina två bröder har två namn var, även mina föräldrar, så när det blev dags att döpa lillasyster så tyckte dom att det skulle vara lite rättvisa och gav henne ett namn, Emma.
Varför jag skriver om detta är att igår, så kom Jennifer och undrade varför jag bara heter Maria, och vad alla andra har för andra namn.
Hon skulle nog egentligen ha velat haft tio namn, men fick två. Jennifer Niccolina. Hennes andra namn trodde jag i min enfald att jag kommit på, alldeles själv, men ack vad jag bedrog mig. Hennes farfar heter nämligen Nils men har i alla år kallats för Nicke. Han tyckte att hon skulle döpas efter honom (sa han lite flinande) och vi klurade på vad vi skulle kunna komma på för någon, brilliant idé. Jamen Nickolina sa jag, fast jag tyckte att det skulle stavas med två c, och så fick det bli. Vi sa aldrig något om det till vare sig Nicke eller farmor Elsie, och där fick man se två fågelbon då prästen talade om vad hennes namn skulle bli. Dom blev så överraskade och satt där i kyrkan med öppen mun men tyckte att det var så roligt att vi tagit ett släktnamn. Hallå, vaddå släktnamn tyckte jag. Det var ju ett namn som jag hade hittat på.
Pratade med min moster i Malå och hon säger samma sak, jamen va kul, det hette ju mormors, systers, kusin…typ. Jaha, så påhittig var jag. Men namnet är ju fint, och det är ju det viktigaste. Fast jag vet, oftast så ville man själv heta något annat, inte många av mina kompisar under skoltiden, var nöjda med deras namn heller. Så när jag presenterade mig för min sedermera, bästa kompis föräldrar, så sa jag att jag hette Jenny, för det var precis vad jag önskade då, att mina föräldrar hade döpt mig till. Hm, men dom kom snabbt på att så var inte fallet, men vad gör det om hundra år? Ha en bra dag!
Senaste kommentarerna