Kan inte vara något annat än din personliga öl leverantör
Till – bud
Hahaha…
Schhh! säg inget till mamma, hon är på jobbet! >:)
alla kollar min blogg:
www.niccolinah.blogg.se
mycket bättre än mammas! 😀
Allt uti byxan uti ändan om…
Kom helt oförhappandes att tänka på dom här dynorna man har på köksstolarna, som ofta går sönder i själva bandet där man knyter fast dom. Nicco råkade ha just den stolen där dynan inte satt fast och hon sa uttryckligen, att hon hatade just den där stolen. Men varför då, undrade jag, och förstod inte hur man kunde hata en stol av fyra, likadana sådana.
Ja, då var det just det där att dynan inte satt fast, jamen sa Åke, det är meningen att man sitta still på stolen och inte glida runt på den, det är ju av den anledningen snörena går av. Det där är väl ingenting, sa jag, du kanske skulle limma fast dynan baki ändan, så hade du den på plats, hela tiden. Jaha, sa Nicco, så ni tycker att jag ska gå runt med en sån där alltjämnt, hängandes på byxorna, men jag måste ju byta brallor också, hm…
Och med den tanken tänkt, så kom jag ihåg vad morsan berättade för några månader sedan, då jag var upp till henne på en fika. Detta var väl någon gång i våras och hon hade åkt ut med sin kusin och hennes man, dom skulle på strömpilen och handla. På sätena har dom, under vintertid, lagt såna där frigolit dynor, eller inte frigolit, utan såna där sittunderlag, som finns i olika färger.
Dom kom fram och parkerade bilen, morsan hoppade ut och dom började gå mot ingången, då någon ropade på morsan. Hon vände sig om men tycktes inte känna igen människan, och undrade vad hon kunde vilja. Du sa kvinnan, du har något som sitter fast i baken. Morsan tar och sveper med handen bakom ändan, och mycket riktigt, där hänger ett sittunderlag. Men vilken tur sa hon till mig, att kvinnan hade talat om det för henne innan dom gick in på affären, du förstår vad folk skulle ha funderat. Ja sa jag, eller så hade dom tyckt att du var riktigt smart, förberedd på att kunna sätta dit ner, precis vart som helst 🙂 Så kan det gå, om inte haspen är på.
Vi åkte ut en sväng igår för att kolla att cheven skulle starta, det gjorde den men värmen tycks inte vilja komma igång ordentligt. Men mycket ska till innan jag blir förvånad. Jobbar idag, i vanlig ordning, 7-14, därför är jag uppe den här tiden. Ni får ha en bra dag!
Skumtomte
I dessa tider så kan man ju inte låta bli att göra en liten översättning på skumtomte, vilket låter som ett ytterst, suspekt tomte, är han här för att dela ut klappar eller vad?
Skum – tomte
Moget!!!
Ni vet den där gamla…tråkiga…så kallade roliga historien om dom två tomaterna som skulle gå över vägen, och den ena blev överkörd och den som var kvar sa -Kom då ketchup, så går vi!
Den finns tydligen i ny tappning, Nicco berättade nämligen följande: Det var två äpplen som hängde i ett träd, så föll det ena äpplet ner och då ropade äpplet som hängde kvar -MOGET!!!
Inte många knop här inte
Vi gjorde inte många knop igår, vi var inte ens ut genom…ytterdörren, dock ner i källaren då Nicco fick en kompis som ville komma och sova över, så vi hämtade upp dyna och bäddmadrass. Dom skulle ha typ…Harry Potter maraton, då Nicco fick låna alla filmer från Lundalogén. Vet inte hur det gick för dom men jag kan ju säga att dom inte såg alltför pigga ut då jag sa att vi skulle i säng, klockan tolv.
Vi såg på fångarna på fortet och jag kan inte annat än fundera på hur mycket fusk som försiggår där egentligen. Var det ingen annan än jag som såg hur hela snurrapparaten, där det är meningen att dom ska hoppa över och krypa under saker medan dom ska
försöka skruva av två lock för att få ut nyckeln, helt plötsligt saktade ner farten så mycket att tjejen inte ens fattade hur sakta det gick, för hon stod och höll upp benet i väntan på att få hoppa över?
Det där har jag sett anda gånger också, med andra saker. Men det är klart, skulle dom nu inte fått den nyckeln så hade risken varit stor att dom inte skulle ha fått någon alls och vad skulle dom då göra med all programtid, dom ska ju dock fylla ut 1½ timme, eller hur? Men vad som absolut hade retat mig, hade varit om den gruppen hade fått gå vidare.
Jag tycker nog, med facit i hand, att fångarna på fortet var betydligt roligare förut, då åkte dom minsann i fängelse, en efter en, cellerna dom var inne i blev becksvarta om dom inte kom ut i tid och det var mindre sjåpigt. Men det är väl som med allt annat, när programmen visas i alltför många år och enbart med små justeringar men med samma koncept, så blir man ändå less.
Idag ska vi i alla fall kolla om bilen startar som den ska och att värmen är tillbaka, jag ska ju som ha den imorgon då jag böjar jobba klockan sju. Sen får vi se vad vi hittar på. Vi känner oss nog lite halv hängiga allihop, förkyld, snorig och ont i halsen. Att man är lite dålig, det vet man om man börjar dagen med en ipren 🙂 Ha en bra annandag!
Luftballongen
När vi hade tinat fram igår kväll, efter den lilla trippen till Åmsele, så ringde Brälla för andra gången och undrade om vi inte ville komma förbi hemma hos dom en stund. Vi hade en kort överläggning och Nicco gick med på att ta en promenad dit.
Dom hade julklappsutdelning, bjöd på ris alá malta och gott sällskap. På hemvägen följde Lena, Brälla och deras hund Tova, med oss en bit på vägen. Vi skulle ju skicka iväg en luftballong och det lyckades vi galant med, den försvann högt upp i skyn.
Nicco hade ett ganska bra förslag, om man skrev vart vi skickade upp den och sedan hoppas på att den brinner ut av sig själv, då finns det ju möjlighet för den som httar den att fixa ny värmekälla, fylla i andra utgångspunkten och skicka vidare. Skulle vara intressant att få veta hur långt den skulle kunna åka om det blev en kedja av folk som hittade den och iddes skicka iväg den igen.
Passande julklapp
Jag och Åke fick några passande julklappar av lillasyster Emma, eller vad sägs om dessa anteckningspapper:
En liten påminnelse om att saker ALLTID hade kunnat vara värre 🙂
En kortlek med bilar, även innehållandes en Camaro:
Och slutligen såna där gummisaker att sätta på nycklarna, med självlysande döskallar på, samt en kylskåpsmagnet:
Av min käre make Åke, fick jag ett halsband med tillhörande örhängen och av Nicco en parfym. Jag och Åke fick boken på spåret och tre ljuslyktor av mina föräldrar samt en slant av svärfar, kunde ju inte ha blitt bättre.
Vi luftade bilen…igår
Ibland blir det inte som man tänkt sig…det började bra och bilen var packad med saker ända upp till taket, det var ombyteskläder, klappar, mat, kuddar, ja till och med lampa som ser ut som en julgran:
Jag skickade ett sms till Theresé då vi var på väg upp till Malå. Då hade vi nyss passerat hippologum, och det var -24 grader.
Första stoppet gjorde vi strax innan Hällnäs, då Åke kändes sig nödbedd att gå ut och insupa lite kall och god luft (viss ironi där).
Vi hade köpt med oss lite julmust, coca-cola, jag hade till och med tänkt göra en äggtoddy, dagen till ära, satt där och tänkte på all dricka vi hade med oss, och precis i den stunden så kommer jag på den enda grejen som vi glömt, jo, för det brukar oftast vara något man har kvar hemma, spriten. Nåja, nog skulle vi klara oss utan den, det var inte hela världen, men så säger plötsligt Åke att värmen började stiga lite oroväckande, bilen gick varm.
Ska du inte stanna av säger jag, så den får kyla av lite innan vi fortsätter, dom har ju en mack i Åmsele? Då hade vi ungefär 1½ mil kvar dit, men Åke tjurades och trodde väl i sin enfald att vi skulle ta oss hela vägen dit, men icket, en mil kvar och bilen kokade våldsamt och sen dog den.
Ut och upp med huven, fruktansvärt kallt, lite blåst och inte hade jag satt på mig några lång…trosor, heller 🙂 Höll formligen på skaka sönder efter tio minuter. En bil kom och stannade, men det var inte så mycket han kunde bidra med, det handlade ju bara om nedkylning samt en liten bön om att den skulle starta då den kallnat.
Det gjorde den och vi kunde fortsätta en mycket osäker resa till macken, tror aldrig att en mil har känts sååå lång, förut. Men vi hann dit och någon däruppe tyckte nog att han kunde hjälpa till litegrann för macken var dessutom öppen, vilket vi hade börjat betvivla, julafton, Åmsele och allt vad det kan innebära. Då var klockan ungefär 13:20, dom skulle stänga 14:00. Vi gick in och köpte oss en kaffe, tyvärr så hade dom stängt grillen så vi fick oss ingen lunch, men vad kunde man göra åt det då, gilla läget och hoppas på att dom sista tio milen skulle gå fort. Man höll ju på känna en viss hunger.
-30 grader var det i Åmsele, hon som har hand om macken talade om att det varit -35 uppe i Sorsele och det lät ju inte så bra. Dessutom med den lilla blåst som var där så var det ju inte konstigt att tänderna höll på hacka sönder, det var ganska så nära vattnet, där vi stod då den kokade, så det kan säkert ha varit en -35 där också.
Åke fyllde på glykol och rödsprit, sedan gjorde vi en kort omröstning och bestämde där och då att resan till Malå skulle avbrytas, vi tordes inte fortsätta uppåt där det kanske inte heller skulle vara så mycket mer trafik samt att det är lite längre mellan bebyggelserna. Vi hade ju större chans att ta oss hemåt än uppåt, om det skulle krisa. Nicco gick med på detta men vi fick lova att det skulle bli en Internetfri kväll, och det fick hon ju givetvis uppfyllt.
Sedan började återfärden vilket inte blev en speciellt skön upplevelse, vi fick nämligen aldrig upp någon värme inne i bilen. Snacka om att frysa in på bara benen, jag tror att jag var nära att få frostskador i främre hjärnloben, vid inandning genom näsan. Åke lade handen vid fläkten vid några tillfällen och sa –Jamen nu känns det som om det blev varmt. Jo tjena sa jag, det kommer inte en gnutta värme från den där, du är så nära döden som du bara kan vara och det är därför du känner dig varm. Viss *ironi* där.
Nicco hade fått en julklapp av Birgitta och Fred, dom hade sagt att några såna där så skulle hon inte frysa, nu undrade hon om hon skulle få öppna det paketet, ja gör det sa jag, det kan ju vara något du har användning av nu, och se, det var en filt med döskallar på, som hon snabbt vecklade ut och lade över sig, den kom väl till pass.
Innan vi burit upp allting vi hade packat in i bilen, så hade det gått en stund. Vi fick oss en välförtjänt lunch, halvfyra på eftermiddagen. Det plingade till i min mobil och jag hade fått ett sms, jag sa till Åke, det där är nog Theresé, men…det skulle faktiskt lika gärna kunna vara Jan A, som nu sett att det lyser här, och då har han bara skickat ett stort frågetecken, och sen skrattade vi. Men vad rätt jag hade, det var Jan och han undrade bara om vi var hemma. Jag tyckte det var lättast att ringa upp och fråga honom om det såg ut som om vi var hemma, jo sa han, det lyste i erat kök för en stund sedan. Ja, sa jag, vi är hemma, men Nicco tycker att vi ska låtsas som om vi är uppe i Malå.
Hon tyckte att detta var jätte pinsamt, snacka om en onödig resa. Men jag tror jag satt och skrattade hela vägen hem, detta är väl nåt att berätta på skolan sa jag, allt vad vi gjort på julaftonen, du sa hon, det här berättar man inte för någon. Men som vanligt är det ju så, att denna julaftonen kommer vi att komma ihåg, det hände något och även om det kanske inte var så hysteriskt roligt då man satt där, så kan man ändå skratta åt det.
Vi kan ju alltid säga att vi luftat bilen, vi kan också se det från den positiva sidan, all mat vi hade med oss, klarade sig alldeles utmärkt, det var ingen upptining där inte, snarare en viss rädsla att all dricka skulle förfrysa och smälla sönder. Vi fick se ett fint vinterland även om det var genom istäckta fönster, vi fick oss en äggtoddy a´la Maria och slutligen, vi fick en riktig kick av att få komma in i värmen, guu´se skönt det var.
Önskar er alla en fin juldag!
With a hey hey ho and a…
Jul då man var liten, firades alltid uppe i Malå hos farmor och farfar. Dom bodde i Lainjaure, tre kilometer från platsen där vi nu har våran sommarstuga. Vi var ofta många kusiner, där och just dagen innan jul eller på självaste julaftonen så brukade vi sova över hos dom, allihop.
Innan alla var på plats, dagarna innan jul, så tillbringade vi mycket tid hos farfars. Då var det jullovsmorgon och till tv;n fick jag och brorsan dricka te och doppa hennes mjukbröd som hon bakat nere i stenugnen och till efterrätt skar hon alltid upp en liten bit nougat, att avnjutas inlindad i ett papper. Vilka minnen man får!
När det var dags att bege sig från stugan och ut till dom så ordnade vi ett pulktåg som bands fast efter snöskotern, sedan gick färden över sjön i kolandes mörker.
Vi fick inkvartera oss uppe på vinden, där vi brukade ta madrasserna från sängarna och åka nedför trappen till allas förtjusning, förutom kanske farmor då. Sen var det pilkastning nere i källaren där även farmor råkade ha sin julgodis förvaring, det försvann nog den ena nougat biten efter mandelmassa och nötter. Jag och kusin Anna, kunde smyga ner dit på nätterna och sitta och mumsa, men vi lämnade alltid en lapp efter oss, att det var dom svarta fåren som varit framme. Farmor skrattade lika gott varje gång, så hon visste nog allt vad hon hade och vänta då det var jul, och förmodligen köpte hon hem lite extra, så fåren skulle få sitt 🙂
Nu är vi då på väg dit upp igen, fast nu är vi inte alls lika många som vi en gång var, utan nu är vi bara tre stycken, men nog så härligt.
By the way, jag och Åke har ju dessutom förlovningsdag idag, vi bytte ringar framför den öppna spisen uppe hos farfars, julafton 1985, jodå!
Önskar er alla en riktigt God Jul och hoppas den blir precis så där bra som ni ville ha den.
Senaste kommentarerna