Det tar sig

Av , , 2 kommentarer 4

Jag skulle visa Theresé, min lilla gurka, som växer bakom väggen, igår. Och kolla vad jag hittade:

En till gurka, så nu har vi faktiskt tre stycken synliga, men den här är den största hittills och den har hängt sig fast i rosbusken.

Och nu på morgonen gick jag runt med vattenkannan och skulle ge våra blommor inomhus, lite vätska och titta nu vad jag hittade:

Detta är ju den blommande kaktusen som bara blommat en enda gång, sedan har den fått små knoppar men dom har bara torkat ihop av och trillat av, men nu ni. Kaktusen har Nicco fått av Birgitta och nu ska jag icket vara där och peta, jag ska inte ens andas på den, så ska ni få se vilken otrolig blomma det blir.

Sist men inte minst, kolla in mängden av röda vinbär som sitter på buskarna:

Om det fanns lika mycket lingon i skogen så skulle alla vara glada och nöjda. Här håller för fasen kvistarna på att gå av, under bärtyngden. undrar just vad man ska göra av dom? Hm…jag är inte överdrivet förtjust i dom, kanske lite gelé skulle passa. Och som Anders sa, igår, man ska alltid sätta ett A, framför ordet gelé, testa 🙂

Cowboyfesten i Maltträsk

Av , , 2 kommentarer 5

Här kommer en hel del bilder från lördagen och söndagens bravader.

Därnere skymtade man Sune och Giselas ekipage, och jag, utan mina glasögon, undrade vad fasen dom hade för skorstenspipa i förtältet.

Men det var ingen pipa, det var en del av gungställningen som stod bakom, annars hade man ju kunnat tro att det var där, all matlagning skulle ske. Sune "the head chef" var nämligen mannen som fixade käk åt alla 88 vuxna med några barn till.

Och det gjordes enligt konstens alla regler:

Maten betsod av chili con carne med sallad och bröd till, inte att förakta.

Tova var väl den enda som såg lätt uttråkad ut, och hade tagit sin tillflykt till bryggan.

Här rockades det loss till Wolfman Jack, alltjämt lika bra…eller alltid lite bättre 🙂

Två ohängda personer som satt på puben, som kvällen till ära hade försökt klä upp eller ut sig.

och nu, dagen efter:

Jag var nog först uppe, kvart i åtta hoppade jag upp ur sängen och kokade dagens första kaffepanna. Sedan dök dom upp, en efter en, i solskenet. Snacka om att ha tur med vädret.

Mindre tur hade Lena, som shejkade loss på kvällstimmarna och vred knäet så förbandslådan var ett nödvändigt ont, som plockades fram, dagen efter. Brälla letade dessutom fram skaftet från en lie, det var det närmaste en krycka eller käpp, han kunde komma, och det var nog inte helt fel. Hoppas det känns bättre idag, Lena!

Sen hade vi ett uppdrag tilldelat av fru Helena Jonsson. Deras döttrar som var på väg upp till Maltträsk i lördags hade skjutit topplockspackningen (om det nu är det) på deras volvo, och blev således ståendes med bilen, strax utanför Hällnäs. Dom fick skjuts till Maltträsk men för att få bilen hem till Umeå, anlitades vi, som har resurserna att ta med en bil därbak.

Det fick kluras ett tag, och sedan hade vi inte tillräckligt med ström i vinschen, men den gick att få upp på startmotorn (vilket kan innnebära att det egentligen är något annat som farit), och det var ju tur. men en Volvo med kula, tar vi aldrig med igen. Kulan har nött ett hål på insidan av bakdörren och huven fick nog ta några stötar mot loftet. Men hem kom vi oss.

Vi tackar Brälla och alla inblandade för en toppen trevlig lördagskväll, det kan vi göra om 🙂

Apropå projektet på fredagskvällen. Vi hade fått det eminenta uppdraget att frakta Brällas present från klubben, till Maltträsk, det var en 12 meters flaggstång och vi som har en markis på 13 meter, hade ju det perfekta fordonet att få med stången. Det var det vi fick hjälp med, att få upp den på markisen. Där låg den välgömd och ingen kunde gissa vart den var, förutom dom som visste om det, förstås.

Önskar er alla en fin dag!

 

 

Bilspekulanter

Av , , 4 kommentarer 6

 

Det blev som fullt här på gården igår kväll och man kunde ju tro att vi var spekulanter på nya bilar, men så är inte läget.
 Vi hade ett litet projekt som skulle fixas och vi hade då bjudit över Tord och Camilla på en liten cider…som intogs under visst planerande om hur vi skulle gå till väga, eller ja, där överdrev jag ju litegrann, men ni förstår.
Rätt var det var så dök det upp bilar från det ena hållet och det andra och fort hade vi fyllt upp vår gård med fordon. Det var bra, själva projektet vi hade på gång var klart på fem röda, med all hjälp som dök in och nu är det ur världen.
Vad det handlar om kan jag inte avslöja…inte än, men på söndag eller måndag kanske 🙂
Theresé, Anders och Sally är nu på plats, jag hämtade upp dom på flyget igår efter middagen och Sally, som egentligen var lite småtrött då dom kom, speedade på hela kvällen och fick alla att le.
Sedan var hon lätt att lägga omkull, hon somnade med en gång och förmodligen kommer denna kväll att sluta på samma sätt.
I Maltträsk med alla som ska dit, lär det vara full rulle. Ryktet säger att vi blir ca 90 stycken där och vart alla vi ska rymmas ska bli spännande att se, men det finns ju mycket yta att stå på också. Ska bli väldigt roligt i alla fall.
Nu på morgonen så är det packning och diverse planering som ska göras, vad som ska med och inte. Sen börjar vi nog på att rulla efter lunchen. Nicco ska sova hos mormor och morfar, hon var absolut inte intresserad av någon cowboy fest i vildmarken. Önskar er alla en fin lördag!

En annan camping

Av , , Bli först att kommentera 7

 

Efter campandet vid Fyrisån, bestämde vi oss för att satsa på en annan camping. Theresé hade lokaliserat en som låg ganska lämpligt till. Innan vi körde in så pratade vi med campingvärdarna för att försäkra oss om att en 12 meters buss skulle rymmas där, det var inga problem, sa dom och pekade ut en plats vi skulle få stå på.
Allt var verkligen frid och fröjd, lite folk, inget stök och bök. Niccolina hade fått sig en leksak, och här går våra minnen isär, jag har nämligen för mig att hon fått ett flygplan eller fågel, som skulle dras upp för att sedan släppas av. Hon och Åke tror att det var en typ av drake, nå, det spelar ingen större roll, det som hände, hände i alla fall.
Åke skulle nu testa denna leksak och det gick inte som planerat, den fastnade nämligen rätt så högt upp i ett träd. Nu plockade han fram en sån där vikstege, och med sina träskor på fötterna klättrade han sedan högst upp, på det absolut sista steget, där man inte ens ska stå, och i händerna håller han ett kastspö som han sträcker upp mot, och in i, trädet.
Här skyndade jag mig in i bussen för att plocka fram kameran, jag förstod faktiskt, utan större matematiska kunskaper,  att detta skulle inte sluta som han hade tänkt sig. Tyvärr, min reaktion var inte så bra, jag fick bara ett kort då han landade på backen. Givetvis tippade hela alltet och han hade bara tur som inte bröt några armar och ben…men leksaken fick han med sig ner.
Sedan satte det igång att hällregna och det var inte nådeligt hur mycket vatten det kunde komma på den fläcken där vi stod. Dessutom hade vi fått ställa bussen längst ner i ett svagt nedförslut, och ovanför var det en nyplanterad gräsmatta, kan ni gissa vad som hände då vi skulle därifrån, dagen efter?
*Slurp* så sjönk bakhjulet ner i geggan, och den ville inte komma upp. Åke bar stenar och grus, som han slängde in under hjulet, jag offrade vår nya dörrmatta, den sköt iväg som en raket, campingvärdarna öppnade inte dörren då vi knackade på för att fråga om dom hade en spade att låna ut, dom vågade kanske inte.
Till slut, mitt i alltihop, kommer det tre tyska killar, vi förstår inte vad dom säger men dom visar med händerna att dom ska hjälpa oss att putta på, och se…med fyra människokrafter därbak och Åke som gasade, så släppte äntligen geggan, greppet om bussen och vi tog oss upp. Vilken pärs! Vi försökte lappa ihop hålet i gräsmattan så gott vi kunde, med våra händer och fötter och sedan lämnade vi placet för gott.
Nu sa då Nicco, då vi satt i Kubbe och mindes alla resor, att hon minsann inte hade haft en lätt uppväxt. Inte fick hon leka med vem hon ville, och inte fick hon äta vad som helst (läs blogginlägget ”vi äter inte lera”), och sina leksaker fick hon då heller inte ha för sig själv…stackars barn 🙂
Önskar er alla en fin dag i solen, själv ska jag hämta en bilbarnstol som jag hyrt på barnens hus, åka på maxi, hälsa på Bo-Lage, och ikväll hämtas Theresé, Anders och Sally upp på flyget, dom landar efter sex ikväll. Och sedan ska vi bara ladda för den stora cowboy festen i Maltträsk, som går av stapeln imorgon.

Sveriges torraste ställe

Av , , 6 kommentarer 6

Vi måste ha Sveriges torraste hus, eller så är vi i alla fall på god väg. Ni vet, vi hade ju hit en besiktnigsman från Anticimex, som besiktade huset och sa att han aldrig sett ett sånt fint och torrt hus, inga fuktskador eller sånt som var på gång att bli något.

Detta, trots att det inte finns några ventilationsfönster eller köksfläktar etc, inte i hela huset. Men för att försäkringen skulle gälla så skulle det installeras pax fläktar på toaletterna, detta är gjort, och av så kallade fackmän.

Min farmor och farfar hade pax fläkt på toan och den var kopplad till lysknappen, så när man tände lampan satte den igång och vice versa.

Våra fläktar är automatiska, dom ska känna av då det är fuktigt och slå igång. Men herremin…jeee, vår fläkt härnere går ju för jämnan. Hur är det möjligt i ett hus som inte uppgetts ska innehålla någon fukt? Man behöver ju bara tänka på att öppna munnen för att borsta tänderna…så slår den igång. Sånt överskott på saliv har vi inte, jag lovar.

Eller är det bara så enkelt att dessa nya fläktar, inte suger så värst bra och därför måste stå och gå, 23 timmar av 24. Någon som vet?

Och med detta sugande så borde vårt hus snart vara torrt som fnöske 🙂

Lutande stolpen på…

Av , , 7 kommentarer 7

 

Enya är som en baby, ibland springer hon runt och jagar mig och så fort jag tittar på henne och böjer mig lätt framåt, så gör hon sig beredd att hoppa upp. Hon har än inte gjort det, förmodligen för hon känner att det kan bli fel om hon måste ta tag med klorna för att hålla sig kvar.
Nä, däremot får jag böja mig ner så pass att hon når att sätta upp tassarna kring min hals, vilket hon gör, sedan lägger jag ner handen bakom henne och då stiger hon upp med tassarna i handen och jag ställer mig då upp. Hon tar ett ordentligt tag om min hals med tassarna och borrar in huvudet under hakan på mig…sedan kan hon sitta där i två-tre minuter och sen vill hon ner igen. Vid såna tillfällen är det svårt att ta ett kort på henne, för hon kommer emot mig så fort jag sänker blicken mot henne 🙂
När jag nu liks hade kameran framme igår så passade jag på att ta ett kort på den fina lyktstolpen som dom planterat eller för all del, placerat, på andra sidan vägen:
Visst har dom fått den rak och snygg (skrev hon och smålog). Nicco sa att dom stått där jättelänge med diverse fordon för att få den rak, men sedan lade dom ner och åkte därifrån. Nu har dom kopplat i strömmen i den så jag vet inte jag, men det ser ju då ut som om dom är nöjda med sin insats.
I eftermiddag ska jag nog sätta mig på bron och fota alla knäppa fotgängare, cyklister och bilister, som passerar här. Det är verkligen cirkus. Vår in och utfart är inte märkt med vare sig övergångsställe eller cykelöverfart…inte än. Men av någon ofattbar anledning ska ändå alla över, just här. Och hälften eller mer, av alla bilister stannar för at släppa över dom.
Inget ont sagt om att man kanske vill vara snäll…men dom tvingar ju dessutom mötande att agera likadant. Gå bort till dom riktiga övergångsställena istället, så det blir någon ordning. Dessutom genar jättemånga över den nyplanterade gräsmattan…varför? Ni ser bara löjliga ut där ni går och försöker undvika att skopa upp jord i sandalerna.
Jag råkade sitta ute på bron igår, då Åke kom hem från jobbet, han blinkar för vänstersväng, stannar för det kommer mötande och givetvis kommer det folk från höger och på vår infart ställer det sig två cyklister som ska över åt andra hållet…mitt i vägen. Dessutom stannar nu den mötande trafiken för att släppa över människorna, ser ni scenariot framför er? *SUCK*
Nu har jag slutat sucka, ska ordna någon typ av frukost och sedan får vi se vad jag gör. Kanske städar upp lite och sedan ringer och hör vad mamma tänkt göra idag. Önskar er alla en fin dag!
 

Vad kan ha hänt?

Av , , 6 kommentarer 8

 

Dagen igår, blev som tajmad in i minsta detalj. Vi blev hämtade av färdtjänsten för resan ner till Norrbyn, väntade 5 minuter på att få borda färjan över till Norrbyskär. Där tog vi en promenad längst bort till kyrkan/skolan och sedan gick vi en liten bit mot läger hållet. In på muséet och gick varv där och avslutade besöket med lunch på herrgården.
Det enda jag måste slå ner på är att vi inte hittade en endaste ramp på herrgården så vi tog oss inte längre än till verandan, där åt vi lunchen och var glada att maten var god och inte en droppe regn, föll på våra huvuden.
Nästa nedslag blir således på handikapp toaletten, som är en skam för dom som hittat på den. När den inte har ett ryggstöd plus att den är högre än en ”vanlig” toalett. Annars är Norrbyskär fint, kanske ett sånt där ställe man ska åka till, bara för att ha varit där. Sedan satt vi tio minuter och väntade på färjan tillbaka så det stämde ju rätt så bra. Chefen var då mycket nöjd så hon uppskattade utflykten. Vi var tillbaka hemma hos henne, fem minuter innan jag skulle hem för dagen.
Min sista jobbardag nu och det känns skönt, jag höll inte på att få av alarmet i morse, jag fick knåda mobilen från alla håll innan Bumbibjörns låten tystnade. Men att det är aningens sämre idag beror nog på allt puttande av rullstolen igår.
Och nu, slutligen, -NEJ ÖHMAN, vart såg du att det var något fel på jeepen???
 
 
 
 
 
 
Ooooppps!   🙂
Önskar er alla en fin dag!

Jagad av skurhinken

Av , , 2 kommentarer 8

Jag skulle skura golven igår, när jag gör det så brukar katterna få vara i källaren, enbart för att jag inte vill ha deras päls, fastkletad på dom fuktiga golven. Nå, när dammsugaren är på så är det ingen sak för dom att självmant försvinna ner i källaren, dom tycker inte om vår snabeldrake.

När jag så slog av draken skulle jag hämta skurhinken, som så påpassligt står längst upp i källartrappan. Där råkade nu Eloise ligga och lurpassade, hon flyttade sig inte en millimeter nedåt utan väntade förhoppningsfullt att jag skulle kliva ner ett steg så hon skulle kunna smita in.
Men se den gubben gick inte, jag motade henne med skurborsten men samtidigt som jag gör det så kommer jag åt hinken som med dunder och brak åker nerför trappen. Det roligaste var att Eloise tog samma väg, och hur hon lyckades komma förbi och hålla undan för hinken, det vet inte jag. Den mellanlandade inte heller utan fortsatte runt kurvan ända ner till slutet. Katten såg jag inte till då jag kom ner, hahaa…men jag skrattade gott och min förhoppning är nu att nästa gång, kanske hon masar sig ner ett steg, då jag säger till henne. Eller vad tror ni?

Campingen, del två

Av , , 2 kommentarer 6

 

Nu kommer en liten fortsättning om campingen i Uppsala, som vi tillbringade, omringade av ett gäng högljudda individer, (om dessa kan ni läsa i tidigare blogginlägg, från i söndags, "vi äter inte lera")
Jag avslutade det blogginlägget med att skriva att allt var frid och fröjd, lugnt, tyst och mörkt, och jag och Åke var dom enda som var vakna. Även fast det säkert var nära att vi fått upp hövdingen, i husvagnen framför, genom ett oförsiktigt tilltag av Åke, som lade upp fötterna på tuten.
Nå… en kvart passerade och helt plötsligt blir det liv och rörelse borta vid infarten. Det kommer först en bil med husvagn och snäppet efter, en polisbil. Dom stannar vid grinden, som är låst eftersom timmen är sen, ur husvagnsekipaget kliver en polisman och i polisbilen kliver det sedan ut en polis till samt två, rätt så onyktra killar. Dom surrar på en stund och sedan åker polisbilen iväg och lämnar killarna samt husvagnen där utanför.
Killarna kommer in släntrande och tar sikte på vår buss, givetvis har dom väl lagt märke till att det lyste i den. En av dom tar tag i dörren och öppnar upp den på glänt men Åke är snabbt på plats och säger att dom har kommit helt fel. Dom kliar sig i huvudet och mumlar något, sedan pekar Åke på hövdingens husvagn och säger att det är dit dom ska…ooopps.
Dom lägger om kursen och går fram till husvagnen och bankar på dörren. Vi duckar ner och spejar försiktigt genom framrutan för att se vad som ska hända härnäst (visst är vi då för hyggliga 🙂
Hövdingen ser tämligen sömndrucken ut där han står i dörren, vi hör inte vad som sägs men det pekas och pratas och sedan stänger han igen dörren och kvar står killarna som frågetecken. Vi har släckt och låtsas vara osynliga så hos oss är det ingen idé att dom knackar på, dom försvinner efter en stund neråt campingen och vi varken hörde eller såg aldrig till dom igen. Hahaa… så kan det gå om man ger sig i lag med dom man inte känner.
Glömde också att skriva om när vi anlände till campingen, bussen var aningens längre än vad Åke tänkte på, sen blev det en 180 graders kurva med ett utförslut som hette duga, bussen tog i staketet så vi förlorade en list där bak, sedan tvärnitade han i samband med närkontakten med den följden att våran porta potti (husvagns toalett) tippade. Vilken jädrans tur att den var tillsluten och det rejält, för inte en droppe kom ut genom den…puhhh!
Året efteråt, hade vi en ny buss och provade samma camping en gång till, men nu placerade vi oss så långt bort och undangömt som möjligt. Nicco hittade i alla fall åt dessa barn som hon lekte med, men det var aldrig riktigt bra, och jag sa till slut med en uppgiven suckande röst, – Men kan du då inte hitta några andra barn att leka med? Hon undrade varför, och jag kunde för mitt liv, inte komma på något svar, annat än att jag bara tyckte det. För egen del var det för att jag ansåg mig inte ha lust att uppfostra ännu några stycken barn, just där och då, därav den uppgivna sucken.
Nästa gång vi kom till Uppsala med en annan buss så bestämde vi tidigt att vi inte skulle campa på den campingen, vi valde en annan, utsedd av Theresé och den var väl fin, välvårdad och stillsam, tills vi skulle därifrån, men det blir ännu en annan historia som jag får skriva om sedan.
Idag ska jag ta med chefen på en liten utflykt, vi ska till Norrbyskär, det ska bli trevligt. Önskar er alla en fin dag!
Maria Lundmark Hällsten