Varsch jer du?

Av , , 2 kommentarer 8

 

När man pratar om tiderna som var förr så förs man automatiskt back to memory lane, vet inte riktigt hur man säger det på svenska, minnenas väg/gata, nå. Saker poppar upp, dofter, händelser, kompisar man hade och vad man gjorde.
Annica och hennes familj, som jag skrev om igår, hade ju en sommarstuga en bit utanför stan. Där var dom ju varje sommar, precis som vi alltid var uppe i Malå. Vi ringde ofta till varandra men det var inte alltid så tvärenkelt.
Vi hade en telefon, i storstugan, det hus där ingen vistas i på sommaren, förutom då det ska duschas eller gås på toaletten. Så ringde man dit var man tvungen att hitta av då någon var därinne. Sedan skulle denne någon lokalisera vart den andra människan var, som hade telefon. Och det var inte alltid heller, så himla lätt. Det finns stora ytor att vara på och det kommer ni väl också ihåg, det var inte speciellt billigt att ringa. Man fick inte prata hur länge som helst.
När man sedan skulle ha tag på Annica, så hade inte heller dom någon telefon i deras stuga, utan man fick ringa till hennes farfar, som hade huset en hundra meter därifrån, tvärs över potatislandet. Sedan fick man hoppas att han iddes gå och hämta henne, eller så fick man ringa upp, senare.
En gång då jag ringde dit och han svarade, så hörde han inte riktigt vad jag sa: Jer e a Annica? Frågade han och jag kunde nästan se framför mig hur han lutade sig fram och plirade med ögonen. Nejnej, sa jag, det är Maria, är Annica där? Sedan följde en kort stunds tystnad så sa han: Varsch jer du? Ja, jag är i Malå, svarade jag. VAA, Jer du i Malå???
Ja, då begrep jag att han fortfarande trodde att han pratade med Annica så jag höjde volymen och förklarade igen att jag inte var Annica, utan Maria, aha sa han, men det gör ingenting, jag kan prata med dig i alla fall (*suck* kan ni ju tänka er att en 12 åring tänkte). Hahaa…
Idag jobbar jag 14-21, det vill säga ett lättare arbetspass men lite tråkigare tider. Man kommer hem lagom för att höra vad familjen gjort och sedan får man gå i säng. Men å andra sidan, jag har ju sovmorgon och lite tid innan jag ska iväg och det är också skönt. Jag hoppas och önskar er alla en fin torsdag, och hallå, ta det försiktigt på vägarna, vid sladd, frikoppla och styr i vägens riktning!

Tuff uppväxt

Av , , 8 kommentarer 5

 

Jag åkte och köpte dom där räkmackorna som ”Tant Bibbi” skulle bjuda på igår. Dom var mycket goda, men tyvärr… dom slår inte Ullas räkmackor (Ullas kondis, här på västerslätt), dom är snäppet godare 🙂
Vi blev sittandes där i över tre timmar, snudd på 3½, och pratade en hel del om hur saker och ting var, och hur dom har blivit. Vilken tuff uppväxt vi hade som inte fick ta på träskor förrän första maj, inte heller någon cykel. Då var det lördagen som var vigd åt godisköpande och grillkorv fick man äta om man fyllde år eller åt ute på restaurang.
Två kanaler att välja på tv:n och efter åtta fick då inte jag titta på den. Bibbi berättade att hennes pojk, en gång blivit hemskickad från skolan. Hon ville veta av vilken anledning men han hade suttit där och sett så oskyldig ut, inte hade han gjort något inte.
Hon fortsatte tjata på honom och sa till slut, visst är det väl bättre att du talar om det för mig, än att du ska måsta tala om det för pappa, då han kommer hem? Då kröp sanningen fram… han hade sagt en svordom. Jojo, då hade minsann lärarna något att säga till om. En svordom och du åker hem… basta!!!
Ja, men skämt på sidor, inte hade vi det så tokigt då, jag tror hellre att det är betydligt tuffare att vara barn och ungdom idag. Mera prestige i det man gör, man SKA framförallt göra någonting, press, skola, hänga med kompisar, lättare att få tag i saker som inte är några höjdare egentligen, och dom ser förmodligen mindre av sina föräldrar. Inte så lätt, alla gånger och jag skulle inte vilja byta.
Karin, min klasskompis mamma, berättade om en gång då dom varit i stugan. Jag och Annica var hemma och donade på. Så hade Annica ringt till stugan och sagt: Ehh, mamma, kan du gissa vad jag och Maria har gjort? Nää, sa hon och lät smått oroad, vad har ni gjort för något?
Vi har flyttat ut pianot från mitt rum och tagit in det i erat sovrum. Nämen herregud, hur bar ni er åt då, blev det repor på golvet etc etc. Hon hade blivit jätteorolig för röran som skulle möta dom då dom kom hem. Men inte då, vi hade lyckats med uppdraget, och Karin sa att vi förmodligen gjorde detta när dom var borta, för annars hade inte Annica fått flytta på det.
Hon frågade igår hur stackarn vi hade burit oss åt, men jag kommer inte ihåg… har bara ett svagt minne om flytten. Hon sa att för två år sedan ville dom bli av med pianot, hittade en kvinna av utländsk härkomst vars barn spelade piano men dom hade inte råd att köpa ett… perfekt tyckte Karin, och gav bort det till henne.
Kvinnan skickar dit två gubbar som ska ta pianot, Karin påpekade att hon icket ville ha någon repa på parketten, och sedan sa hon att som dom kämpade för att ens få ut det genom första dörren, kunde hon för sitt liv inte begripa hur vi hade burit oss åt. Efter sig lämnade dessa gubbar en stor repa på parketten, det hade tydligen ingen betydelse vad hon önskat. Sedan såg hon genom fönstret hur dom lastade upp pianot på släpen och sedan släppte dom av det så det tippade med en smäll, rakt bakåt. Ja inte kunde det pianot bli som det en gång varit, avslutade hon berättelsen. Vi sa efteråt, jag och min man, att det hade varit roligt att få veta hur barnen gjort.
Jaja, men det lär dom väl aldrig få veta, nu när man inte har minnet kvar. Men vi lyckades i alla fall, så en viss talang har vi ju 🙂
Hoppas ni får en bra onsdag!

Ledigt på avdelningen?

Av , , 4 kommentarer 8

 

Finns det nåt mer irriterande än då dom tagit ledigt på perforeringsavdelningen? Jag blir galen då man inte kan riva upp mjölkpaketet, dra upp plasten på kattmaten, eller öppna jordnötssåsen, annat än att man ska måsta leta fram en sax. Whyyy???
Skrev hon lite smått ironiskt och skämtsamt…men med en smula sanning bakom 🙂

Snålt tilltagen Hippocampus!

Av , , 2 kommentarer 6

 

Hörde på tv för någon dag sedan, det var en snubbe där (förmodligen en professor, läkare eller liknande) som berättade om hjärnan och dess funktioner.
Vi har något som kallas för hippocampus och detta finns att läsa om på wikipedia och jag citerar: Det finns ett fall i historien då man kirurgiskt avlägsnade hippocampus på en man med svår epilepsi. Detta fall blev senare världsberömt och beskrevs i flera böcker eftersom mannen helt förlorade sin förmåga till att skapa nya minnen. Författaren till böckerna. Detta fall blev det tydliga beviset för att hippocampus skapar vårt korttidsminne samt deltar i delar av den process som överför korttidsminnet till långtidsminne. Man kunde besöka honom på förmiddagen och när man kom på eftermiddag samma dag så hälsade mannen som om man aldrig förr mötts. Slutcitat
Han berättade också att vårat lokalsinne sitter i hippocampus och hos engelska taxichaufförer, som var tvungen att lära sig 24 000 adresser, var den förstorad. Och det kan nog vara ett tydligt tecken på att det behövs, med en sånt stor lokalkännedom.
Hm, sa jag till Åke, då borde min hippo, vara snålt tilltagen med tanke på mitt lokalsinne. Jag menar…hur många kan villa bort sig på Ica, på skolan, där jag hade två vänstersvängar att bry mig om, och ni kan ju tänka er läget idag, med ombyggnationen på Coop. Jag fick gå därifrån utan korv…det var liksom ingen idé att försöka hitta igen den.
Står jag inne på lasarettet och tittar ut genom ett fönster så får jag verkligen tänka till för att lista ut vart jag är, det är verkligen knepigt. Då kan ni också förstå min oro vid alla nya dragracing tävlingar, där vi har en retursträcka som vi ska tillbaka på. Ok, nu säger ju alla som kört eller vet hur det ser ut, att det är ju bara att köra runt.
Ja, men det kan också finnas avtagsvägar och nu snackar ni med en som räknar sådana för att hitta till nya platser. Därför hade jag, under mitt första år som licens ägare, förslag på att få se en karta uppifrån, på banområdet, för då skulle jag lättare förstå hur det ser ut på stället.
Nu brukar det inte finnas såna kartor, utan jag får istället gå banan runt för att memorera hur den ser ut. Piteå, lär jag nog komma ihåg, Kubbe är osäkert, men jag tror att jag fixar den, vi körde ju den för att checka läget i augusti, då vi var där, och Fällfors, men den är lurig för mig… konstigt nog. För där är det bara runt…tror jag, hm, näpp, nu ska inte fördjupa mig mer i detta. Det finns andra saker att klura på.
Till exempel hur jag ska få värmen i Jeepen, att blåsa både på framruta och sidorutor… samtidigt, det ni, är nåt att fundera på, så här på tisdagsmorgonen. Eller hur det nu var 🙂 Önskar er alla en fin dag!

Uppför…litegrann

Av , , 2 kommentarer 6

Tandläkarbesöket gick bra…nu blev det lite uppför istället för utför 🙂

Förmodligen beror smärtan på en blodutgjutelse på insidan, som kan bli då dom är´tvungen att ta bort rätt så mycket av benet, förklarade tandläkaren. Jag skulle ge det en vecka till men börjar det på värka så måste jag höra av mig.

Det värker inte, men svider hellre, och gör givetvis ont vid beröring, men det var ju inte heller så konstigt. Nu vet ni det!

Håller det på att gå utför?

Av , , 2 kommentarer 7

 

Idag tog jag sovmorgon, det trodde jag aldrig skulle funka, men det gick. Ändå ställde jag klockan på ringning, jag ska nämligen till tandläkaren och visa upp hur det ser ut i munnen idag, efter tandutdragningen, enligt deras rekommendationer, och jag tror att det är bra att jag får göra det. Jag är nämligen fortfarande svullen, det gör ont som sjutton och det är två svarta hål rätt ner i avgrunden så risken finns väl att det åkt ner skräp där. Nå, jag ska inte ta ut något i förskott, allt kanske är som det ska. Skrev hon samtidigt som hon drog in luft i lungorna och grimaserade lite lätt.
Det kanske håller på att gå ordentligt utför, för Maria, vem vet. Jag tycker också att det är jätte skumt att jag ännu har ont i handen efter operationen. Jag menar, hallå…det är två månader sedan det gjordes, lite drygt, och det känns fortfarande som att jag skrapat upp handflatan mot asfalten. Ringfingret är dessutom lätt svullet och har varit så sedan dess. Jaja, läkaren kanske var tvungen att gräva ner till Kina för att fixa felet, därav den långa läkprocessen. Det ger väl med sig, så småningom…vem har bråttom?
Det känns då väldigt skönt att jag bara jobbar en dag sen är jag ledig två, igen. Och eftermiddagarna brukar vara lugnare så man får väl repa sig då. Imorgon är jag och mamma, samt en gammal klasskompis mamma, bortbjudna till ”min” tant Bibbi, hon ska bjuda på räkmackor från café Victoria, jojomensan, snacka om att vi blir bortskämda.
”Tant” Bibbi, var den där snälla tanten som man plockade årets första maskrosor till och sedan fick man godis eller annat go ‘fika, för besväret. Eller var, ska jag inte skriva, hon är, fortfarande, men maskrosor blir det nog inte till henne imorgon. Jag ska ge henne ett stort höstljus istället, som hon kan tända för att lysa upp lite i mörkret.
Nä, nu tror jag att det är dags för lite frukost, sedan är det bäst att jag dubbelcheckar tiden hos tandläkaren så jag inte tar fel. Hoppas ni får en bra dag, allihop!

Knarklangare, ett framtidsyrke?

Av , , 2 kommentarer 6

 

Vi satt och tittade på cops, eller trafikpoliserna eller vad det nu kunde ha varit, det finns ju hur mycket som helst av såna filmsnuttar. I alla fall så hade dom haffat en kille som hade massor med knark på sig. Polisen vänder sig mot kameran och säger: När jag var liten så lekte man brandman, idag leker barnen knarklangare.
Skrämmande om man tänker på det. Vad barn vill bli när dom blir äldre är ju ett yrke eller en person som arbetar med det och som dom ser upp till. Då kan man undra vad dessa barn, som leker knarklangare, har för föredömen?
Jag berättade det för Nicco och hon såg ju ut om ett stort frågetecken, meh…hur leker man det då? Ja, det kan man ju fråga sig, kanske dom springer runt och säljer kottar sedan får någon agera polis… äsch, korkat är det då.
Nu vet jag ju att detta att man vill bli något man ser upp till eller börja jobba med det som ens föräldrar gör, inte alltid stämmer. Vi har ju bland annat en dotter, vars dröm var att bli boxare…men det växte hon ifrån, sedan blev det lastbilschaffis men hon slutade på GE Health Care, där ser man, någons vägar är outgrundliga 🙂
Vi uppdaterade Niccos hall lite, igår. Hon fick ett nytt skoställ, en hallbänk och en snygg tavla, kort kommer sedan. Nu är det kvar att få dit nya dörrfoder (vilket min pappa ska fixa…när han har tid) och måla väggarna, en vägg ska få en fondtapet, det kommer att bli snyggt.
Och nu har bilarna vinterdäcken på, känns skönt, det kan ju vara lurigt på morgonen. Som i fredags då jag åkte på jobbet. Jag behövde inte skrapa rutorna på bilen, åkte iväg, kom fram till jobbet och när jag klev ut ur bilen hördes ett igenkännande ljud, någon skrapade sina rutor. Jag tänkte inte närmare på det förrän jag började gå och det var som en liten skridskobana på parkeringen. Vart man då överraskad. Men så är det, det kan skilja ett antal grader mellan bostadsområdena. Önskar er alla en fin söndag!
Presentation
  Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!. Bloggar om: livet, funderingar och tankar. Ålder: 56 Bor: Umeå Familj: min man Åke, döttrarna Theresé och Niccolina. Utbildning: grundskola Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Bästa egenskapen: empatisk och ärlig Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig. Husdjur: 1 japansk spets som heter Winstone Bil: kör en Audi quattro som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Dodge Van, Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀 Intressen: dragracing, att skriva, innovationer, människor i ren allmänhet. Vi bär alla på olika historier. Senast lästa bok: Mormor hälsar och säger förlåt Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren. Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka. Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv. Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen. Fem bästa sakerna med Umeå: Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Mina länkar
Arkiv
RSS Nytt från vk.se
Presentation

Sysselsättning:Personlig assistent och arbetsledare
Bloggar om:livet, funderingar och tankar.
Ålder: 52
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa samt yngsta dottern Niccolina. Är även, stolt mormor till Sally Maria Johanna, som föddes 29/6-2010.
Utbildning: grundskola
Dröm:rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen:empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur:Winstone som är en japansk spets.
Bil: Kör under sommaren en Camaro årsmodell 70, (om vädret tillåter) den är gatregad men jag kör även dragracing med den. Sen har vi i familjen även en Audi Quttro, en Camaro -75 (projekt), Volvo S70 samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan ju behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar bilar, och nu även Niccos dragracing karriär.
Senast lästa bok:  Silvervägen
Senast sedda film: på bio så var det Cornelis vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 6 gånger under sista 26 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min före detta chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Maria Lundmark Hällsten