Jag läser, ibland med fasa
Jag är ju medlem på netdoktor.se, och där får man vänner som tillhör olika kategorier, med det menar jag olika grupper, jag tillhör röksidan, i och med att jag slutade röka. Många finns under depression och ångest, vikt, psoriasis, ja, det finns grupper om allt.
Så läggs man till som vän, får meddelanden och kommentarer, precis som här på VK, fast meddelanden man får är inte offentliga. Jag hamnade där på en sida som tillhör en deprimerad person och som är en självskadare. Hon skär sig själv för att döva andra saker.
Jag läser hennes blogginlägg och ibland med fasa, jag förstår inte. Jag började skriva till henne och fråga olika saker, och blev till slut tipsad om att läsa en bok, för att överleva, skriven av Sofia Åkerman. Hon är själv en självskadare, eller har varit en gång i tiden, och berättar olika fakta och hur man tar sig ur ett sånt beteende.
Jag började läsa boken igår, och vad häpen jag blev då hon började med att skriva om hennes uppväxt och att det i början på 80-talet, var inne att använda suddgummi som man gned på ovansidan handen och skapade sår som sedan blev ärr. Det var ju precis vad vi gjorde i min klass. Jag hade själv förträngt det, och nu undrar jag vart vi fick detta ifrån, varför gjorde vi så?
Jag kommer också ihåg att vi använde en kortlek som verktyg, det var ett spel, men gick ut på att skrapa sig själv på undersidan armen… vad knäppt. Var det för att visa andra att man kunde uthärda smärta eller vad handlade det om?
Vidare skrev hon att hon själv hamnat på barnpsyket och hon hade vid ett tillfälle frågat en skötare, om man får lova att skada sig själv om man börjar kalla sig fakir och utövar självskadorna som yrke. Nej, hade han svarat, om än något osäkert.
Hon skriver också, tänk er alla som gillar kroppsmodifikation och som har armarna fulla av tatueringar, hål i ögonbryn och läppar, uttänjda örsnibbar, och en tvådelad tunga, en diabetiker som slarvar med sitt insulin, andra missbrukare som skadar sig själv med alkohol, nikotin eller droger, har dom också självskadebeteende?
Ja, detta kan man ju fundera över. Nu stöps vi ju alla i olika former och detta med självskador, som när man skär sig själv, hör inte till vanligheterna även om man nu får höra talas om det mer och mer. Har det med alla krav som ställs, att göra, ja, om ni frågar mig. Man får inte längre bestämma hur man ska se ut, och gör du det på eget bevåg, så får du räkna med att måsta försvara dig för det.
Det handlar inte ”bara” om utseende, många kan ha varit utsatta för övergrepp och andra saker och då blir det svårare. Då har ju skadan redan skett, och då är det upp till omgivningen att trösta och finnas till hands, men det kan du ju bara göra om du vet om det. Modesaker och annat borde vi väl alla kunna medverka till att det försvinner, eller har vi låtit det gå för långt. Vart och i vilken ände ska man börja?
Svårt det där. Jag har i alla fall börjat med att läsa boken för att sätta mig in i vad som sker och kanske få veta lite om varför. Det är en början… sen får vi se vart det leder.
Idag ska jag dejta en Springare, jojomensan, ni kan säkert gissa vilken, vi ska bege oss ner på strömpilen, hade vi tänkt, sådeså. Önskar er alla en fin torsdag!
Senaste kommentarerna