1.53… sitter fastbränt
1.53, dom siffrorna har suttit som fastbrända under ögonlocken, hela natten. Jag vaknade nämligen då av att ett jetplan svepte förbi en centimeter ovanför taknocken för att sekunden därefter landa på taket… typ.
Det var snön som rasade från taket. Ni vet ju hur det kan låta. Jag tvärsatte mig upp och slängde ut en arm mot Åke, som tur var låg han utom räckhåll för annars hade jag väckt upp honom också. Det tog en kort stund innan jag begrep vad som faktiskt hade hänt. Jojo, så kan det gå, om man har livlig fantasi och man ligger och drömmer samtidigt som det händer något i verkliga livet.
Apropå verkliga livet så fortsatte jag att tänka på mormor och morfar, då jag skrev om dom igår. Min morfar som gillade att arbeta med händerna. Han snickrade skålar, kåsor och slevar av alla de olika slag, små sockerskedar osv. När man kom in hos honom kände man trädoften och på bordet i tv rummet hade han sina alster liggandes.
Han virkade även fiskenät, gjorde mjärdar (vi barnbarn fick varsin av mindre modell) och han stickade sockar så det stod härliga till. En rätt så händig karl, med andra ord.
Han hade diabetes, och det skötte han också om, enbart via maten han åt. När vi kom dit hade han den sedvanliga flaskan med vichyvatten på bänken. Inget jag tyckte var speciellt gott. Men han kunde trolla, han hade en saftflaska på lut i skafferiet och den blandade han med just vichyvattnet och det blev ju hur gott som helst. Och till det fick man doppa pepparkakor.
Glasen var speciella, små runda saker, och den dagen han gick bort och hans saker skulle städas ur, fick vi allihop välja något som vi ville ha kvar efter honom, jag tog dom tre små runda glasen som fanns kvar, och bara genom att titta på dom så känner jag smaken efter hans lilla specialblandning.
Lustigt, men samma sak är det med ett par grejer man kan sätta på en vanlig elvisp, som man använder för att göra äppelmos. Mamma har ett par sådana uppe i stugan och det var en gång i tiden min mormors. Hon gjorde ofta äppelmos och det luktade så gott, den doften känner jag också då jag ser dom där sakerna ligga i lådan däruppe. Vilka minnen man har, knepigt.
Jag sa vid något tillfälle, då jag pratade med en person som känner en som håller på att bli blind, och reser väldigt mycket för att hinna se så mycket som möjligt innan det är försent. Att just doftminnen vore kanske något att ta till sig. Det behövde ju inte vara något man köpte (en liten doft av Italien) i en påse, man kunde ju kanske plocka till sig något själv och lägga ner i en tygpåse och knyta igen.
Sedan plockar man fram den då man sitter och minns sina resor, och samma sak blir det ju givetvis med musik. Oftast drömmer man sig bort till saker man gjorde då man lyssnade som mest till just en låt eller ett band. Vi har ett band med Proclaimers, och just dom tvillingbrorsorna och det bandet för mig tillbaka till början av 90-talet och vi sitter i folkabussen på väg ner till Småland, jo så är det. Jag kommer till och med ihåg spöregnet då vi passerat Nordmaling.
Och med den lilla beskrivningen av en del av mina doftminnen så avslutar jag morgonens lilla blogginlägg. Ha en jättefin fredag, allihop!
Senaste kommentarerna