Snubbelrisk
Visst är vi människor lite korkade i alla fall… som tycker att människor som snubblar, ramlar, faller, ser roliga ut. Kom att tänka på det igår då dom visar upp den stackars cyklisten som tippar omkull i vattenmassorna, här på VK.
Jag satt inte och skrattade åt det utan tyckte nog mest att det var olyckligt för hon som ramlade. Men jag är inte bättre än någon annan, det vet jag 🙂
Vi sitter ju och skrattar åt allt elände dom visar på roliga klippen, och där finns det många som klantar till sig. Jag tillhör ju själv kategorin klantskallar eller snubbeloffer som fastnar med fötterna lite överallt, nu senast i stolen i konferenslokalen på Haga, där vi hade utvecklingssamtal.
Nu märkte ingen det, förutom Nicco då, som frågade vad jag höll på med. Och förra gången vi hade ett möte på skolan så lyckades jag ju trassla in snöret från jackan i stolsarmen så jag drog med mig den då jag skulle gå därifrån, jaja, det bjuder jag på, jag har vissa skills, som Nicco brukar säga… fast med lite lätt ironisk ton (förstår inte det).
Jag satt en gång nere på biblioteket på stan, där jag blev intervjuad av en tjej från universitet, utanför fönstret blir jag då vittne till flertalet snubblande människor. Det låg nämligen plattor därutanför och en av dom råkade sticka upp en bit, och jag lovar, det var ungefär en person var femte minut som hittade av den där plattan.
Första gången sa man typ, ojdå, och hoppades att människan skulle hålla sig på benen, andra gången likaså men sen var det svårt att hålla sig för skratt, men trodde ju nästan att det var dolda kameran.
Nu ska jag snubbla in i köket och fixa frukost, städa lite i källaren, jag får ju oväntat besök idag, eller nä, nu ljög jag, oväntat var det ju inte, utan rätt så planerat, det kommer en kille från Umeå energi och ska byta någonting till fjärrvärmen.
Sen ska jag hämta mamma, vi har ett ärende till banken och sedan tänkte vi ta en lunchmacka på Nybro, nåt mer lär jag inte hinna med då jag jobbar ikväll, jo förresten, jag ska även fixa middagen innan dess, så jag kanske ska börja med det istället.
Med pappa är läget oförändrat, men hör och häpna hur dom kan göra egentligen. Han ligger alltså med slangar och instrument kopplade till sig, han har fortfarande två brott på ryggraden (rätt så allvarliga sådana), men eftersom han nu kan klara sig utan respirator, så är tanken att han ska in på annan avdelning, och det är ju bra, säger inget om det, men…
Detta blir nog inte förrän på måndag och kommer det ett annat akutfall och det inte finns plats på IVA, så kan dom komma att flytta på honom till Skellefteå eller Lycksele… även om det bara gäller för en dag. Man kan ju smälla av för mindre, vad kostar en sån flytt, hur nyttigt är det att ens förflytta en person med dom skadorna, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga.
Jag förstår ju att dom inte gör det om det inte blir nödvändigt och förhoppningsvis måste dom ju också veta vad dom sysslar med däruppe (jag håller verkligen en tumme för det), men jag blev också något förundrad då en läkare från neurologen sa till mamma att pappa inte gjort så stora framsteg på en månad. Jojo, vart han nu fick en månad ifrån för då hade han bara legat där i 16 dagar *suck*.
Nåja, det är som det är och inget vi kan göra åt saken. Nu, mina vänner ska jag sätta fart. Önskar er alla en fin fredag!
Senaste kommentarerna