Ingen ska gå på tå

Av , , Bli först att kommentera 13

 

Det var den helgen det, och inte blev det så mycket uträttat heller, inte för mig i alla fall. Jag gjorde en äppelpaj av en del äpplen jag fått av Emma, den blev jättegod och Brälla och Lena fick också smaka av den då jag bjöd över dom på eftermiddagskaffe igår.
Åke har bytt ett fönster i vår balkongdörr och nu ska han göra samma sak på Niccos balkongdörr, glasen har spruckit, kanhända har det att göra med för mycket användande av våld då dörren pressas upp och det ligger för mycket snö bakom… mjo, kan ju vara så. Niccos dörr går dessutom jättetrögt så den skulle ha varit slipad till lite.
Vi gjorde oss också en sväng upp på k-rauta och köpte två lampor som ska sitta ovanför garagedörrarna, vi har inte haft någon belysning där och det kan ju behövas. Ska även fixa dit en sån flasch lampa som tänds då någon rör sig där, jojo, överraskad kan dom då bli, dom som eventuellt tänkt ta sig en titt i omgivningarna.
Ännu roligare hade det varit med en ljudeffekt också… typ Indiana Jones, man hör bara något stort som kommer i rullning utefter taket, hahaa… det hade ju varit humor.
Jag och en sköterska stod och pratade igår vid pappas säng. Och han undrade lite om hur allt gått till. Jag berättade det jag visste och sa sedan att det som känns jobbigt då det är en olycka, är ju att en sådan hade kunnat undvikas. Det höll han med om, men sa samtidigt att en olycka kan å andra sidan inte förutspås. Nej, det kan den inte heller, och det höll jag med om, dessutom sa jag, kan vi heller inte leva våra liv, trippandes på tå.
Visst kan man riskbedömma saker och vara försiktig då man vet att det kan gå galet, men det hjälper inte alltid, och som sagt, vissa saker händer ändå, och då kan man bara hoppas att ingen gör om samma sak.
Vår pappa har tre brott på ryggraden, ännu en liten del av alla skador han fick vid olyckan. En av dom brotten ska opereras idag, är det tänkt, och vi hoppas att det kommer att gå bra, så är ännu en sak ur världen.
Jag önskar er alla en fin måndag, nu är det faktiskt dags för frukost, innan jobbet tar vid. Tur att jag är ledig imorgon igen, känns som att det skulle behövas.

Uppifrån

Av , , 13 kommentarer 6

Fototrissens tema är idag uppifrån och jag kunde ju inte låta bli att gå uppför trappen till Nicco, och vidare ut på balkongen, och tittar man då nedåt så kan man skymta vårt lilla fågelbad, med smultronen runt omkring:

På vägen ner passade jag på att fota trappen:

Sedan rotade jag i arkivet och trodde att jag skulle hitta en massa bilder tagit uppifrån, men jag gissar att uppifrån stugan i Malå, inte gäller, då uppåt i den meningen, bara blir på kartan, men jag hittade i alla fall ett kort, taget på vår lilla tripp till övik, inifrån deras lilla tågstation, där vi tog rulltrappan ner… uppifrån:

Mer bilder tagna från ovan finns här: http://fototriss.blogspot.se/

13 kommentarer

Jag fick ihop nåt i alla fall

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Känns ju som om det vore dags att plocka in dom få blåbären vi nu har i busken… innan det blir frusna blåbärskulor, med tanke på hur kallt det måste ha varit i går natt. Åke fixar och donar ute på gården och tar rätt på barr, klipper buskar och rabatt. Vi håller nog på att vintra, eller hur man nu skulle kalla det… usch, jag vill ju inte ha någon snö.
Annat var det då man var barn, det hade ingen betydelse vilken årstid det var, man hade alltid något att göra och stå i. Man åkte pulka (jo det fick ni ju läsa om för någon dag sedan) man sparkade (på den lilla sparken min farfar hade byggt åt mig), byggde snökojor, kasta snöboll.
På vårkanten slaskade man omkring i pölarna, började tjata om att få ha både träskor och cykel och längtade såklart efter sommarlovet.
på sommaren var det bad, kurragömma, hölass, när sedan hösten kom och skolan startade igen, då var man glad att träffa sina klasskompisar igen och allt vad det innebar.
Idag tycker jag att det har som försvunnit en årstid, men fråga mig inte vilken…hm, ja, ska vi tala om i år, så är det ju definitivt sommaren som inte blev en riktig sommar, den liknade mest vår och höst, alla månader den varade.
Varför jag egentligen blev påmind om vintern, var att mamma pratat om den där serien som går på tv som heter Lilyhammer. Vi har aldrig sett den men i går, då dom som vanligt bara hade dynga på tv:n så kopplade vi in datorn istället och såg dom två första avsnitten via svt play. Och där var det vinter, hurvas!!!
Jag ska inte uttala mig än, om jag tycker den är så rolig… det är mycket tomrum mellan det som ska vara kul och egentligen hade dom två avsnitt vi såg igår kunnat komprimeras till en halvtimme och vi hade varit lika klok för det.
En film som kommit på tal flertalet gånger under den sista månaden är: Vi hade i alla fall tur med vädret, Och nu blev jag så sugen att se den så jag beställde den igår, då vet vi att vi kommer att ha något att se på, någon kväll i oktober, den skulle nämligen inte komma förrän då, men den som väntar på något gott…
Önskar er alla en fin söndag!
ps. detta var inte vad jag egenligen hade tänkt skriva, men då jag öppnade worddokumentet var det lika tomt som min skalle, jag hade totalt glömt bort vad jag kommit på, men… jag fick ju ihop nåt i alla fall 🙂 ds. 

Linjer

Av , , 10 kommentarer 6

Ordlös lördag Sssccchhh…Linjer

Mer linjer? Varsågod: http://www.ordloslordag.se/

10 kommentarer

Håller det på gå utför?

Av , , 4 kommentarer 10

 

Håller det på gå utför eller vad? Jag har varit fruktansvärt disträ på sistone, inte så konstigt kanske, med tanke på allt som pågår just nu men jag kan nog inte skylla allt på nuet.
Jag satte undan en del pengar, ifjol, spred ut och låste fast osv. Åke frågade för ett tag sedan hur vi placerat pengarna och summan av det hela. Jag svarade ju givetvis utifrån vad jag tog för givet, sen damp det ner ett brev i förrgår, ojdå, jag hade totalt glömt bort dom pengarna, och det blev ju en trevlig överraskning 🙂
Annat var det igår, då jag satt på jobbet på morgonkvisten och skulle mata hunden. Han tycker inte om kulorna han får, utan äter bara lite då och då. Jag tog en skopa och hällde ner i hans skål. Slog upp kaffe till jag och chefen, satte mig ner och vände mig om för att kolla om han åt, och döm om min förvåning då skålen var tom.
What??? Jag kunde ju inte tro mina ögon och hann säga högt: Va… hur är det… sen såg jag hur det stod till. Jag hade öst ner all mat i hans vattenskål istället. Hahaa… jaja, ingen fara skedd, det var ju bara att tömma över det till matskålen så fick han lite blötmat istället för dom hårda kulorna.
Eller som jag gjorde för några dagar sedan då jag fixat baconinlindade löksoppebiffar med potatis och sedan hade jag kostat på att göra en gräddsås till. Vet ni vart den såsen hamnade? I slasken… jag hade ju ställt kastrullen på diskbänken och jag brukar ha för vana att diska undan dom större sakerna innan jag sätter mig till bords, så jag greppade ju kastrullen och vände den upp och ner *suck*.
Nåja, man kan ju skratta åt det och vad bra egentligen, att man kan roa sig själv, har man inget att skratta åt så fixar man ju det 🙂
Jag blev bjuden på en riktigt god smörgåstårta igår, efter jobbet, och inte bara det, utan det ingick ett hallon wienerbröd också, vilken lunch alltså. Det var Tina från jobbet som bjudit hem mig till dom. Dom bor i en jättefin lägenhet ute på Teg, kul att se hur andra bor, och hur lägenheterna/husen är byggda. Vi surrade så tiden flög iväg och sen var det bara att gasa iväg på affären och skaka fram en middag och hem och laga till den.
Jag och mamma åkte sedan upp till pappa, dom har nu åtgärdat en av alla hans skador, en öppen fraktur han haft på armbågen, skönt tycker jag, då är det en sak mindre att tänka på. Vi satt där en timme och sedan gjorde vi helg.
Och apropå att vara disträ, så besitter även Åke den talangen. Jag bad honom att gå på affären och köpa en ost samt flora/milda. Det var det enda jag skulle ha. Sedan började han prata om en Kinapåse så det blev alltså tre saker.
När jag skjutsade hem mamma så fick jag ett sms, jaha sa, det är säkert Åke, och nu undrar han vad det var han skulle köpa. Nähä, sa mamma och skrattade lite. Jag öppnade mobilen och såg ju att det var från Åke, mamma satt nyfiket kvar och ville veta vad han skrev, och jag läste: Vad var det mer än ost? Kom ihåg tills jag gick. Hahaa… känner jag min man or what?
Hoppas ni får en underbar lördag!
 

Förråd

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är inget annat än ett ställe man kan gå in på och få råd i svåra eller lättare frågor.

För – råd

Bli först att kommentera

Annat att tänka på

Av , , 6 kommentarer 9

 

Theresé tyckte att vi behövde något annat att tänka på… ett tag framöver, så hon ringde igår och berättade att hon fått borrelia. Mm, inte alls kul, och vi får nu hoppas att hon får ta den enkla vägen ur det, jag har nämligen läst en del om just borrelia, nu på morgonen, och det lät inte speciellt roligt, men man kan ha tur, så vi hoppas att du har det.
Hon skickade en bild i ett mejl och tyckte att dom här personerna liknar mina föräldrar, och ja… varför inte, en viss likhet finns nog där, fast dom ser lite yngre ut, i verkligheten och pappa har mer hår 🙂 fin text till är det också:
Jag har lite känningar i nacken nu, kanhända det beror på att man spänt sig en del, men jag känner också igen vissa låsningar sen långt, långt tillbaka. Det var ju nämligen så att lilla Maria, 7-8 år gammal, hade en STOR lila pulka, den var verkligen stor och pampig.
Vi var ett gäng som var på baksidan av huset och åkte pulka, sen var det ju så roligt att sätta ihop dessa pulkor i ett långt tåg, så åkte man efter varandra, precis som man ibland gjorde med sparkarna.
Nå, eftersom nu min pulka var störst, och det vet vi ju alla vid här laget eller hur? Att störst, går först, så fick jag vara loket längst fram… bad bad idea. Inte nog med att vi satte snörena från pulkorna runt våra magar, sen tyckte Maria att det kunde vara kul att köra över det där stora guppet som fanns i backen, som något byggt upp för att hoppa i med sina slalomskidor.
Och det var ju precis dit jag styrde hela konkaronget av pulkor, vad tror ni händer? Mjo, min pulka med jag på, hoppar över guppet, åker ner i gropen som är efter hoppet och där blir det ett ryck i snöret och jag stannar av och får nästa pulka rätt över huvudet. Där kan vi nog snacka om en whiplash skada som aldrig blev utredd.
Efter den där pååkningen så knakade det i min nacke om jag hade huvudet stilla en minut i samma läge och sedan böjde det uppåt. Sen kunde jag sitta och nicka och det knakade varje gång, och så där hade jag det i x antal år, innan det slutligen klingade av och försvann, men ibland, känner jag av det, det är precis som om huvudet skulle fastna om jag inte rör på det och det kan som hugga till lite därbak… nåja, även detta är ju världsligt, faktiskt.
Ännu mer världsligt blev det också då vi i förrgår fick veta att vår pappa har en skada till… han har brutit näsan också, alltså, hallå, nu får det väl räcka. Men igår bestände dom i alla fall att strunta i den, vi hade aldrig noterat det, Emma tycktes ha sett en liten förändring på näsan, men brottet är inte värre än att dom nu kan låta det självläka. Önskar er alla en fin fredag!
 
 

En egen liten värld…

Av , , 4 kommentarer 13

 

Det är nästan som om lasarettet är en egen värld, eller stad. Vilket vimmel av människor som färdas i korridorerna. Och under helgerna minskar befolkningen avsevärt, och ibland kan man nästan tro att man är ensammast i världen, då man gå ut därifrån, runt halvnio, en lördag eller söndagskväll.
I förrgår var det många som trängdes på vägen ut genom Dallas byggnaden, jag, Emma, mamma, och min svägerska, gick lite utspritt bakom ett äldre par, som hade någon meter emellan sig. Då ringer svägerskans mobil, och hon passerar paret innan hon svarar.
Mamma vänder sig till Emma och säger: Är det din mobil? Mannen vänder sig då till sin fru och säger med hög röst: NEJ! Och frun tittar givetvis på mannen och ser ut som en fågelholk, inte fattade hon vad han sa nej till, och han trodde ju tydligen att frågan kom från henne fast det var mamma som pratade med Emma. Hahaa… vilken liten teaterscen det blev, och jag och Emma var dom enda som noterade den lilla föreställningen och skrattade gott.
Jag gjorde så mycket igår att jag inte kommer ihåg hälften, jag började morgonen med en del telefonsamtal, försäkringskassa, vårdcentral och lite annat som ska grävas i då det gäller pappa. Sedan åkte jag och mamma upp och hälsade pappa och efter det träffade jag Helena för lunch på Ålidhem centrum. Mycket trevligt och skönt att göra något annat en stund.
Handla lite, hem och chilla en stund, mer telefonsamtal, sedan tog jag en promenad på Preem och stannade till hos Fred och Birgitta som bjöd på kaffe. Vi har en eventuell liten business ihop 🙂
Fixade middag och sedan var det dags för lasaretts besök, igen. Avslutade kvällen med en fika hemma hos mamma. Då jag åkte hem blev jag så förvånad att det satte igång att spöregna efter E4:an, vi hade inte haft nåt regn under hela kvällen på Mariehem. Tur att det lugnat sig ner till idag, jag ska nämligen jobba och nog är det trevligare att gå torrskodd.
Med pappa var läget oförändrat igår, och visst är man konstig som människa då man på något sätt nöjer sig med mindre och mindre. I början tänkte man att nej… så där får det inte bli… sen säger man ok, det funkar men…inte så där… och sen är det ok, men då säger jag också, våra önskningar ska ju heller aldrig bli på bekostnad av pappa.
Man vill ju att han ska ha ett liv som fungerar för honom, vad vi tycker, vill och önskar är en helt annan sak. Så för honom, hoppas och önskar vi att han blir bättre och vi vet… det kommer att ta tid, det kommer att bli tufft och det kan vi inte göra något åt, annat än finnas där under hela vägen, och det kommer vi att göra. Önskar er alla en fin torsdag!

Det är ju världsligt…

Av , , 6 kommentarer 21

 

Att vara på rätt tillfälle vid rätt tidpunkt eller fel ställe vid fel tidpunkt, det var gårdagens lilla diskussion. En olycka sker ju inom loppet av någon sekund, ibland inte ens det. Hur många gånger har man inte sagt, tänk om jag varit tio sekunder tidigare, då hade det där varit jag… eller tvärtom.
Tänk om vår pappa, hade sett en fågel, där han stod och svetsade, kanske han då hade tagit ett steg tillbaka, och undvikit järnbalken som föll över honom. Ponera att stegen INTE hade stått bredvid honom då hade den inte varit det lilla skydd som krävdes för att han faktiskt finns här idag, om än, svårt skadad.
Jag vet att detta resonemang är ett sätt att bearbeta, för allt som oftast får man inga svar, man gissar, tror och det känns bättre om man har en förklaring. Och saker händer, utan någon som helst tanke bakom… så är det bara.
Jag har ju en klok liten vän, hon som har en son som varit jättesjuk, hon sa en gång, att hon var så less på alla som sa att allt hade en mening, för hon kunde för sitt liv inte begripa hur hennes sons sjukdom skulle kunna ha en mening.
Men ok, sa hon, nu hade sonen skrivit under att han efter sin död, ville donera sina organ, och då kan det ju faktiskt vara så att ett av hans organ skulle ges till någon som behövde det, som sedan födde ett barn… som i sin tur fick ett barn som någon gång i framtiden, löste världsfreden, DÅ, har ju allt detta en mening, och min son skulle vara delaktig i något stort.
Men hur stor är sannolikheten för detta, sa hon, och aldrig får jag veta det heller…
Men just det… kanske är det som är meningen. Vi ska inte veta allt, vi ska heller inte förstå allt, då kanske det med blir galet. Hur det än är så vet i alla fall jag att detta är något av det värsta vi alla i familjen varit med om, och det jobbiga är all ovisshet.
Ingen kan svara på hur det kommer att bli, men vi har i alla fall fått lite glädjande besked och det kändes jättebra och upplyftande, och att han har en fruktansvärt lång väg tillbaka, det vet vi också, fast då tänker jag, att han har ju all tid i världen… så tiden blir ju en världslig sak, precis som mycket annat har blivit den senaste tiden.
Jag önskar er alla en fin dag!

Världens största spindel

Av , , Bli först att kommentera 11

 

Min farbror och ingifta faster, var ju här igår, det var trevligt och vi satt och pratade gamla minnen… och nya. Ingmarie berättade att hon hade väckt upp Matts en natt, då hon hade drömt och trodde att hon hade en katt som satt fastbiten på hennes hand. I drömmen var det inte bara en katt, utan fem, och några hundar, därinne i sovrummet.
När dom steg upp nästa morgon undrade Matts om hon kom ihåg något från natten, men det gjorde hon inte förrän hon skulle öppna ytterdörren, det var nämligen där drömmen hade börjat, att dom glömt stänga den ordentligt, och det var ju därför alla djur hade kommit in.
Detta tog mig tillbaka… minst 23 år, vi bodde på Mariehem och Theresé var då, gissningsvis någonstans mellan 4-5 år. Vi hade en katt som hette skorpan, inneboende hos oss. Detta var någon gång på eftermiddagen och jag lade mig på sängen för att vila lite medan Theresé pysslade på med några leksaker.
Jag föll i en liten ytlig sömn, ni vet, man hör ljud och man kan drömma men det känns ändå som om man är vaken. Jag var ju på den tiden, dödligt rädd för spindlar och när jag nu låg där så föll väl ena armen ner, utanför sängkanten.
Plötsligt känner jag att det kommer upp en STOR fågelspindel på handryggen, ja, den var stor, världens största. Jag blir vettskrämd, tar tag med den andra handen och smäller ner den på handen där ”spindeln” sitter, nyper fast den och samtidigt som jag häver mig upp i sittande ställning så kastar jag den stackars spindeln tvärs över rummet, så den borde, rimligtvis ha smackat in i väggen, ordentligt.
Jag stirrar skräckslaget på andra sidan rummet, Theresé befinner sig i sängen, eller om hon nu stod på golvet, det kommer jag inte ihåg, och jag säger till henne med jättestressad röst: Såg du den??? Vart tog den vägen???
Hon såg ut som ett stort frågetecken… och vad annat kunde hon göra, det fanns ju ingenting där… förutom en katt, Skorpan, som ligger under sängen. Om man nu lägger ihop ett plus ett, så är det nog lika med, kattens svans, som blev till en spindel i min lilla drömsömn. Och vilken herrans tur katten hade, att jag inte fick tag i hennes svans, då hade hon fått sig en flygtur.
Apropå svans, vi såg en snutt på Landet runt i söndags och där var det ett reportage från Svansele, det roliga var att programledaren uttalade byns namn som man säger svans, som i kattsvans, fast egentligen säger man ju svan och sedan sele. Det lät kul! Jaja, nu ska jag raca på lite, önskar er alla en fin tisdag!