Livets berg och dalbana

 

Vi har verkligen fått vara med om berg och dalbana och jag är inte så säker på att resan stannat av ännu, heller. Ingen har fått kliva av utan vi kastas mellan hopp och förtvivlan.
Tre gånger, under tiden då pappa legat inlagd, har vi nu fått tre ursäkter, av tre olika läkare. Ursäkter över hur dom gett oss information, hur dom har hanterat hela situationen och att ingen, gett oss en och samma information.
Vi vet ju inte på vilket öra vi ska lyssna. En läkare sa bland annat att dom inte tyckte att pappa gjort några större framsteg på en månad… då hade han legat inlagd i 16 dagar. Då mamma påpekade detta bad han om ursäkt och tackade för informationen. Inte är det då underligt att man börjar tvivla på kompetensen hos vissa utövare.
Nu först förstår jag också all kritik som lasarettet och dom olika avdelningar får, och som man så vackert brukar säga, man ska vara frisk för att vara sjuk. Allting är verkligen ledsamt och senast igår fick vi ytterligare, dåliga nyheter, och vi slogs ner i skorna igen. Nu behövs inte bara ett mirakel för att han ska klara av det här, utan mer än så.
Jag vill ändå inte klanka ner på hela sjukvården, det finns otroligt engagerade sköterskor och läkare, och dom gör sitt yttersta för att det ska gå vägen, men visst förstår man också att det brister, när dom är för få, och team spelet inte fungerar sinsemellan, och sådant krävs ju för att det ska fungera felfritt.
Jag, Emma och mamma satt och pratade en del igår kväll, efter att vi varit upp till honom, och det blir djupa tankar och funderingar, det hjälps inte. Men vi är nog alla överens om att det som kommer att hända, är för pappas skull och ingen annans, han kommer i första rummet och vi får ta det som blir.
Vi pratade även om det här med att man brukar säga att man vill komma ihåg dom som dom var, och inte hur dom ligger där på lasarettet och är sjuk. Men jag måste säga att detta påstående inte stämmer, hur många gånger har vi nu inte suttit däruppe, men min bild av honom kommer alltid att vara hans leende, och när han kommer gåendes från parkeringen med fika kaschen i handen.
Fotograf: Theresé Hällsten
Önskar er alla en fin dag!
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

6 kommentarer

  1. Anna Holgersson

    Jag blir rörd av det du skriver. Å även det du inte skriver mellan raderna. Bra att du ändå lyfter fram det här hur det är att vara anhörig och att vara sjuk! Vet så väl vad du talar om. Kan bara skicka kramar //a

  2. Tina Florin

    Tack ännu en gång för att du orkar skriva.
    Man blir rörd.

    Men du, vem är lik sin far, om inte du! Jag kan stolt säga att jag med, är lik min käre far!

  3. Anne-Marie Mäkelä

    Din pappa är jämnårig med min Livskamrat, det gör att dina tankar berör väldigt djupt. Jag tänker på er. Det är tur att man har varandra i familjen vid sådana här tillfällen. Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.