Det finns dödliga sådana men…

 

På Nybro igår vart det snack om bland annat, spindlar. Ingenting Anna är rädd för, och inte jag heller, inte numer, men man vill för det, inte ha dom på sig. Dom upplevs som illmariga, smarta, läskiga saker som bara väntar på rätt tillfälle för att få hugga. Nu kan man ju undra hur en sån liten sak ska kunna fälla en fullvuxen människa och det var nog under ett sådant resonemang med mig själv, som jag övervann rädslan…typ.
Jaja, det finns ju dödliga spindlar men inte här i alla fall, inte än, så det värsta man kan råka ut för är väl att man skulle kunna känna ett bett, men inget värre. Och bara i trängda situationer.
Anna berättade om ett litet möte med en sån där spindel som jag skrev om ifjol, att vi hade nere i källaren. Vi satt och filurade på vad dom kunde heta men kom inte på det, så jag har nu letat fram det jag skrev om dom och det var följande: Egentligen tillhör dom inte spindelsläktet, två ögon har dom, spinner inga nät utan jagar byten i nattens mörker. Anticimex kan tillkallas om man vill bli av med dom, och ja, det vill jag. Deras namn är lockespindel och så här ser dom ut:
Bilden ska jag för säkerhetsskull säga, är ritad… av mig, hahaa… det var ju nämligen så att Kerstin trodde att detta var en riktig spindel som jag plattat till, men det var lite fel.
Kommer ihåg en gång då Emma var liten, även hon skrämd av spindlar, men det kommer nog förmodligen av att vår kära mamma, var och är fortfarande rädd för dom. Vi var uppe i Malå och jag passade Emma (kommer inte ihåg vart våra föräldrar var), jag gissar att hon var runt 3-4 år och satt vid det tillfället på toaletten.
Plötsligt ropar hon, med lätt uppjagad röst att det sitter en spindel på väggen. Jag tar ett djupt andetag och vill naturligtvis inte visa henne att jag egentligen skulle vilja springa ut från huset… lämna orten, åka hem till Umeå, utan jag tar mig samman, öppnar dörren och kollar in monstret som sitter där och glor.
Jag känner med en gång att detta är något jag inte fixar att ta bort, jag skrattar lätt och säger: Nämen det där är ju bara en liten spindel, inget att bry sig om. Sedan vänder jag mig om och ropar: FREDRIK!!! Kan du komma. Min kusin Fredrik finns nämligen i huset och han dyker snart upp som en räddande riddare, och undrar vad jag vill. Jo, säger jag, det sitter en spindel där och Emma är rädd för den, kan du plocka bort den? Och det gör han, i ett nafs, jaaa, säger jag till Emma, där ser du, inget att bry sig om.
Hahaa… precis som hon nu trodde på det va, varför kunde inte jag i så fall plocka bort den. Eller så var hon för liten och skärrad för att lägga ihop ett plus ett, och trodde på vad jag sa. Jag önskar er alla en fin tisdag!
Etiketter: , , , , , , , , , ,

2 kommentarer

Lämna ett svar till Tina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.