Jag behövde inte åka ut och jobba en timme idag, som det var tänkt, utan dom två assistenter som ska med chefen till Spanien skulle ändå hem till henne innan så dom tog morgontimmen… skönt, säger jag, jag trodde ju att min förkylning skulle bli bättre, men ack vad jag bedrog mig.
Ibland försvinner rösten eller så går den upp i falsett eller ner i botten, man kan tro att jag kommit i målbrottet. Och inte blir det bättre då man känner att något sitter fast därnere och ena näsborren är tät… nä, nu är jag ordentligt less på det här. Vilken start på det nya året… jo tack så mycket för det, televerket!
Man kanske skulle ha börjat ta bort julen också, eller ja, jag har faktiskt plockat med mig några saker då jag gått ner, men jag vet ju hur man funkar, tar man någon större grej så vill man fortsätta med gardiner och annat och då blir det helt plötsligt ett heltidsjobb och man vill ta allt med en gång.
Inget fel med det, men jag hade inte planerat att göra så, det blir så mycket med en gång. Jag hade en tanke om att fördela lite och ska se om det är genomförbart.
Jag vet inte varför men jag kom helt plötsligt att tänka på sport… hm, kan det vara för att så fort man slår igång tv:n så är det någon typ av sport där, är det inte skidor så är det hästar så är det resultat eller annat, och då är det svårt att bara glömma.
Jag var intresserad av bollsporter då jag var yngre… ja ok, ung då (fast inte lastgammal än), och hade faktiskt ett rätt så bra bollsinne. Jag var med då dom startade upp kometerna i basket, men jag var med för jag ville spela boll, inte springa runt och ha uppvärmning 45 minuter för att sedan få kasta lite, den sista kvarten, så det gav jag upp rätt så fort.
Kommer ni ihåg det där spelet swingboll, som blev så populärt då jag var 10-11 år, jag var verkligen swingbollens häxmästare och nästan oslagbar, jädrar när jag fått upp farten på bollen då stod tiden still för motspelaren och på två röda hade dom förlorat. Jag fick ett alldeles eget swingboll av pappa, så ståendes vid det, har jag flertalet timmar, jag var som förtrollad av spelet.
På somrarna uppe i stugan, så var det ofta landhockey på schemat, jättekul spel då vi var många barn som spelade. Varsitt mål och alla hade varsin klubba med vilken vi sköt tennisbollar, men nu var klubborna inte vanliga hockeyklubbor, nejdå… vi körde med krocketklubbor, gissa om det hade varit förbjudet idag.
Dom där träklumparna längst ner, lossnade ju efter ett x antal matcher och då var det bara att hoppas på att man hann huka sig så man inte blev knockad, jag undrar jag, hur många krocketset, vi hann nöta ut. Jo dom blev nog lagade också, med en spik inkörd mellan klumpen och pinnen men dom höll inte i evighet.
Även där var jag lite av ett proffs på att kunna räkna ut vart bollen skulle hamna då den kom flygandes, så jag kunde plocka ner den med klubban, värre var det då Theresé spelade fotboll och deras träning, vintertid, var innebandy. Den här gången skulle vi föräldrar möta barnen (utan att dom visste om det) och jag ställde ju upp, tveklöst. Men jag är ju också lite av en vinnarskalle och levde mig in i spelet så Theresé ropade till mig att man INTE fick ha hög klubba, inte heller slå på motståndarna… så, nä, det var nog inget för mig, det heller 🙂
Nu får man väl nöja sig med att kasta pinne… eller boll, till lilla hunden, då vi får hem vår nya familjemedlem, och ok, det kan ju duga det med, lika bra som allt annat. Önskar er alla en fin torsdag!
.JPG)
Senaste kommentarerna