Vilket jobb dom gör, egentligen

 

Är det någon som känner igen eller kommer ihåg lektanterna? Theresé pratade just om Prussiluskan i Pippi Långstrump böckerna, som nu råkade vara just en lektant. Åke har pratat om lektanterna som dom hade här på Västerslätt då han var liten.
Jag, däremot har inget minne av någon lektant, utan dom försvann förmodligen någon gång i slutet på 60 talet eller så fanns dom inte på alla områden i stan. Detta ska då ha varit ”tanter” som via kommunen, hade i uppdrag att vistas på lekplatserna, kanske dom ansvarade för något lekförråd eller dylikt, jag vet inte riktigt.
Men ganska coolt egentligen, men jag undrar jag, det skulle förmodligen inte fungera idag, det är ju knappt några barn ute på lekplasterna längre, förut hade man som inget annat att välja på, inte hade vi datorer…mobiler…ja, ni vet, utan vi var ju ute tills det var dags för Bolibompa.
Sedan gick samtalet över till alla dom som jobbar på förskolorna, vilket jobb dom gör egentligen. Barn i alla ära, men man vill ju också ha vuxenkontakt. Jag vet, ju lite om vad det handlar om att vara på en förskola, jag började ju min praktik där, men fick mitt nya jobb innan den första veckan var avklarad.
Jag saknade nog att kunna föra ett ”vanligt” samtal med en vuxen människa. Men samtidigt har dom ju ett, på sitt sätt, spännande jobb, där alla barn är under utveckling, det händer saker hela tiden, och dom får vara med på allt det. Ja, jag tycker då dom gör det bra och vilken tur att det finns dom som ger sin tid till att vara med på den resan, med våra barn, medan vi gör andra arbeten.
Önskar er alla en fin skärtorsdag… hm, är det idag månntro, det kan dyka upp påskkärringar, och ska man ladda för det?
 
Etiketter: , , , , , , , , ,

2 kommentarer

  1. Tina

    När jag läser ditt inlägg poppar det upp minnen från min lärargärning.
    Som grundskollärare arbetade jag med mycket egentillverkad arbetsmaterial, t ex ett frågespel där frågan var svaret, och det handlade om vår närmiljö där vi bodde, och allt vad den innehöll.

    Eleverna hade individuella arbetsscheman från första terminen som fem-sexåringar.
    Vi jobbade med learning by doing; vi var aktiva på lektionerna och gärna ute på den fantastiska skolgården vi byggt upp tillsammans. Man kan ju ha lärorika mattelektioner utan att sitta still 🙂

    På engelskalektion kunde jag skicka ut dem på gården att leta efter something green, something small, something hard and something invisible(osynligt…!) Vilka redovisningar de bjöd på! Det var alltid lika spännande!

    När vi kunde vara på andra ställen för deras studier, utanför skolområdet, då kändes det extra bra. Det gällde att bygga kontakter med närmiljön och arbetsplatserna runt omkring.

    Snabbt uppstod brist på vuxna lite här och var, på skoltid…Man saknade en vaktis och en mattant, en skolsyster, en kurator, rastvakter/värdar…

    Samtidigt blev jag ålagd att sitta i olika möteskonstellationer, planeringsträffar och jag vet inte allt. Elevernas tid med läraren naggades i kanterna.

    För att göra en lång historia kort ;)så tog jag en paus från läraryrket. Det var 13 år sedan. Jag beundrar de som är kvar i skola/förskola och ute på lekplatserna. För våra barn och elever.

    Tack för din blogg, Maria & Glad Påsk till dig och de dina! 🙂

  2. Maria Lundmark Hällsten

    Svar till Tina (2013-03-29 06:46)
    Det är ju det där som är sååå synd, varför skära ner på resurser då det gäller barn… som ska utvecklas, lära sig, vara trygg i uppväxten och vetskapen att dom kan, det är ju bedrövligt.

    Låter som om du hade det bra, den tid du var där, att det kunde vara kul att lära ut saker, men som du skriver, när det sedan ska göras indragningar och lärare inte längre får den tiden som krävs, då faller allting. Tråkigt!

    Glad påsk till dig med och de dina! //Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Maria Lundmark Hällsten