Worst case scenario

Så var det lördag och en fin sådan. Jag gick en promenad med Winstone nu på morgonen och hade i förebyggande syfte fällt ner byxbenen till skorna, det hade jag inte behövt, det var ju varmt som sjutton. Så väl hemkommen blev det byte till andra, kortare byxor och jackan lär jag inte ta på mig då jag går ut och sätter mig efter bloggandet.

Vädret passar alldeles utmärkt med tanke på vart vi ska inta middagen ikväll, ute på ”gammgården” med ”gammgrannarna”. Dom ska äta ”sur-mat” och jag tar med räkspett, köttspett och sallad, till jag och Åke, och givetvis nåt gott att dricka, vad annars 🙂

När jag och Winstone nästan var hemma så cyklade det upp en herre vid sidan om oss, så sa han med djup röst: Jag vill bara önska dig och din hund, en fiiin dag och en mycket trevlig helg!!! Jamen tack detsamma, du, sa jag. Jaa, sa han, han är ju så vit och fin, hunden. Så försvann han i fjärran, utan att ha vänt sig om en sekund.

Det är ju sällan man pratar med okända människor, att ge komplimanger eller bara önska någon en trevlig dag. Och ändå behövs det ju så lite för att kanske göra någon annans dag lite bättre.

Jag tittar aldrig någon okänd människa i ögonen, aldrig… och jag tänkte på det igår eller i förrgår då jag var ute och gick. När man inte möter någon annans blick så inbjuder man heller aldrig någon till att prata med en, jag vet, och det var från början medvetet av mig, jag vill inte, eftersom jag inte känner igen människor så tyckte jag ju att det blev pinsamt om någon hejade.

Då skulle jag ju inte veta om dom sa hej för att vi kände varandra eller om det bara var för att…hm, ja, jag kanske skulle testa att ändra på det, för att se vad som händer, worst case scenario är ju att jag hejar på någon jag inte känner, men dör jag för det??? Knappast 🙂

Så nu önskar jag er alla en fin lördag (utan att behöva titta er i ögonen) och om vi någon gång träffas i det riktiga livet, kan det hända att jag säger hej till er, vem vet, vi får se.