Halv sex i morse…

”Halv sex i morse, vaknade mamma och tänkte väcka upp pappa och säga att han skulle måsta stiga upp, klockan är ju halv sex, och han hade försovit sig, sedan insåg hon att hon drömt. 45 minuter senare ringer dom från lasarettet och talade om att pappa tog ett sista andetag halv sex och sedan somnade han in.

Kanhända var det en sista hälsning från honom eller så var det en sista hälsning till honom, från mamma”.

Så skrev jag mitt andra stycke i bloggen för ett år sedan… idag är det ett år som gått, sedan pappa dog.

Medan han låg på lasarettet och efter hans död, var det ju mycket prat om honom, vad vi gjort tillsammans, vad han hade sagt om han suttit med oss, och det var först då, som man förstod hur olika vi upplevde honom.

Min storebror, jobbade ju åt honom och därför hade han både en son/pappa relation samt att vara arbetskollega, och det kan aldrig vara lätt, man måste hela tiden skilja på arbete och familj, det kan bli hårfint.

Min lillebror flyttade tidigt till Stockholm, och hade absolut inte samma kontakt med honom som vi andra. Det blev mycket per telefon, samtidigt som dom hade mer kvalitets tid dom gånger han och hans familj kom upp.

Lillasyster Emma fick uppleva honom mer som en pappa i en familj eftersom han då hon föddes, började vara mer hemma (ja mera, inte mycket ändå), så jag vet att dom ofta gjorde utflykter och såna saker.

Själv är mitt första minne med honom, alldeles för oss själva, 1976, då mamma ligger på lasarettet efter deras bilolycka och jag och pappa går ner på Nydala och hyr en sån där trampbåt, och sedan åker vi upp och hälsar på mamma där hon ligger.

Han var ju en arbetsmyra ut i fingerspetsarna, och hade nästan aldrig tid att sitta still. Och som egenföretagare jobbar man alltid mer än heltid. Nu nöjde han sig ju aldrig med bara att ha ett arbete, han donade på med andra saker vid sidan om, så han hade verkligen fullt upp, heeela tiden.

Han drog också ett tungt lass, som ensam inkomsttagare, men han fixade även det och vi var aldrig utan mat på bordet och saker i våra rum, även om man så vackert brukar säga att saker aldrig kan ersätta en förälder.

Om man som barn får välja en förälder kontra sak, så väljer nog dom flesta tid med en mamma eller pappa. Nu hade vi ju vår mamma, så vi led aldrig över det, inte vad jag då kan minnas, han gjorde ju det han kunde för att vi skulle ha det bra, och det hade vi också.

Jag letade nu efter en bild på honom, men fann ingen i mina album, däremot ett på Nicco, där hon sitter i barnvagnen och sover under Theresé konfirmation, och med texten under: Jag somnade i vagnen och även min morfar sover! Ja, så var det faktiskt, då han blev tvungen att stanna av och sitta still då somnade han 🙂

Ja, som sagt, ett år försvinner i en hast och ska man summera det så undrar man alltid vart tiden tog vägen, vad har man gjort, och hur kunde det gå så snabbt. Jag *suckar* jag, har ingen aning om vad vi gjort, fast året har gått och kanske det är lika så bra, man ska inte titta bakåt så mycket utan istället blicka framåt. Önskar er alla en fin onsdag.

Bilderna är tagen av Theresé Hällsten

DSC_7057_JPG DSC_7058_JPG DSC_7059_JPG

Etiketter: , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.