Min son…

Nu ska jag börja med att göra ett tillägg… en förklaring till min blogg igår. Jag kan fortfarande inte skriva om den specifika situationen jag syftade på, men det kan ju gälla så mycket.

Ponera att min son (jag har ingen son men vi kan ju låtsas), han har en diagnos, men det är inget vi sprungit runt och delgett andra. Nu har vi fått lära oss att hantera hans mående på ett sätt som funkar för honom och oss.

Rätt vad det är så händer det något… ehhh, låt oss säga att han börjar röka, den lilla spjuvern. Detta ses med oblida ögon, både från oss och omgivningen. Dom som vi nu luftar detta problem med, lyssnar och säger sedan: Ja, men det är ju bara att säga åt honom att sluta *färdigdiskuterat*.

Detta var ju lätt för dom att säga, dom vet ju inte hur han mår i övrigt, eller hur vi får tassa på tå för att inte hans värld ska braka samman.

Å andra sidan, ska man kanske själv, tänka sig för innan man då säger vissa saker, på nåt sätt hör det säkert till vår natur, att vilja komma med råd och lösningar. Har även hört någonstans att detta är mer vanligt bland oss av det kvinnliga könet, till exempel om våra män/killar berättar saker för oss enbart för att vilja delge och göra oss medveten om vad som pågår, så ska vi, snudd på alltjämt, komma med en lösning.

Jag vet… jag är precis likadan själv, jag lyssnar, och säger, men varför gör du inte så eller varför säger du inte bara det? Mm, väldigt lätt att säga, och ibland får man medhåll, det var en bra idé, men jag gjorde ju inte så… typ.

Ett annat exempel, i min bekantskapskrets (återigen ett påhittat exempel) så finns det en kvinna som blivit misshandlad under flera år, både verbalt och psykiskt. Hon berättar detta för sina närmaste vänner och givetvis säger alla: Men lämna honom då!!!

Återigen, väldigt lätt att säga, men av någon andledning har hon ju inte gjort det… än, och den anledningen vet vi inget om. Dessutom finns en stor risk att den som berättar detta, slår ner sig själv i skorna… tycker att hon är dålig (precis som hennes man talat om för henne) eftersom hon inte ens duger till att lämna honom.

Så, det var nåt i den stilen jag menade med goda råd och att man ska tänka sig för, jag menade inte dom här små goda råden man får av sina vänner och bekanta om hur man bäst lagar till en äppelkaka, vilken färg som passar till den röda tröjan eller vad dom anser om skolan idag. Men för den skull, innebär det heller inte att man inte ska kunna sitta och byta erfarenheter, men det blir ju som nalta eljest, då ger man och tar, man kan lyssna och man kan konfirmera att man hört.

Det var lite större tyngre saker jag syftade på, så fortsätt att ge råd i all välmening, det kan ju vara just du, som säger den utlösande faktorn som gör att personen bestämmer sig för att gå vidare och göra ett annat val för att lösa sina problem… vem vet 🙂

Nu mina vänner ska jag gå ut med Winstone, sedan ska jag baka Tinabröd, och förbereda kvällens middag, som blir lasagne… önskar er alla en fortsatt trevlig torsdag!