Nu kan vi slösa…

Det växer blommor runt vår trapp…jag vet inte varför, men dom kommer upp, år efter år, nu trodde jag att dom redan sjungit på sista versen, men nä, det finns några få, som kämpar sig kvar:

Mycket smultron har vi haft i våra buskar, men inte ett endaste blåbär, jätte konstigt, men det kanske har varit för varmt, för dom, på vår gård.

Man vet då definitivt att det är höst, då barren regnar mot våra fönster då det blåser, och nu håller gräsmattan på vara dags att krattas, huvva…tur att vi inte har större tomt än så här.

Det var bastukväll igår, höstens första och vi drog in 180:- på trissen, jodå, med andra ord tio spänn plus/person om man räknar bort inköpet. Nästan så man känner sig lite slösaktig och skulle kunna tänka sig att köpa nåt onyttigt…men…nej, inga utsvävningar nu, det tar vi sedan 😀

Vi pratade lite om yrkesheder, igen…att man ska vara stolt över det arbete man utför. Monika sa att hon fått lära sig tidigt, att man inte stod med händerna i byxfickorna, utan man skulle sysselsätta sig, fanns det inget att göra för tillfället, så tar man i värsta fall sopborsten, nåt, kan man alltid hitta på.

Jag kom då osökt att tänka på ett av mina första jobb, nere på Butica Sport. Ägaren hade ju även, Sport & Fritid samt Låstjänst, uppe på järnvägstorget. En storvuxen man, som sällan log, utan det skulle vara ordning och reda.

Han jobbade inte själv, nere på Butica, utan vi var ett annat gäng. Ofta lite småtomt på folk, och vid något tillfälle hade vi plockat fram stolar till kassadisken, det föll inte i god jord, hos ägaren. Man skulle inte sitta ner i kassan, nu gjorde vi väl inte det då det var kunder i butiken, men ändå. Det roliga var väl att det han sa, det lyssnade man på. Respekt, med andra ord!

Och även där fick man då lära sig att man skulle åtminstone se, sysselsatt och arbetsam ut, då folk tittade 😀

Och det här med bemötande, ute på Blåeld i helgen så berättade en av ägarna att han varit eller om det var någon bekant, på en typ av charmkurs. Han tyckte att det var löjligt, att lära sig att klistra på ett leende för att verka trevlig och hjälpsam…mja, kan han ha rätt i, jag vill ju hellre se ett äkta leende än ett påklistrat, ofta märker man nog skillnaden, svårt att lära sig vara något man inte är.

Önskar er alla en fin tisdag!