Minnen från…förr (ja vad annars)

Jag testade en ny maträtt igår, biff av kycklingfärs och riven haloumi, som kryddades med bland annat paprika, vitlök, salt och denna lilla Masala:

Haloumi gör konsistensen något seg, men detta var gott och nästa gång kommer jag att äta ris och sweet chilisås till, lite som chicken nuggets.

Visst är det lustigt att man ibland, får minnen som känns som igår, då man känner en lukt, ser en speciell bil, hör en låt eller ett ljud. Jag skulle leta fram en låt på youtube, och där får man ju upp fler alternativ, och så föll ögonen på Elton John som sjunger Don´t let the sun go down:

Jag hamnade plötsligt i pappas Mercedes, ligger i baksätet (på den tiden det inte var så viktigt att sitta fastspänd) och låten spelas på radion eller bandspelaren. Det är mörkt ute och vi har några mil kvar till stugan i Malå…kändes tryggt, och snart skulle man ut i kylan för att komma sig in hos farmor och farfar för att hämta nyckeln till stugan. Ett fint minne, och jag är glad att jag hade den uppväxt jag hade och med dom minnen jag har.

Vi åkte ju upp till Malå nästan varenda helg, då jag var liten, så det är många resor dit och hem, man varit med om. Lördags godiset fick bli på fredagarna, för att blidka oss barn, så kul att sitta i en bil 2½ timme, var det ju inte, och som barn är ju tiden så lång. Är vi framme snart? Frågade man efter tio minuter.

Ibland fick vi mellanlanda i Åmsele och äta en parisare, det var högtidligt värre, och godare parisare än där, fanns inte att uppbringa 😀  Sen hade man väl sina riktmärken efter vägen. Det var länge jag trodde att det var en hinderbana för hästar, nere vid kyrkan i Vindeln, såg ju ut som det, uppifrån vägen, men det var gravstenarna man såg.

Åmsele var halvvägs, Rökå vägen, med dom härliga guppen, som vi kallade dom, var roligast under hela resan, pappa gasade på och höll inte den lagstadgade hastigheten därefter, och vi formligen flög över kullarna…det hirade i magen och alla skrattade. Kanske inte mamma då, hon var ju åkrädd 😀

Och sedan var det inte så långt kvar innan man vinkade åt Nilagubben som står längst upp på Tjamstan, då var man nästan framme. Och kännemärkena åt andra hållet, var dom samma fast tvärtom och sist av allt, vattentornet…det var hemma, det.

Önskar er alla en fin onsdag!

Vaaa…är det redan onsdag???