Om imorgon, vet vi ingenting.

Ny dag och den ser ut att bli lika solig som igår, fast morgon och kvälls kall. Jag hade på mig vinterjackan igår och kände mig som en eskimå då vi åkte iväg till kyrkogården. Vantar på händerna men ändå iskalla fingrar.

Nå, vi vet ju alla att det är precis som det ska vara, inga konstigheter, vintern är på gång, fast snön kan ju få dröja ännu ett tag, tycker jag.

Har sovit hela natten i min egna säng, underbart fast smärtsamt. Nu har jag ringt vårdcentralen och väntar att dom ska ringa upp. Det är mitt högra lår, som domnat bort, all känsel var borta då jag vaknade på onsdagsmorgonen efter operationen.

Men hur känslolöst det än må vara så gör det jätteont, på insidan. Känns som om någon står med en skärbrännare och eldar mot huden, och andra sekunden får jag som små elstötar, sååå irriterande. Och det är svårt att bara ligga still. Jaja, får se vad dom kan hitta på.

Vi har som pratat lite om dom här sista veckorna och jag sa till Åke i förrgår, om man hade vetat detta för 3 veckor sedan…fast, på nåt sätt, ångrar jag ändå ingenting. Jag kan inte göra det. Även om det hade kunnat sluta på ett helt annat sätt, men det vet man ju aldrig innan. Risker tar man ju hela tiden under sitt liv, vissa utmanar ödet och andra tar det som det kommer.

Fast man vet aldrig ändå, vem som kommer att drabbas mest. Risktagaren eller den som bara chillar.

Nån gång under den här tiden har också tanken slagit mig, om jag nu hade gjort detta i början på juni, hur hade det då sett ut? Om jag fortfarande hade fått infektionen, så hade vi förmodligen varit i Järlåsa.

Andra gången det avblåstes, skrev Theresé, att ja, det kanske inte är meningen den här gången heller, men tredje gången gillt. Jo, tredje gången blev den som gällde. Men å andra sidan, det här är ju sånt man aldrig kommer att få veta, ingen idé då att grubbla, utan idag, är idag, och morgondagen vet man aldrig heller, vad den har att erbjuda 😀

Önskar er alla en trevlig tisdag!